• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Peasants – en episk roman blir ett levande konstverk

25 februari, 2024 by Rosemari Södergren

The Peasants
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2023
Regi DK Welchman och Hugh Welchman

En episk roman av Nobelpristagaren Władysław Reymont stiger in i konstverk som skildrar livet på den polska landsbygden – litteratur och konst möts och blir en film, rent bokstavligt dessutom. Konstverk får liv och människor och djur på tavlorna börjar röra på sig och träd rör sig i vinden. Regissörsparet DK Welchman och Hugh Welchman är tidigare kända för filmen Loving Vincent som totalt hänförde Kulturbloggens recensent och gav den betyg 5 och skrev:Årets och kanske till och med årtiondets konstnärligaste film, helt enkelt ett mästerverk och en hyllning till konsten och Vincent van Gogh. Filmen är skapad av hundra konstnärer och allt i filmen, varenda filmsekvens, är oljemålningar.

The Peasants är också skapad av handmålade oljemålningar som målats över det inspelade materialet. Det är gediget och det är en stark och sorglig berättelse om hur omöjligt det var för en kvinna att vara självständig och ha konstnärliga ambitioner i en fattig by under 1800-talet i Polen. Det är utan tvekan ett imponerande filmarbete och en episk berättelse med djup i där inget är enbart svart eller vitt men där människor som springer i flock blir fruktansvärda. Skälet till att denna film inte får betyg 5 är att de animerade skådespelarna och miljöbilderna är skakiga och ansiktena ser ut som AI-genererade bilder. Ofta är det dock fantastiskt och oerhört lyckat och det känns som att konstverk får liv framför mina ögon.

Handlingen utspelas i en liten by, Lipce, i Polen under sent 1800-tal. Jagna är en ung kvinna som lever tillsammans med sin mamma. Hon är en av byns vackra unga kvinnor men hon vill inte leva efter de regler som styr. Hon vill skapa, hon vill vara kreativ och hon vill inte gifta sig av materiella skäl. Det fick dock inte utrymma för självständiga kvinnor i en sådan by.

Byns rikaste bonde Maciej Boryna, en äldre man, har blivit änkling. Omgivningen råder honom att gifta om sig, fast han egentligen inte är så intresserad. Han är ganska nöjd med att ha vuxna barn och barnbarn. Borgmästaren övertalar honom att fria till Jagna. Att fria betyder att komma med ett rent affärsförslag till Jagnas mamma. Maciej Boryna och Jagnas mamma skriver ett avtal om hur mycket mark som blir Jagnas när de gifter sig. Därmed har Jagna inget val utan måste gifta sig.

Maciej Borynaär ingen ond man. Att Jagna inte är kär i honom är inte något stort problem, egentligen. Det som ställer till det är att Jagna uppvaktas passionerat av Maciejs äldste son Antek.

Berättelsen är gripande, det tar tag i mig och jag skulle vilja träda in i konstverken, in i filmen, och prata människor tillrätta. Ge Jagna stöd. Det är fruktansvärt att se hur bybor kan lura varandra och ljuga och egga upp varandra till hat. Det är en tydlig metafor för hur hat än idag kan sätta fart och dominera en stor flock.

Berättelsens styrka är att den är mänsklig och begriplig. Med mänsklig menar jag både ur en skrämmande och ur realistisk synvinkel. Ingen är enbart god eller enbart ond, människorna drivs av olika krafter. Ibland gör människor andra illa av rädsla, ibland av bekvämlighet, det skulle kosta för mycket att bryta byns oskrivna regler.

Livet i byn är inte bara tungt och arbetsamt med patriarkala strukturer, det känns också glädje, fest och musik. Om ett samhälle enbart innebar sådant som är begränsande och grått skulle människor inte finna sig i de regler som omgärdar deras liv. Vi får också följa växlingarna mellan de fyra årstiderna. Det är mycket vackert målat, ofta har animatörerna utgått från konstverk och vi får följande med på en odyssé genom de fyra årstiderna.

Jagnas situation skulle utspelas i de flesta europeiska länder under 1800-talet – procentuellt sett bodde många fler på landsbygd än i städer under den tiden än idag. Patriarkala strukturer fanns också i städer på den tiden men var nog ännu mer utpräglade i byar.

Filmen är vacker men också mycket sorglig och ändå bubblar lite hopp under utan. En episk romanserie blir ett levande konstverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad, Filmkritik, Filmrecension, Konst, Nobelpristagare, Polen

Filmrecension: Dune Part Two – en förstklassig science fiction

24 februari, 2024 by Elis Holmström

Dune Part Two
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2024
Regi Denis Villeneuve

Där satt den! Denis Villeneuve lyckas äntligen tillföra en länge saknad lekfullhet som regissör. Uppföljaren till Dune är bättre på precis alla sätt och vis, det är tveklöst Villeneuves bästa film hittills.

Denis Villeneuve har länge varit oerhört skicklig vad gäller att presentera visuellt slående filmer, det kan dock ha att göra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gränslöst skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens bästa filmfotografer. Men även projekten utan Deakins har varit en njutning att beskåda. Dock har Villeneuve, i alla fall för egen del, aldrig kunnat leva upp till samma höga nivå vad gäller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har känts som rena uppvisningar i trasigt berättade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist på passion i sina projekt, något som gjort att det känts omöjligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regissörer kan nå ny potential, kraft och inspiration genom att knäppa upp skjortan, slänga iväg slipsen och sluta med att bibehålla ett sken av svårmod och pseudo-intellektualism.

Precis som när Sam Mendes fick göra actionfilm med Road To Perdition och sedan den mästerliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som krävdes var ett projekt som tillät en aningen mer lättsam hållning som Dune Part Two för Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two är en avsevärt bättre film än den första. Och det är sannerligen inget ihåligt pr-snack. Den första filmen kändes som ett första steg, en prototyp för något större, mer intensivt och framförallt engagerande.

Likt de bästa av uppföljare åtgärdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppföljare av hög kaliber tillåter också karaktärerna, och sina skådespelare, att växa. Även detta är märkbart, framförallt hos huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som under åren utvecklat en fantastisk scennärvaro där han blandar ungdomlighet med glödande intensitet.

Part Two har också mer spring i benen och ter sig lösare och ledigare. Borta är tvivlet och oron för att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna någonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det är nästan rörande hur Villeneuve denna gång vågar bejaka sin inre nörd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna gång med en behövlig glädje och barnslig entusiasm. Framförallt så tillåter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en förstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt välgjorda actionscener som måhända inte briljerar i sin stridskoreografi, men som istället hänför med sin otroliga skala. Ännu en gång är det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Istället för att kännas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags äventyr där miljöerna spelar en oerhört viktig roll. Precis som Christopher Nolans förmåga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och få dem att framstå trovärdiga – genom en märklig taktil kvalité, lyckas Villeneuve göra detsamma med sin uppföljare.

Precis som sist är filmen också visuellt slående. Greig Fraser som sakta men säkert blivit en av industrins mest spännande fotografer gör ännu en gång ett strålande jobb och lyckas att förmedla både närhet och makalös skala i en sällsynt snygg kombination. Sedan har vi också nytillskott på skådespelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som något speciellt, men Pugh är fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb närvaro som gör hennes sekvenser elektriska.

Filmens final är också en fest där hela magasinet töms och ordet storslaget förekommer både en och annan gång för att beskriva vad som sker. Vad är det då som gör att Part Two inte når ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i skådespelet även om det mestadels är solitt. Framförallt Zendaya är märkbart tam och saknar den behövliga kemin med Chalamet. Därefter har vi vår egen ’’ljuvligt talangfulla’’ Rebecca Fergusson som bjuder på ett skådespeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar förblir också ett frågetecken, där varken Villeneuve eller den spanske superaktören verkar förstå om karaktären är ett vandrande skämt eller ett viktigt tillägg till berättelsen. Utöver det går det inte att undkomma att Herberts berättelse är på gränsen till löjeväckande allvarlig. Mängden profetior och sammanbitna utläggningar om Messias går inte att svälja med hull och hår, något som gör ett antal sekvenser närmast skrattretande.

Dock är det svårt att vara alltför upprörd över dessa brister då Dune Part Two serverar en förstklassig science fiction upplevelse som förtjänar att kallas genuint episk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Denis Villeneuve, Dune, Dune Part Two, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: All Of Us Strangers – ruckel till drama

24 februari, 2024 by Elis Holmström

All Of Us Strangers
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Andrew Haigh

Andrew Haigh är inte någon debutant eller yngling som prövar lyckan vad gäller konsten att göra film. Med tretton olika projekt bakom sig – både biofilm och TV-serier, är det ingen brist på erfarenhet. Detta borde innebära en viss kompetens, det sägs att tiotusentimmar är det som behövs för att bemästra något, en tröskel som Haigh borde ha uppnått. Men All Of Us Strangers framstår istället som ett rent amatörarbete framställt av en omåttligt pretentiös filmskapare. Om det inte vore för ett par solida skådespelarinsatser hade det hela behövt skickas direkt till återvinning.

Det är sannerligen inte en film utan meriter, inledningen ger hopp om en lågmäld och finstämd film. London, som är filmens huvudsakliga bakgrund, ramas in på ett oväntat effektivt sätt, detta genom att göra världsmetropolen oväntat anonym och själslös. Detta är ett stilfullt sätt att visa på den moderna människans ensamhet, hur storstäder – oavsett nation, blir alltmer likartade, utan någon som helst karaktär. Inramningen lyckas skapa känslan av isolering, trots att det är en stad som har en befolkning på nästan nio miljoner invånare.

Haigh lyckas också effektivt visa på vardaglig tristess, detta genom att låta oss ta del av menlös repetition av de mest obetydliga sysslor. Filmen framstår då som en potentiellt spännande studie i den nutida människans enformiga vardag. Men allt detta försvinner förfärande fort då Haigh börjar att presentera den faktiska berättelsen. Där inledningen är enigmatisk – och kräver både en och annan fundering för att pussla ihop de narrativa intentionerna, blir allt som följer en såsig och ohyggligt ointressant soppa som vältrar sig i navelskådande och utsagor som varken engagerar eller berör.

Berättelsen vill gärna skapa en konstant osäkerhet om det vi ser är verklighet eller fiktion, något som kunde ha varit effektivt om karaktärerna hade varit av minsta intresse. Men huvudpersonen Adam, kompetent spelad av Andrew Scott, är – trots multum av trauman och känslomässig ruin, fullkomligt ointressant. Saken blir inte bättre av att filmen gradvis blir mer och mer enkelspårig. Den korta tankeställaren från filmens inledning suddas snabbt bort och det hela framstår istället som en mördande tråkig essä med förutsägbara skeenden och händelser.

Det förekommer ett antal försök att skapa intimitet mellan Scott och motspelaren Paul Mescal, men dessa är lika effektiva som att försöka antända vått krut. Efter att ha sett Celine Song skapa en makalös intimitet och värme i Past Lives framstår detta som en katastrofal cirkus trots närbilder och multum av samlag. Inte blir det bättre av att Mescal agerar som om han spelar en seriemördare i en kolsvart thriller. Haighs regi känns dessutom kyligt distanserad. Inte ens i de scener då tanken är att skapa ett emotionellt fyrverkeri, blir resultatet något annat än pinsam impotens vad gäller effektiv dramatisering.

Som om inte detta vore illa nog har filmen också begåvats med ett soundtrack som orsakar allvarliga skador, både för hörseln och psyket. Kompositören Emilie Levienaise-Farrouch har försökt att efterlikna Hans Zimmers makalösa musik från The Dark Knight, men har valt helt fel element, istället för en episk ljudbild har Farrouch endast behållit ljuden av rakblad mot strängar. Det är mer eller mindre outhärdligt att lyssna till och de scener som är menade att vara närgångna och finstämda pulveriseras av denna ljudtortyr.

Räddningen kommer i två insatser från Claire Foy och Jamie Bell som båda lyckas förmedla lite behövlig värme med sitt proffsiga agerande. All Of Us Strangers är ett skolexempel på hur pretentioner och vårdslöshet kan demolera en i grunden intressant idé. Vad som återstår är ett ruckel till drama som dessutom erbjuder permanenta hörselskador.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The Beekeeper – meningslös parentes

22 februari, 2024 by Elis Holmström

The Beekeeper
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2024
Regi David Ayer

Om man stått bakom två av det förra decenniets absoluta bottennapp är potentialen för att göra något sämre närmast omöjlig. Det är faktiskt svårt att veta om man skall känna förakt inför David Ayer som filmskapare eller stor sympati. Ingen människa kan sova särskilt gott med vetskapen att man stått bakom Suicide Squad och Sabotage. Enbart att skriva ut titlarna i text är tillräckligt för att orsaka ångest, inte bara hos undertecknad utan även hos alla som tvingades genomlida dessa två golgatavandringar till filmer. Men Ayer är inte precis blygsam med sitt ego, istället fortsätter han göra filmer som osar av självgodhet och arrogans. Och även om de senaste filmerna signerade Ayer inte har varit filmvärldens motsvarighet till Tjernobyl, är hans blotta närvaro en varningslampa.

The Beekeeper är dock inte en fullkomlig travesti, det finns en marginell spänning och ett ytligt underhållningsvärde. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att detta är bland det bättre Ayer har regisserat, dock är den beskrivningen föga behjälplig då steget från ruiner till ruckel inte borde innebära några större fyrverkeri. Men till skillnad mot Ayers tidigare bottennapp är The Beekeeper i alla fall tolererbar, det kan dock ha att göra med att filmen är ett skamlöst plagiat av Shooter regisserad av Antoine Fuquas Shooter med Mark Wahlberg. Premissen är lika intellektuell som en kokosnöt men eftersom allt är spikrakt och närmast idiotsäkert vad gäller den simpla dramatiken – endast avsedd att få våldet och skottlossningarna att kunna släppas loss, är det svårt att misslyckas. Filmens kärna, där den mest förkastliga ondskan – i form av bedragare som när sig på de mest utsatta, och det goda i form av Jason Stathams dödsmaskin, är en premiss som funkar trots de moraliska invändningarna.

Ayer lyckas skapa några av de mest förkastliga skurkarna som kan föreställas, något som givetvis är behjälpligt då de avpolletteras på diverse makabra och hysteriskt brutala sätt. Men bortsett från denna traditionella och beprövade hämndodyssé är det som brukligt då Ayer gör film. Det innebär att det är genomgående slarvigt, humorlöst och fruktansvärt pompöst. Trots att berättelsen kan förutspås av en femåring behandlar Ayer uppenbara avslöjanden som om det vore klimax från någon av Hitchcocks största stunder. Detsamma gäller actionscenerna, vad som erbjuds är lastgammalt dravel med kass koreografi och besinningslös skottlossning. Ayer är dock övertygad om att det som visas på duken är lika avgörande för mänskligheten som Covid-19-vaccinet.

Men det mest drabbande problemet är den fullkomliga bristen på all sorts humor. Även om filmen har rekordlåg trovärdighetsfaktor i allt vad logik heter, så tar Ayer det hela på blodigt allvar. Förutom en och annan fyndig och rosslande replik från Jason Statham skulle detta kunna vara en utläggning om hungersnöd i världen, det finns ingen självdistans som tar det absurda med en klackspark, istället är det sammanbitet och bistert.

Sedan har vi filmens skådespeleri som inte lär skrivas in i historieböckerna. Jason Statham fortsätter att demonstrera sina stora kunskaper i att grymta fram alla sina repliker. Men detta är att föredra i jämförelse med Emmy Raver-Lampman som tillsammans med Bobby Naderi utgör den sämsta polisduon sedan Peter Stormare och Alexis Arquette i Jonas Åkerlunds fasansfulla Spun från 2003.

The Beekeeper är ingen katastrof, bara en meningslös parentes med ytterst marginellt underhållningsvärde. Men det måste i alla fall ses som en triumf då en regissör lyckas resa sig från betyget underkänt till otillräckligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Bastarden – förstklassig

20 februari, 2024 by Elis Holmström

En film af Nikolaj Arcel

Bastarden
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolaj Arcel

Återigen bevisar det fantastiska precisionsverktyget – som är dansk film, att det är kapabelt att göra en relativt simpel berättelse till en nervkittlande upplevelse. Att vårt sydliga grannland länge varit känt som en filmproducent av rang är ingen nyhet, det är alltid smakfull och intelligent dramaturgi, stilfullt hantverk och en förståelse för de möjligheter och begränsningar som ett mindre land som Danmark har vad gäller att producera film.

Bastarden bär med sig samtliga av dessa attribut och är många gånger oemotståndlig. Berättelsen må vara lika spartansk som en pølse, serverad utan bröd eller vidare extravaganta tillbehör, men utförandet är fullkomligt lysande. Regissören Nicolaj Arcel är numera van att hantera kungliga hov och dess intriger, detta efter den bejublade A Royal Affair. Och även om den hovpolitiken spelar mindre roll här lyckas Arcel ännu en gång göra de diaboliska planerna och det snåriga politiska landskapet oerhört spännande att betrakta. Arcel har precis som Yorgos Lanthimos med den mästerliga The Favourite valt att använda sig av en mer modern dialog som skänker filmen en vitalitet som inte heller blir anakronistiskt obehaglig.

Berättelsen och dess karaktärer är sannerligen inte de mest komplexa som bevittnats inom skandinavisk berättarkonst, men genom oerhört övertygande och engagerade regi lyckas Arcel att koppla ett järngrepp om publiken. Det är aldrig tal om några storslagna bataljer, istället ägnas mycket av speltiden åt smärtsam och krävande vardag där Mads Mikkelsens Ludvig Kahlen kämpar mot omöjliga odds, i tron om att skaffa sig ett nytt liv.
I de stunder då Mikkelsen kämpar ute på fältet och det ramas in med ett fantastiskt stämningsfullt foto dras tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven, hur de massiva odlingarna blev till visuell poesi. Men till skillnad mot Malicks aningen distanserade och kyliga sätt att hantera sina karaktärer har Arcel en intimitet och omtanke som gör att Mikkelsens inte helt felfria huvudperson blir empatisk trots stora brister vad gäller etik och moral.

Framförallt är det imponerande hur Arcel gör filmen levande och spännande. Oavsett om det är simpla bestyr med att få marken att tyglas för odling eller hotet från Simon Bennebjergs odrägliga landägare har filmen en påtaglig nerv som gör att speltiden flyger förbi. Sedan har vi den som alltid eminente Mikkelsen i huvudrollen som ännu en gång är helt lysande, detta är ett – som filmen, rakt och mycket detaljerat skådespel som inte är det minsta exhibitionistiskt, istället är det en perfekt kugge i ett otäckt väloljat maskineri. Sättet Mikkelsen lyckas skapa empati och även sympati är förunderligt.

Det enda som drar ned betyget är markant sämre skådespel från de skådespelare som härstammar från Sverige. Där den danska ensemblen lyckas övertyga och hantera dialogen kan detsamma inte sägas om exempelvis Gustav Lindh i rollen som präst. Från att vara övertygande känns filmen märkligt haltande och stel då det pratas svenska. Varför Arcel inte kan regissera sina skådespelare bortom sitt modersmål förblir ett mysterium, men det går inte att undkomma – att så fort det talas ett språk annat än danska, framstår filmen närmast forcerad. Mest drabbade blir det för unga Laura Bilgrau Eskild-Jensen som kämpar med det mesta. Att kritisera barnskådespelare är lika lågt som att skjuta älg på Skansen, men det är tyvärr oundvikligt att inte notera att Eskild-Jensen tilldelats en alltför avancerad roll för sin knappa erfarenhet som aktör. Sedan har vi filmens slut som också är bisarrt simpelt och plågsamt melodramatiskt. Kontrasten mot det mogna och återhållsamma är ofattbart med tanke på den kompetens som visats upp genom majoriteten av filmen.

Bastarden må dras ned av delar av sitt skådespeleri och ett konfunderade enkelt slut, men upplevelsen är ändå förstklassig och ännu ett tecken på att den danska filmkonsten stolt kan titulera sig som världsbäst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in