• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Andra människors barn – en eftertänksam film om stora känslor

21 april, 2023 by Rosemari Södergren

Andra människors barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Rebecca Zlotowski
Skådespelare Virgine Efira, Roschdy Zem, Chiara Mastroianni

En eftertänksam film om stora känslor. Om att längta efter att få ett barn. Rachel är en fyrtioåring lärare som är engagerad i sitt jobb som lärare, omtyckt av både kollegor och elever. Hon är en ganska lycklig människa och har vänner och en syster och pappa som hon har bra relation med. Hon har till och med en bra vänskapsrelation till sitt ex. Men innerst inne skulle hon vilja ha barn. Fast den tanken eller känslan har hon inte riktigt erkänt för sig själv heller. Hon är fyrtio år och tiden för att kunna bli med barn rinner undan.

Rachel tar gitarrlektioner och där träffar hon Ali. De blir förälskade och inleder ett förhållande. Ali har en fyraårig dotter, Leila. Han är skild och delar vårdnaden om dottern med sin före detta fru. Rachel får finna sig i att det tar sin tid innan hon får träffa Leila. När hon väl får träffa Leila växer hennes känslor för Leila och hon vill bry sig om Leila som sitt eget barn, vilket inte går. Leila har en mamma. Att älska någon annans barn är inte alltid samma sak som att älska ett eget barn. Och Rachel får också finna sig i att alltid komma i andra hand. Leila är alltid Alis första prioritet och hennes mamma är alltid hennes mamma.

Rachel är en lättsam person och hon älskar livet, sina elever, sina vänner, sitt ex och sina gitarrlektioner. Hon börjar bry sig om mycket om Leila och hennes längtar efter att få ett eget barn växer.

Denna film är trovärdig och känns väldigt äkta. Rachel är väldigt charmig, ser bra ut och har lätt för att visa vänliga och omsorgsfulla känslor. Hon är klok och ger ett ärligt intryck. Men hon lurar ändå sig själv, hon vill inte släppa fram och erkänna sin sorg över att det verkar svårt att få barn för henne. Det är också svårt att leva i en relation där någon annans barn alltid kommer i främsta rummet. Att visa sin besvikelse då hon blir bort-prioriterad klarar hon inte riktigt av.

Denna film handlar inte bara om barnlöshet. Jag tänker att idag i Sverige där det finns många som lever i bonusfamiljer kan många säkert känna igen sig i känslorna kring förhållanden med andras barn iblandade.

Andra människors barn är en film som väcker känslor och ger säkert publiken en del att prata om. Regissören har låtit berättelsen flyta fram i ett lugnt tempo och låter kameran vila på framför allt Rachels och Alis ansikten och låter oss förstå mycket genom små rörelser. Skickligt regisserad och berörande berättelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Evil Dead Rise – oväntad laddad, skarp och underhållande 

20 april, 2023 by Elis Holmström

Evil Dead Rise
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Lee Cronin

När Sam Raimi regisserade den första Evil Dead-filmen befann sig skräckfilmen i ett aningen stramt fack. Filmer som Exorcisten och Halloween hade förvisso briljerat men var oerhört allvarsamma produktioner som inte drog på smilbanden. Raimi valde en annan väg, genom att tillföra mörk och bisarr humor föddes en unik och oerhört älskad film som än idag anses vara en klassiker inom genren. Evil Dead har under åren byggt upp en skara nitiska fantaster som idag är orubbliga i sin hängivenhet till filmserien. De två uppföljarna har också blivit omfamnade av fantasterna då Raimi valde att gå än längre, vad gällde att göra filmerna till hänsynslöst våldsamma komedier som älskade att skratta åt sig själv.

Men försöket att uppdatera serien till 00-talet har visat sig svårt. Nyversionen från 2013 var en grotesk upplevelse som gjorde allt för att värja sig från den självironi och humor som är en pelare för seriens unika identitet. Resultatet var en anonym sörja som idag är omöjlig att minnas. Förväntningarna inför ytterligare ett nytillskott har därför inte varit särskilt höga. Regissören Lee Cronin har inte heller åstadkommit några stordåd, bokstavligen menat, hans tidigare filmer varit så små att de får Gamla Stans bakgator att framstå rymliga. Det finns med andra ord inga större anledningar att förvänta sig något annat än ytterligare ett menlöst mähä.

Men ibland slår en blixt ned från klar himmel … Evil Dead Rise visar sig vara en oväntat laddad, skarp och underhållande film som spelar alla sina kort rätt. Formulan som Raimi satte upp för mer än fyrtio år sedan är inte helt lätt att efterlikna. Rise är sannerligen inte fullkomlig vad gäller att följa i dess unika fotspår. Humorn är spretig och känns forcerad i ett flertal scener. Det förekommer också en helt menlös intrig som framstår som en usel ursäkt att fylla ut speltiden till dryga 90 minuter. Försöken att bygga några emotionella band mellan karaktärerna känns som bäst taffliga och håller inte vatten ens om livet hängde på det.

Cronin lyckas dock kompensera för dessa brister genom ett gigantiskt engangemang och en brinnande passion. De regissörer som en gång växte upp med filmserier som exempelvis Star Wars eller Evil Dead, har frälsts och döpts i dem. Se bara till Gareth Edwards och Rogue One. Dessa unga filmskapare är som gjorda för att föra facklan vidare genom en passion som originalskaparna inte längre bär med sig. Cronin verkar flera gånger ha förvandlats till ett barn i en godisbutik. Seriens klassiska inslag behandlas med lika stor vördnad som om då Louvren bevarar Mona Lisa. Cronin är dock inte alltför låst vid det förflutna, han bär med sig ett större allvar än Raimi.

Flera sekvenser blir därför oväntat laddade och krypande otäcka genom effektiv regi som får uttjatade skräckklyschor att framstå som inspirerade. Vid ett tillfälle lyckas filmen till och med alstra fram snillrik psykologisk skräck som gärna hade fått vara än mer framträdande. För övrigt är skräckelementen helt och hållet baserade på att demonstrera massaker utan dess like. Serien har alltid varit känd för sin ohämmade förmåga att stympa, stycka och förgöra mänskliga kroppar. Denna tradition fortsätter även här. I filmens marknadsföring skryter man med att det behövdes 6500 liter låtsasblod under hela produktionen. En siffra som känns underdriven då den mängden blod tycks förekomma i varannan sekvens. Våldet blir dock aldrig pornografiskt eller cyniskt, istället blir det som en extrem krydda som adderar till att bygga upp en förvriden och förförisk fantasivärld.

Ett inslag som också måste applåderas är den helt utomordentliga ljusdesignen. Evil Dead Rise bombarderar tittaren med den mest aggressiva ljudbild jag hört på år och dagar. Detta skapar en förvånansvärt fysisk upplevelse som mörbultar tittaren. Givetvis förkommer även de aggressiva kameraåkningar och udda kompositioner som blev lite av ett signum för Raimis filmer.

Genomförandet är lysande och Cronin vet exakt hur han skall maximera sitt material. Flera referenser är också implementerade med precis rätt mängd kärlek och respekt, något som skapar en pulserande stämning i salongen. Även skådespelet är oväntat stabilt, främst genom en god insats av Lily Sullivan som lyckas med att uppdatera det vanligtvis menlösa skräckvåpet till en handlingskraftig och sympatisk karaktär som utan tvekan har potential att bära upp både en och två uppföljare.

Evil Dead Rise är en uppfriskande överraskning som har alla möjligheter att göra serien till en spelare av rang i en genre som kantas av slentrian och brist på engagemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: På Hvitfeldtska bodde vi – tankeväckande, viktig

20 april, 2023 by Rosemari Södergren

På Hvitfeldtska bodde vi
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Nils Petter Löfstedt

En synnerligen tankeväckande dokumentär om händelserna för drygt tjugo år sedan då Göteborgspolisen stängde in hundratals aktivister på Hvitfeldtska skolan i Göteborg under EU-toppmötet 2001 där den amerikanske presidenten George W Bush närvarade. Instängningen av aktivisterna var ett stort övergrepp av polisen. Det var mer tur är skicklighet att det inte blev dödsoffer. Polisens inspärrning av och attacker mot de unga som bodde på skolan under toppmötet ses som upptakten till det som exploderade i Göteborgskravallerna. Hur missbrukat uttrycket ”viktig” än är om en film så måste denna dokumentär ändå kategoriseras som oerhört viktig.

Nils Petter Löfstedt var en av de hundratals som var med på Hvitfeldtska. Han hade med sig sin kamera och var redan som ung ständigt dokumenterande allt med kameran. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med en vän. Hvitfeldtska skulle användas som övernattning för tillresta. På morgonen spärrar polis av skolan och det kulminerar i attacker av ridande polisen med stålbatonger mot aktivister som försöker ta sig ut för att vara med på den planerade demonstrationen. Efter tio timmar är dramat över och 459 personer har gripits av polis. De allra flesta släpps dagen därpå.

Nils Petter Löfstedt hade gömt 15 filmrullar svartvit film i en kastrull på skolgården. Tjugo år senare söker kan upp flera av de som han fotograferat för att prata om det som hände. För de flesta har kravallerna satt djupa sår och en del vill inte ens prata om det.

Att se denna dokumentär väcker väldigt många tankar. Jag var där, fast inte på Hvitfeldtska utan som journalist och jag bodde på ett hotell och var på Svenska mässan. Det var hemska dagar där mediebevakningen visade sönderslagna butiker längs med Avenyn. Det var under en tid då det fanns stort engagemang och kritik mot hur EU blev alltmer styrt av kapitalismen. Det var många som reste runt för att demonstrera vid olika toppmötet. Kanske var det en oro hos göteborgsk polis att det skulle bli kravaller och därför spärrade de in aktivister och hindrade dem från att delta i demonstrationen mot George W Bush.

Så här, tjugo år senare, funderar jag på varför det var så lite bevakning av de traditionella medierna från det som hände på Hvitfeldtska. Det var utan tvekan ett stort övergrepp av polisen att spärra in hundratals aktivister från hela världen. Varför? Bristen i dokumentären är att vi inte får något svar på polisen: hur polisledningen försvarade sina beslut.

Dokumentären väcker många minnen till liv. Det fanns ett stort engagemang bland framför allt unga med också andra. Idag hör vi sällan om lika stora demonstrationer. Vad har hänt? Vart tog ungas engagemang för att bygga en mer rättvis värld vägen? Under senaste året har medierna istället fått rapportera om upplopp där människor i förorter kastar sten mot polis.

I dokumentären kommer flera av de som var med på plats på Hvitfeldtska till tals. Kul att få se musikern Emil Jensen berätta. Han var med där och är känd som en artist som tar ställning för till exempel klimatet, som när han gav sig ut på klimatturné, på lådcykel med sin föreställning ”Än susar skogen – cykelturnén” runt södra Sverige. På en elcykel räknade han med att trampa uppåt 400 mil.

Varför är människor inte lika aktiva och engagerade för att förändra samhället idag? Det är fråga som jag inte kan gömma undan. Visst har en del blivit förändrat åt det bättre sedan dess men oj vad mycket som förvärrats. Vart tog det vägen, det engagemanget som samlade så många? Har unga idag sugits in i individualismen och drömmer om att bli kända och stenrika var och en själv istället?

Delvis saknar jag viss objektivitet i denna dokumentär. Varför ställs inte frågan till Göteborgspolisen vad de hade för underlag för att spärra in människorna? Och hur kunde polischefen bli friad i hovrätten för att de helt utan giltiga juridiska skäl grep mer än 600 människor under dessa dagar? Att svensk hovrätt ofta skämmer ut sig, speciellt under senare år, det är en sorg vi i Sverige just nu måste lära oss att hantera. Bild- och filmbevisen från denna dokumentär är tydliga – polisen stod för grava övergrepp mot människorna som skulle på bo Hvidfeldtska under toppmötet.

Denna dokumentär sätter igång många tankar och frågor.

Fakta om regissören:
Regissören Nils Petter Löfstedt är fotograf och filmare född 1980 i Vadstena. Arbetade som foto-assistent till Jean Hermanson. Gjorde efter mentorns död 2012 den kritikerrosade filmen Himlens mörkrum, som ramades in av den bildskatt Hermansson efterlämnade.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Göteborg, Göteborgskravallerna

Filmrecension: Rebel – intensiv och djupt berörande, tankeväckande

20 april, 2023 by Rosemari Södergren

Rebel
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

En intensiv, våldsamt och djupt berörande berättelse om krigets vanvett – och om IS (Daesh) i synnerhet. En film som nog ingen kan se utan att känna djupt att något är fel i världen när människor kan vara så grymma. Det är en tankeväckande film som också förhoppningsvis öppnar ögonen för att allt inte är svart eller vitt.

Kamal är en ung man som bor i Molenbeek utanför Bryssel, Belgien, med sin mamma Leila Wasaki och tolvårige lillebror Nassim. De har kommit till Belgien som flyktingar från Marocko. Kamal har inte riktigt lyckats etablera sig i tillvaron. Han driver runt och hänger med ett motorcykelgäng. När polisen hittar bevis på att han säljer droger drar han till det krigsdrabbade Syrien för att hjälpa till i en biståndsorganisation. Han tänker att han på så sätt kan gottgöra det strul han orsakat och att han kan bli en bättre förebild för sin lillebror.

Livet blir inte alltid som man tänker. För Kamal blir det katastrof. Han blir kidnappad av IS. Han kan rädda sitt liv dels genom att han visar att han är muslim och för att han kan vara till nytta, han är duktig på att filma och klippa samman filmer. IS visar gärna videoklipp från sina attacker och när de dödar syriska soldater eller västerlänningar. Det är dock inte möjligt att vara med i IS utan att delta i våldet. När han tvingas vara med och avrätta syriska soldater blir han filmad och visas i ett videoklipp som postas online och blir sett av många i Belgien också.

Livet blir svårare för hans mamma och lillebror då omgivningen i Molenbeek ser videon som ett bevis på att Kamal radikaliserats och gått med i IS. Skolkamrater tar avstånd från Nassim. Det är inte lätt att vara tolv år och känna sig övergiven och ensam då storebror tycks ha gått till IS. Det finns dunkla krafter också i Molenbeek som anser att mediers rapportering om IS är falsk. IS befriar muslimer från västvärldens förtryck, menar de. Luriga personer som erbjuder Nassim att få återförenas med sin bror.

Det är en mycket välgjord film som känns realistisk och som tittare blir jag engagerad och känner med mamman och hennes söner. Deras val känns begripliga även om det är huvudlösa val de gör. Regissörerna har valt att också varva filmsekvenserna med hiphop-videor. Jag är inte någon hiphop-lyssnare annars men dessa avsnitt fungerar mycket bra i helheten. Rapinslagen har mycket bra texter och jag känner också korresponderar med de mer poetiska arabiska visdomsorden som inleder varje nytt avsnitt i filmen.

Skådespelarna är enastående. Mamman Leila Wasaki spelas av Lubna Azabal som år aktuell på bio nu i den hyllade filmen Den blå kaftanen. Hon är en oerhört duktig belgisk skådespelare som bland annat också år känd från Nawals hemlighet (2010), Coriolanus (2011) och Body of Lies (2008).
Amir El Arbi som Nassim Wasaki är en ung skådespelare som vi säkert kommer att få se mer av. Han är imponerande. Aboubakr Bensaihi som spelar Kamal Wasaki står också för flera av hiphop-videorna. Det märks att han har en karriär som sångare också. Han är en belgisk skådespelare och sångare av marockansk härkomst och är känd för att ha spelat Marwan i den kritikerrosade filmen Black från 2015.

Rebel är ett mästerverk och en ovanlig krigsfilm som låter oss både känna avsky för våldet men också förstå mekanismerna som driver människor. Lysande skådespelare och en viktig berättelse.

Fakta om regissörerna:
Regissörsduon Adil El Arbi och Bilall Fallah slog igenom 2015 med Black. Genombrottet ledde till Hollywood och chansen att dra storpublik till biograferna med internationella megahiten Bad Boys For Life. De har även bidragit till Marvel Cinematic Universe genom att regissera ett par avsnitt av Ms. Marvel. Rebel är deras återkomst till Belgien och ett ämne många berörts av och alla har en åsikt om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Belgien, Daesh, Filmkritik, Filmrecension, IS, Krigsfilm

Filmrecension: Victor och Josefine – Resan till Snackistan – en film som gör att det spritter i benen

13 april, 2023 by Rosemari Södergren

Victor och Josefine – Resan till Snackistan
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Originaltitel Ernest et Célestine: Le voyage en Charabie
Regi Julien Chheng och Jean-Christophe Roger
Svenska röster Adam Fietz, Benthe Börjesson Liebert, Sharon Dyall, Andreas Nilsson m fl

En vacker, helt underbar animerad film om de två vännerna björnen Victor och musen Josefine. Animationen, bilderna, är så fina, som om de hoppat ut ur en favoritbok med många fina bilder. Det var länge sedan jag såg en så intagande animerad film. Bilderna vackert illustrerade och känns som skapade med akvarell. Jag erkänner att jag kan vara rätt trött på moderna animerade filmer med figurer som ser ut som dockor. Om någon vän med barnbarn i rätt ålder vill gå på bio med de minsta kommer jag att rekommendera denna. Helt klart. Den visar med svenska röster så också de som inte kan läsa hänger med.

Victor vaknar upp ur vinterdvalan och är hungrig. Hungrig som en björn, ni vet. Lilla musen Josefine vill så mycket och vill så väl. I farten lyckas hon förstör Victors fina fiol, en stradivarius. Enda sättet att laga den är att ge sig av till Snackistan, Victors barndomsland. I Snackistan finns den enda filmmakaren som kan laga fiolen.

Victor är musiker och han och Josefine har mycket roligt tillsammans med musiken. Musiken gör så det spritter i benen och Josefine och andra som lyssnar helt enkelt inte kan hålla sig från att börja dansa. Josefine är ledsen över att hon gjorde sönder fiolen och vill ge sig av till Snackistan för att leta reda på fiolmakaren. Då Victor vägrar att resa dit beger sig Josefine iväg ensam. Vägen dit är dock fylld av svårigheter och som tur är börjar Victor leta efter henne.

När de väl kommit fram till Snackistan blir problemen och utmaningarna ännu större. Sedan Victor gav sig av från Snackistan har landet förändrats och musik har förbjudits. Victor och Josefine lyckas förstås hitta motståndsrörelsen som kämpar för musiken.

Det är roligt att se hur film och böcker för barn ändrats genom åren. Pippi Långstrump var i och för sig en tidig figur som stod upp för rätten att vara självständig också som barn och som var en frontfigur för barns rätt. Victor och Josefine är också karaktärer som visar att det kan vara bra att våga vara rebell, speciellt när lagar är konservativa och hindrar människor att leva med glädje.

Victor och Josefine – resan till Snackistan handlar om att ibland måste man sätta sig upp mot de som bestämmer och också barn har sätt att fatta beslut. Och framför allt är filmen en hyllning till musik och den visar på den styrka och kraft som finns i att hänge sig åt musik tillsammans.
Det är en film som gör så att det spritter i benen och det går inte att låta bli att stampa takten emellanåt.

Fakta om karaktärerna Victor och Josefine:
Victor och Josefine – Resan till Snackistan är den andra långfilmen om björnen Victor och musen Josefine. De båda vännerna är kända även från barnböcker samt en serie som setts på SVT Play.
Victor och Josefine är från början rollfigurer i en rad bilderböcker skapade på 1980-talet av den belgiska författaren och illustratören Gabrielle Vincent. I original heter de båda vännerna Ernest och Célestine. De böcker som översatts till svenska är Victor och Josefine tappar en pingvin, Victor och Josefine sjunger och spelar violin, Victor och Josefine gör en utflykt samt Victor och Josefine går till fotografen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Familjefilm, Hyllning till musik, Resan till Snackistan, Victor och Josefine

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in