• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Zone of Interest – årets och kanske decenniets mest drabbande film

7 februari, 2024 by Rosemari Södergren

The Zone of Interest
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Jonathan Glazer
I rollerna Christian Friedel, Sandra Hüller, Freya Kreutzkam med flera

Årets och kanske decenniets mest drabbande film som skär rakt igenom alla känslor och gör mig nästan förlamad, jag är helt knockad. Knockad av sorg över mänskligheten och samtidigt drabbad av hur knivskarpt tydligt den skildrar den vanliga människans likgiltighet eller bekvämlighet som möjliggör våld, mord, förintelse. Både då och idag, i stora sammanhang, i små sammanhang.

Hur kunde nazisterna genomföra projektet Förintelsen? Hur kunde turkarna genomföra förintelsen av armenier? Hur kunde IS genomför massmördandet av yazidier? Hur kunde Hamas döda mer än 2.000 på en musikfestival för några månader sedan? Denna femfaldigt Oscarnominerade film undersöker vilket ansvar den vanliga människan har.

Året är 1943 och lägerkommendanten Rudolf Höss (Christian Friedel) bor bredvid koncentrationslägret i Auschwitz tillsammans med sin fru Hedwig (Sandra Hüller) och deras fem barn. Frun fixar i trädgården med blommor och grönsaker, hon sköter ett växthus. Familjen badar och Rudolf fiskar med barnen. De har gäster på besök. De lever ett vanligt familjeliv och för att göra muren mellan koncentrationslägret och familjens trädgård vackrare planterar Hedwig klängväxter.

Vad som pågår på andra muren visas aldrig i bild, det hör vi bara. Vi hör ljud från vapen, vi kan höra en människa skrika av ångest. Men familjerna som bor runt om reagerar inte, det har blivit så vana. För dem är det vardagsliv. Hedwig tillsammans med andra fruar i området kan prova klänningen och pälsar från de fångar som mördats. Hur kan människor bli så avtrubbade? Ja det är den fråga filmen undersöker.

Filmen är inspelad med kameran på avstånd. Vi kommer aldrig riktigt nära någon av människorna och kan inte identifiera oss med dem. Vi ser dem alla på lite avstånd. Kanske är det så vi ser på det mesta. Hur många vi möter släpper vi riktigt nära?

Ljudet är en av filmen viktigaste pelare. Vi får aldrig se bilder från lägret bakom taggtråden. Det är ljuden som berättar vad som händer: pistolskott, tåg eller bildar som anländer, skrik från fångar, order från soldater. Också när familjen är vid badstranden och hittar bärbuskar kan vi tillsammans med fåglarnas kvitter höra ljud från lägret.

Vad gör att familjen Höss kunde vara lyckliga i sitt hus när de bodde granne med en mordmassaker på miljoner judar? Frågan är kanske inte svår att besvara, det är kanske mer att den gör ont och blir ganska träffande. Jag såg en dokumentär om klädindustrin där unga indier jobbade med att färga t-tröjor för bland annat svenska företag. Indierna går runt barfota med bara ben i stora kärl med färg som är giftig. På så sätt kan klädindustrin hålla låga priser för våra kläder medan arbetarna riskerar sina liv med giftiga kemikalier. Det är inte ren avrättning som i koncentrationslägren, det är ett mer långsamt dödande.

Vad filmen inte skildrar är resan fram till att förintelsen satte igång. Hur kunde människor bli så avtrubbade att det blev helt normalt att ett folkslag kunde avlivas, att ett folkslag inte hade samma rättigheter som andra? Den frågan bränns. Vågar vi uttala den och se oss omkring?

Filmen är ett mästerverk både i hur den är filmad och ihopklippt och ljudet är värd ett stort pris. Den är skarpsynt, slående, tydlig, frätande, drabbande.

The Zone of Interest är femfaldigt Oscarnominerad, bl a ”Bästa film”, ”Bästa regi” och ”Bästa Internationella film” och har även nominerats till nio BAFTA. Filmen premiärvisades i Cannes 2023 och belönades med Grand Prix och FIPRESCI. Filmen är skriven och regisserad av Jonathan Glazer och är löst baserad på Martin Amis bok med samma namn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, The Zone of Interest

Filmrecension: Ombord på Adamant – om kulturens kraft

6 februari, 2024 by Rosemari Södergren


Ombord på Adamant
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolas Philibert

Välkommen till en värld där alla människor räknas. Där de människor som ofta göms undan också får tillgång till kultur. Denna dokumentär ger hopp och jag hoppas den ska ge inspiration till samhällen världen över och öppna ögonen för alla människors värde. Det är en dokumentär som gör mig glad, fast också sorgsen då jag vet att det som sker på båten tyvärr hör till ovanligheterna runt om i världen.

L’Adamant är en stor husbåt som ligger förankrad på floden Seine i Paris. Till båten välkomnas vuxna men olika mentala funktionshinder eller mentala sjukdomar. På båten har de tillgång till massor av olika kultur. Där kan de måla, där kan de spela musik, se på film, skriva och lyssna på poesi och de får är delaktiga i stormöten om verksamheten och får vara med och kontrollräkna kassan till caféet. Ja det är väl egentligen naturligt. Varför ska människor mer eller mindre tas ifrån sin rätt att räknas som vuxen för att den har något funktionshinder?

Filmen skrällvann mot spelfilmerna i Berlin och plockade hem Guldbjörnen, vilket ju hör till ovanligheterna att en dokumentär vinner.

Många av de människor som kommer till husbåten och deltar i verksamheten porträtteras och berättar om sig själva, om sina drömmar och förhoppningar, om sina rädslor. En del berättar om sin bakgrund. De får tala utan att bli avbrutna och får vara sig själva, får vara den de är. Filmarna gör ett fantastiskt arbete som låter kameran vila på deras ansikten, nära och utan stress eller hets. Som tittare kommer jag nära och känner det som att jag är med på plats.

Visst, jag kan mycket väl tänka att det finns dagar då allt inte är så lugnt och att några ryker ihop. Vi får följa lugna dagar och sammanhållning. Men jag ser ingen anledning att dessa människor ska behöva visa sina sämre dagar. Vi har alla sämre dagar och det är inte något för den stora publiken, vi har alla rätt till integritet.

En av filmens stora styrkor är hyllningen till kulturens kraft. Det är något som bör lyftas fram oftare, i synnerhet i dessa dagar där kulturen står under attack. Musik, film, litteratur, teater, konst – allt behövs för alla människor, med eller utan mentala funktionshinder så är kultur ett fundament i vår tillvaro där vi kan upptäcka oss själva och andra, få se andra synvinklar, uppleva andra världar, andras tankar och känna igen våra egna tankar och upplevelser.

Mer kultur åt alla. Det är vad denna film ropar ut. En stark och berörande film om kulturens läkande kraft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Guldbjörnen, Kultur, Kulturens kraft, Mentala funktionshinder

Filmrecension: Upproret

6 februari, 2024 by Elis Holmström

Upproret
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi: Nils Gaup

Stora delar av nordisk historia får sällan möjligheten att filmatiseras. Till skillnad mot det stora landet i väst, där alla tänkbara segment ur landets historia blivit till film, är ett multum dramatiska och avgörande nordiska skeenden fortfarande förpassade till historieböckerna.

Därför finns det en förhoppning att Upproret skall visa att det finns möjlighet och kompetens nog att frambringa de berättelser som amerikanska producenter aldrig skulle överväga att göra film av. Berättelsen om gruvstaden Sulitjelma är dessutom en period i nordisk historia som vi sällan fått ta del av. Det är en tid då Skandinavien fortfarande är en utpost för ojämlikhet, hänsynslöshet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Den tidiga arbetarrörelsen är fundamental för det moderna nordiska samhället, därför hade en film utrustad med god kompetens och engagerande berättande varit välkommet. Tyvärr grusas alla förhoppningar då det blir uppenbart att regissören Nils Gaup är lika varsam med sin berättelse som en rivningskula i full swing.

Det fundamentala problemet med Upproret är att det helt saknas rutin och erfarenhet för att nå mållinjen. Detta uppenbarar sig tidigt i en alltför prydlig och finputsad scenografi. Många gånger om försöker filmens karaktärer belysa den misär gruvarbetarna tvingas befinna sig i, men det är genuint svårt att acceptera då allt möblemang tycks vara införskaffat från en IKEA-katalog årgång 1907. Allting är överdrivet polerat, fixat och tillrättalagt, vilket leder till att filmen saknar all form av äkthet. Och det är inte bara i det rent scenografiska som det brister. Manuset är sprängfyllt med dialog som orsakar allergiska reaktioner för alla som inte tål klyschor och schabloner i kubik och kvadrat. Den uppenbara bristen på expertis drabbar också hela karaktärsgalleriet som är lika intressanta som kolbitar. Oavsett om det är huvudpersonen Konrad Nilsson spelad av svensken Otto Fahlgren eller Rune Temte i rollen som arbetsledare är det en samling helt själlösa och likbleka människor som filmen desperat försöker skapa intresse för. Dock är ointresse och likgiltighet att föredra då Simon J. Berger stormar in på scen. Från att ha varit ett taffligt hafsverk blir det hela till någon erbarmlig norsk variant av nöjesparken High Chaparral. Berger trattar in som en parodisk version av Henry Fondas Frank från Once Upon A Time In The West och gör sig själv till åtlöje med ett skådespel som är stelt bortom all beskrivning.

Och missödena – eller den allmänna inkompetensen, blir bara värre för varje sekund som går. Då filmens soundtrack börjar titta fram är den enda utvägen att stoppa popcorn i öronen för att förskona sig från en gnagande Alexander Rybak-fiol som skär sönder den goda smaken. För en film som behandlar tematik som revolution och revolt mot orättvisa är berättelsen och framförandet chockerande tråkigt, det finns inte tillstymmelse till puls eller spänning. Den relativt måttliga speltiden på drygt 100 minuter känns trefalt längre. Sedan fortsätter pajaskonsterna med en av de sämsta filmromanser som skådats på åratal, samt ett klimax som rör det hela från inkompetent till tortyrlik pekoral.

Upproret borde vara en frisk fläkt som ståtligt och kraftfullt visar hur det nordiska välfärdssamhället byggdes, istället blir det en patetisk uppvisning i bristfällig kunskap och än sämre personregi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Dream Scenario

6 februari, 2024 by Elis Holmström

Dream Scenario
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Kristoffer Borgli

Det fullkomligt vanvettiga har ibland visat sig vara fantastiskt på bioduken. Regissörer som Spike Jonze och David Lynch har lyckats tygla fullkomligt vansinne och skapa storartade berättelser som dräper alla tvivel i filmer som Adaptation och Mulholland Drive. Regissören Kristoffer Borgli är uppenbart influerad av nämnda regissörer och gör sitt yttersta för att efterlikna en snarlik atmosfär fusionerat med kolsvart komik.

Att påstå att utgångspunkten för Dream Scenario är fullkomligt hysterisk vore en underdrift och det hela blir än mer bångstyrigt i och med Nicolas Cages närvaro. Cage är idag väldigt nära att assimilera till ett vandrade skämt, detta inte menat som en förolämpning. Det är överhuvudtaget svårt att tänka sig en aktör som representerat fånig meme-kultur bättre. Cages hutlösa överspel och – minst, lika hysteriska mimspel har inte heller varit till hjälp för att mildra uppfattningen att det Cage gör är djupt oseriöst och omgivet av någon form av ofrivillig komik.

Borgli väljer att använda dessa föreställningar för att maximera den bisarra komiken, på rekordtid har hela filmen dykt huvudstupa ned i en pool av galenskap. Likt Spike Jonze mest hyllade film – I Huvudet På John Malkovich, görs det ingen ansats till att försöka förklara vanvettet som utspelar sig för publiken. Det hela blir än mer förvridet då filmen bibehåller en gravallvarlig hållning och min, allting tas på fullaste allvar. Inledningsvis är det hela makabert turbulent, regin och skådespelet är obehagligt stelt och artificiellt. Det är som att Kristoffer Borgli endast försöker sig på att göra en blek imitation av de filmer som inspirerat. Ari Aster som stått bakom några av de senaste årens mest minnesvärda – med det sagt inte alltid särskilt bra, skräckfilmer står som producent och många gånger om påminner Dream Scenario om en löjlig karbonkopia av Asters senaste – och mer eller mindre outhärdliga, projekt Beau Is Afraid, med plågsam musik och ett utseende där färger och livlighet helt subtraherats från ekvationen.

Först då filmens premiss verkligen kommer i rullning hittar Borgli formen, detta genom att bibehålla ett gravallvar samtidigt som galenskaperna haglar ned som en monsun. Komiken som uppstår då det absurda möter det orubbligt sammanbitna är imponerande effektivt och det är omöjligt att inte skratta ljudligt. Men mot filmens mitt har tsunamin av tokerier nått en topp, hela berättandet – som från första början varit skälvande, börjar mer eller mindre implodera då inspirationen och idéerna är fullkomligt dränerande.

Borgli bedriver då ett världsrekord i att trampa vatten, filmen springer bokstavligt talat runt i cirklar. Det blir smärtsamt uppenbart att filmen endast existerar till följd av en lövtunn gimmick. Filmens sista tredjedel är en ful och ärrad efterkonstruktion som tydliggör att något slutmål aldrig har funnits. De allegoriska inslagen som försöker slå kraftiga slag mot konsumtionssamhället och exhibitionism blir bara till lacknafta och känns forcerade och inte det minsta uppriktiga. Hela slutspurten är så pass erbarmlig och idéfattig att Borgli skall tacka sina lyckliga stjärna för den funktionella komik som erbjöds innan, utan den hade det hela varit i det närmaste miserabelt att se på.

Dream Scenario är dock tillräckligt bångstyrig för att uppnå ett godtagbart underhållningsvärde, men i slutändan är det en skral idé som hade behövt marinera rejält för att ha en chans att kunna klassas som bra film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Smoke Sauna Sisterhood – unikt med inte perfekt

6 februari, 2024 by Elis Holmström

Smoke Sauna Sisterhood
Betyg: 3
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Anna Hints

Några av den senaste tidens mest intressanta dokumentärer har visat sig ha de mest förunderliga och bisarra ämnen som kan föreställas. Exemplen är många, kultklassikern King Of Kong, där ingenjören Steve Wiebe bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att slå poängrekord i arkadspelet Donkey Kong, eller den bara några år gamla The Lost Leonardo som gjorde sagan om en kontroversiell Da Vinci målning till en nagelbitare. Smoke Sauna Sisterhood har en minst lika unik premiss, ett antal estniska kvinnor samlas i en rökbastu och talar ut om sina långa och långt ifrån okomplicerade liv. Utgångspunkten är minst sagt säregen och att läsa filmens synopsis höjer både ett och annat ögonbryn.

Likt de andra exemplen lyckas regissören Anna Hints skapa ett intresse kring ämnet och engagera publiken. Då filmen stannar inne i den trånga bastun och låter berättelserna stå i centrum är Smoke Sauna Sisterhood både underhållande, gripande och rolig. Ämnena som diskuteras rör sig mellan högt och lågt, perverst snusk kan snart gå över i drabbande utsagor och tuffa barndomsminnen. Hints tappar aldrig greppet om tittaren då berättelserna presenteras, det finns en magnetism i det avskalade sättet som de många minnena presenteras på.

Där andra dokumentärfilmare är fascinerade av ytterst påträngande närbilder av ansikten väljer Hints istället att fokusera på avklädda kroppar, hur tanklös fotmassage blir till en nervös reaktion då något smärtsamt förmedlas eller hur svettningarna intensifieras vid de mer dramatiska skeendena i berättelserna. Till hennes hjälp finns också ett otroligt stilfullt och tilltalande foto som ramar in filmens miljöer med otrolig visuell skärpa. Trots intensiva närbilder på svettiga kroppar är fotot aldrig påträngande eller klaustrofobiskt, intimiteten är genuint fantastisk och sättet den estländska naturen skildras på är oerhört slående. Genom att undvika närbilder på ansikten – och i de flesta fall skymma dem, blir flera av bekännelserna som att bevittna en bikt, där publiken får ta del av saker och ting som vi egentligen inte borde få höra.

Och om hela filmen hade hållit sig till samtalen i bastun utrustat med det eleganta fotot hade det hela kunnat stämplas som något av en oväntad triumf. Olyckligtvis görs det en rad snedsteg som är genuint konfunderade. Hints värderar det avskalade och återhållsamma då det kommer till att låta kvinnorna och deras upplevelser stå i centrum, men mellan samtalen i bastun förekommer bombastiska distraktioner som försöker visa de spirituella inslagen som förekommer inom den estniska bastukulturen. Sättet detta skildras på är i fullkomlig polemik med filmens övriga intention – att vara lågmäld och inte det minsta konstlad. Men i dessa mellansekvenser, menade att ge andrum mellan konversationerna, bombarderas publiken med löjeväckande scener som liknar något från en rekryteringsreklam för en sekt. Dessutom överöses dessa sekvenser av dånande musik som verkar ha irrat bort sig från de mest explosiva av actionfilmer. Dessa segment är också återkommande och så pass aparta från resten av filmen att det uppstår en identitetskris, det är absolut oförståeligt varför en film som eftersträvar att vara jordnära väljer att forcera in dessa plågsamt artificiella inslag.

Stundtals är Smoke Sauna Sisterhood både fascinerande och egensinnig, i sina mest effektiva sekvenser demonstreras värdet av lågmäld intimitet och hur vardaglighet kan vara bland det mest exotiska som kan upplevas. Men de rent absurda kreativa besluten som distraherar och förtar från dessa moment är tyvärr alltför problematiska. Det hela slutar med att vara unikt men långtifrån perfekt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in