Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: En frukost på berget – duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande

by

En frukost på berget
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Éric Besnard

En extremt framgångsrik entreprenör som alltid är på språng hamnar hos en nästintill eremit som bor långt upp på berget utan elektricitet och absolut ingen Internet eller mobiltelefon. Låt dig inte luras, detta är en komedi med flera oväntade vändningar och med mer djup i sig än det kan verka inledningsvis. En rolig, mänsklig och varm berättelse med vackra naturscener och duktiga skådespelare.

Entreprenören Vincent spelas av charmiga Lambert Wilson, känd bland annat från två Matrix-filmer. Han är född i England men talar franska flytande. Han är så bra i rollen som den framgångsrika högpresterande Vincent som lever livet med högsta växel i ständig jakt efter nya utmaningar. Hans flotta, dyra bil får motorstopp på en slingrig bergväg långt bort från civilisationen. Den enstörige, oborstade och tystlåtne Pierre råkar köra förbi på motorcykel och tvingas hjälpa Vincent.

Pierre har inte verktyg för att kunna hjälpa Vincent på plats. Istället får Vincent hoppa upp bak på motorcykeln och följa med till Pierres enkla stuga långt upp på berget där han lever utan wifi och nära naturen. Pierre är fåordig medan Vincent babblar och babblar. Den supermodernt mannen möter den enkle mannen. Hmm, men fullt så enkelt är det inte. Vid en första blick är de två kanske motpoler men det finns mycket mer under ytan och allt är inte som det verkar.

Att de kan lära sig av varandra är ett ganska uppenbart tema, men det handlar om en hel annat också. Kanske filmskaparen låter filmen handla om något för många teman, men jag upplever det som charmigt. Dialogerna är för övrigt helt underbara, klassiskt enastående som de kan vara i franska filmer när de är som bäst. Två duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande. En riktigt snäll och komisk feel-good-film.

Filmrecension: Doggy Style

by

Doggy Style
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Josh Greenbaum

I en era då vissa kritiska – och mestadels menlösa, åsikter påpekat att filmmediet är tamt och bär med sig en aversion för risker, har märkligt nog komedier prövat gränserna för anständighet de senaste åren. Se bara till Blockers som gjorde publiken högröd i ansiktet i scenen då John Cena ”insöp” sprit på en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu är det ännu en gång dags för den goda smaken och anständigheten att kapitulera då regissören John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Istället för ett par familjevänliga husdjur får vi nu ett pack ovårdade, cyniska och hämningslösa hundar som – bokstavligt talat, urinerar på artighet.

Hur pass vulgär, grotesk och kolsvart får komik lov att vara ? Doggy Style prövar denna fråga till bristningsgränsen. I sina bättre stunder finns det ett underhållningsvärde i det totalt skamlösa vältrandet i svordomar, könsord och avföring. Detta finns i så stora kvantiteter att chockregissören John Waters hade varit mållös men stolt.

Att se ett par – till sitt yttre, bedårande hundar, spy ur sig glåpord och förolämpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, är en bisarr, udda och många gånger rolig upplevelse. Precis som den – många gånger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att tänja på gränserna till den grad att det inte går att undvika att skratta, ibland i ren och skär chock. Ingenting är förbjudet eller tabu, här finns skämt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldfängda debatter på TV för ett par år sedan.

Introduktionen är ett perfekt smakprov på denna besinningslösa orgie i allt som är osmakligt. Det är en kavalkad av könshumor och mörk ironi. Under startsträckan finns det en lekfullhet och energi som på ett oväntat träffsäkert sätt belyser den unika relationen hundar och människor emellan, där en kontrahent är villig att erbjuda villkorslös kärlek. Dessutom måste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie är avsevärt mer uttrycksfull, levande och trovärdig än flera aktörer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.

Men denna oväntat skarpsinniga startscen visar sig också vara kulmen vad gäller en någotsånär tillfredställande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. För trots den kompromisslösa ytan där kutym sparkas i ändan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, är saker som uppfinningsrikedom och finess lika frånvarande som en rekommendation för föräldrar att ta med sina barn på filmen i fråga. Greenbaum prövar gränserna till den nivån att publiken blir avtrubbad. Väldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tröttsamma sekvenser där det enda målet är maximalt antal svordomar och könsord per sekund. Grovhumor är fullkomligt poänglös då den överöser publiken, snart blir chockvärdet och flera komiska slutpoänger tandlösa då magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte bättre av att de digitala effekterna, som använts för att animera hundarnas munrörelser, är mediokra och många gånger distraherande. Och för en film som vill pröva gränser är innehållet och budskapet om vänskap löjligt simpelt. Här görs inga ilskna eller spydiga attacker på dagens samhälle, istället befinner sig den generella tematiken på dagisnivå, något som gör att filmen känns feg i jämförelse med den – numera, legendariska Barbie där Greta Gerwig bjöd på genialisk samhällskritik.

Jamie Foxx får den otacksamma uppgiften att bära hundhuvudet vad gäller ett horribelt slappt och monotont skådespel. I ett försök att tillföra mer av filmens eftersökta udd och smuts, gör Foxx en otroligt ihålig och stereotyp insats som hunden Bug. Bättre klarar sig Will Ferrell som förmedlar en charmig naivitet genom ett oväntat återhållsamt och kontrollerat röstskådespel.

Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och förstått vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa skämt hade det hela varit ett komiskt frivarv. Någon sådant triumf är det dock inte tal om, istället får vi bara ett fåtal rejäla sardoniska skratt som dränks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara är menlöst och monotont.

Filmrecension: The Equalizer 3 – tillfredsställande underhållning

by

The Equalizer 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 september
Regi Antoine Fuqua

Medborgargarden och personer som tar rättvisan i egna händer slutar aldrig att inspirera till berättelser. Oavsett om det är Death Wish eller Marvels The Punisher fortsätter temat att fängsla. The Equalizer 3 lyckas ta detta klassiska recept och leverera en oväntat medryckande dödsodyssé som många gånger är det bästa serien erbjudit. Det är lika diametralt som ett schackspel vad gäller det dramatiska. Utrymme för några som helst nyanser eller funderingar finns inte. Kampen mellan ont och gott är simplare än i en saga för barn. Där The Equalizer 2 försvann in i märklig röra av konspirationer och intriger är hotet denna gång den italienska maffian. Det är svårt att tänka sig en mer överanvänd grupp av kriminella på film, men Fuqua väljer denna gång att porträttera maffian som gatuligister, med allt vad det innebär, tatueringar, illasittande träningskläder och en försmak för snabba fordon. Genom att ta bort de romantiserade Gudfadern-inslagen, som familjemiddagar och bröllop i stora trädgårdar, skapas en trupp av genuint avskyvärda gangsters som kan avhandlas snabbt och brutalt utan att någon alltför komplex etisk diskussion uppstår medan filmen rullar.

Massakern blir också mer potent då Fuqua lyckas tillföra en enkel men effektiv dramatik vad gäller att porträttera idyllen. Istället för ett grått Boston får vi en lite platt men charmig tolkning av en italiensk småstad i Federico Fellini-anda där alla invånare känns som måttligt sympatiska stereotyper. Det finns en intimitet i att låta ett mer lokalt samhälle stå i centrum istället för en anonym storstad, detta gör hotet mer personligt. Dessutom paketeras allting i ett visuellt snyggt paket då Fuqua nu anställt den geniala fotografen Robert Richardson. Richardson skapar ett kristallklart utseende som får varenda kullerstensgata att se inbjudande ut. Det hela kan beskrivas som traditionellt, spårbundet och – framförallt, fungerande. Likt en pizza så fungerar det oavsett kvalitet. Och genom att involvera en mer traditionell antagonist blir kampen mellan ont och gott klassisk och leder till förutsägbar men tidlös spänning.

Fuqua har alltid varit en regissör som gillar hårda tag, inte bara innehållsmässigt utan också utförandet. Allting är genomfört med grova arbetshandskar och presenteras rakt upp och ned utan några försök till pretentioner. De breda penseldragen och avsaknaden av något större djup för tankarna till actionfilmer från det tidiga 00-talet. En tid då terrorism, säkerhetstjänster och eldstrider var actionfilmens kärna. Samtidigt som en resa tillbaka i tiden har sin charm påminner detta också om hur actiongenren växt och blivit till så mycket mer än en bred och linjär motorväg. Den rudimentära berättandet har kraftiga begränsningar, därför krävs en effektiv struktur som kan engagera hela vägen igenom. Det initiala ruset att se Washington eliminera bovar och banditer är omöjligt att behålla om det inte ackompanjeras av ett tempo som får publiken att hungra efter mer.

Tyvärr är The Equalizer 3 misslyckad rent strukturellt och sviker sitt eget etos om simplicitet i ett hopplöst försök att ge berättelsen ytterligare en dimension. Bredvid striden mot den lokala brottslighet förkommer också ett helt hopplöst sidospår som involverar Dakota Fanning i rollen som CIA-agent. Tanken är att skapa en aningen mer komplex berättelse som inkluderar kriminalitet på internationell nivå, men resultatet blir istället ett antal sekvenser som känns som ren och skär fogmassa. Sättet de två parallella berättelserna vävs ihop och integreras är genomgående klumpigt och leder i slutänden inte fram till någonting. Förhoppningen att Washington och Fanning skulle kunna frammana lite nostalgi genom sin återförening, nästan tjugo år efter deras medverkan i Man On Fire, slås också i spillror då scenerna mellan dem plågas av medioker dialog och ett oväntat tafatt skådespel från båda två. Dock är detta inte förvånande då Fanning gradvis blivit mer och mer irrelevant i takt med att hennes syster Elle stulit rampljuset. Detta verkar ha resulterat i att Fanning gett upp och numera bjuder på ett skådespel som är lika levande som en robotdocka på ett nöjesfält.

Men Fannings undermåliga skådespel är långt ifrån lika problematiskt som filmens final som kan vara ett av årets värsta antiklimax. Trots att allting verkar leda till en explosiv och förlösande final, blir alltihop en tafatt repris av det vi sett i tidigare filmer. Inte ens våldet, som inledningsvis är råare och mer hänsynslöst än tidigare, avtar och avslutet känns som en enda lång suck där alla idéer tagit slut.

I sitt esse är The Equalizer 3 ytterst tillfredställande underhållning, i sina dalar är det både ointressant och strukturellt uselt, något som resulterar i en duglig men djupt sargad film som hade kunnat briljera genom mer bearbetning och kreativ eftertanke.

Filmrecension: Son of the Mullah – varenda svensk politiker bör se den

by

Son of the Mullah
Betyg 5
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Nahid Persson Sarvestani

En omskakande film som varenda riksdagsledamot i Sverige borde se. Var och en som bryr sig om världen och mänskliga rättigheter bör se denna dokumentär. Tydligt, ärligt, öppet och kunnigt berättar regissören Nahid Persson Sarvestani om den iranska journalisten Rohollah Zam som levde i exil i Frankrike varifrån han bedrev en regimkritisk tv-kanal. Han var under ständig bevakning av den franska säkerhetspolisen men den iranska staten lyckades ändå infiltrera hans verksamhet, vilket ledde till att kidnappades och fördes till fängelse och tortyr i Iran där han brutalt avrättades i december 2020. Han fick sin dödsdom på tisdagen och avrättades på fredagen. Någon möjlighet att överklaga fanns inte i detta koran-styrda land. Det går knappt att ta till sig att detta pågår i världen, idag. Och det är så tyst, så tyst från svenska makthavare om detta. Jag blir både ledsen och uppgiven och samtidigt blir jag fylld av beundran för alla de som vågar kämpa för friheten varav regissören Nahid Persson Sarvestani är en av de som står upp för friheten och mänskliga rättigheter. För det har hon också fått hot.

Människorna i Iran kämpar fortfarande för att kunna leva i frihet utan regimens förtryck. Det är oroväckande tyst från svenska politiker kring detta. Tänk att ett land som Iran är med och beskyller Sverige för att diskriminera muslimer. Diskriminerar muslimer gör makthavarna i Iran väldigt bra själva. Det gör ont att tänka på hur denna teokratiska diktatur behandlar sina medborgare och inte bara de som bor inom landets gränser utan hur deras säkerhetspolis söker upp och dödar iranier utomlands.

Iran är inte bara en stat som förtrycker sina medborgare och förvägras dem de mänskliga rättigheter vi tar för givna. Den översta ledningen i landet, makthavarna, är otroligt korrumperade och dubbelmoraliska. Det högsta prästerskapets barn lever i överflöd, lyx och utsvävningar utomlands men när de kommer hem till Iran tar de bikiniklädda ungdomarna på sig den av regimens påtvingade döljande klädseln.

Regissören har fått tag på filmklipp som bevisar allt detta som tas upp. De iranska makthavarna är inte bara dubbelmoraliska och låter sina ungdomar leva ut ett västerländska lyxliv, de tvättar miljarder pengar och lurar staten på enorma summor. Metodiskt bevisades detta både av Rohollah Zam och andra journalister som kämpar för frihet och som flytt från Iran och driver tv-kanaler och tidningar globalt.

Nahid Persson Sarvestani hade varit hos Robollah Zam i Frankrike och spelat in massor och intervjuat honom innan han blev kidnappad av iranska staten. I filmen finns också skrämmande filmklipp från fängelset i Iran och från iransk tv där Robollah Zam liksom andra oppositionella tvingas medverka för att göra avbön. Hundratusentals människor som vågat ifrågasätta den iranska prästdiktaturen har avrättats sedan regimen tog makten för fyrtio år sedan.

Regissören Nahid Persson Sarvestani skriver om sin bakgrund till filmen:
Min exil i Sverige gav mig ett fritt liv, men jag är ständigt upprörd över att den iranska regimen fortsätter att använda sina ISIS-liknande metoder ostraffat. När jag började forska och filma trodde jag att det här skulle vara en berättelse om modiga journalister i exil och deras försök att belysa regimens brott och korruption. Även om jag var medveten om riskerna, förstod jag aldrig riktigt omfattningen av de hot Roohollah stod inför. Det verkade som om han var välbevakad, och jag hade ingen aning om att hans fiender hade kommit honom så nära och utgav sig som källor och potentiella finansiärer.
Efter Roohollahs avrättning har filmen förvandlats till en mycket personlig strävan efter sanning och rättvisa som för mig in i bilden och återupplivar de gamla såren efter avrättningen av min bror.

Denna dokumentär kan inte få annat än högsta betyg. Den är trovärdig, äkta och angår oss alla. Regissören berättar inte bara om Roohollah utan sätter in hans öde i vårt samhälle idag och framför allt handlar det också om den kamp som förs i Iran – och som verkar nästan bortglömd av svenska politiker. Hur många fler som vill ha mänskliga rättigheter kommer att dödas av iranska staten?

Filmrecension: And the king said, what a fantastic machine – överraskande, rolig, tankeväckande och skrämmande

by

And the King Said, What a Fantastic Machine
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Axel Danielson, Maximilien Van Aertryck

Vad händer med världen när alla är upptagna med att fånga den på bild? Ojojoj, vilken välgjord och tankeväckande djupdykning i bildens historia och dess språk och möjligheter, bruk och missbruk. Det är en fascinerade och underhållande skarp skildring av människans relation till bilder.

Jag hoppas att alla högstadie-elever och gymnasie-elever går på denna och gärna samlas i skolorna och diskuterar efteråt. Att det finns ett stort behov av kunskap om vad bilder är och kan säga och hur de kan fånga våra känslor och ge oss kunskap men också kan lura oss på många sätt. På ett sätt är varenda bild på något sätt en manipulation av verkligheten. Både stillbild och rörliga bilder. Bilder är ju skapade på ett sådant sätt av vi med våra ögon och hjärnor kan se dem. Bilder är ju aldrig den verkliga verkligheten.

Kameran kan dokumentera verkligheten eller förvränga den. Kameran är ett kraftfullt verktyg för den som vill uttrycka något. Filmdistributören skriver om denna helt makalösa dokumentär om kameran: >em>Den kan ge oss utlopp för kreativitet, fåfänga och bekräftelsebehov. Hur har vi valt att hantera denna makt? Och vad händer med världen när alla är upptagna av att fånga den på bild?

Vi får följa de första utvecklingen på gott från de första fotografierna på 1800-talet till den algoritmstyrd miljardindustri av digitala flodvåg som sköljer över oss i sociala medier och webben och på reklampelare och ja, överallt kommunicerar vi idag med bilder. Detta är dock inte någon stelbent redogörelse utan en överraskande och rolig och tankeväckande och skrämmande och underhållande dokumentär som ingen bör missa.