• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Heroic – kryper under skinnet

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Heroic
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi David Zonana

Ett skrämmande drama om det omöjliga att bryta ett förtryck. Om makthavares dubbelmoral. Om den lilla människans maktlöshet i en stor militär organisationen som en metafor för det orättvisa samhället. En film som inte går att värja sig för, den kryper under skinnet och berör på djupet. Om hur fattigdom och otrygga samhällen utan välfärd för alla tvingar in människor i våldsamma sammanhang. Även om berättelsen utspelas i Mexico skulle den lika gärna kunna skildra de gängkriminella i Sverige eller den ryska armén. Är det ens möjligt att ha civilkurage i ett våldsamt samhälle?

18-årige Luis Nunez Rosales har fått ett barn med sin flickvän och hans mamma har diabetes som behöver behandling på sjukhus ett par gånger i veckan. Eftersom pappan, som är militär, har övergivit familjen är det Luis ansvar att försörja dem. Han ansöker till och kommer in på militärakademin Heroic Military College och ska alltså utbildas till officerare i armén. Han får lön redan under utbildningen och en sjukvårdsförsäkring ingår som ger hans mamma fri sjukvård.

Som första års-elev får Luis och hans klasskamrater får finna sig i att bli hunsade av alla elever som går i högre klass, redan de som går i andra klass har rätt att kräva att de lyder deras order. De nya soldatämnena ska lära sig att lyda blint. Luis har dock tur med sig och slipper undan de värsta förtrycket. Deras truppchef tycker om honom och tar honom under sina vingars beskydd. Det är inte lätt ändå. Luis är en känslosam ung man som inte klarar av att se hur illa kamraterna behandlas. Luis spelas så bra av Santiago Sandoval, där vi kan känna hans känslor och hans skörhet och förstå hans maktlöshet. Det känns verkligen under huden.

Luis fick lära sig att skjuta som barn redan av sin pappa, militären. Hans skicklighet som skytt är ett skäl till att han blir uppmärksammad och får skydd av truppchefen men det är inte bara det. Det finns mer under ytan vilket gör denna film oerhört realistisk.

Berättelsen har flera nivåer. Där finns också drömlika sekvenser som speglar hans undermedvetna och hans tankar och känslor.

När det är stora militära uppvisningar talar generalen så fint om att militären är till för att skydda människor. Militärens uppdrag är att skydda mänskliga rättigheter. Frågan är om det går att bygga upp en makt som har monopol på våld och att den samtidigt är uppbyggd av soldater och officerare med goda demokratiska värderingar. Är militären egentligen bättre än den organiserade brottsligheten? Filmen ställer viktiga frågor.

Den är stark, berörande och mycket välgjord med duktiga skådespelare. På Guadalajara International film vann den flera priser, bland annat Fiprescis pris för bästa film och den fick pris för bästa skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Brottet är mitt – en håglös parentes

4 mars, 2024 by Elis Holmström

Brottet är mitt
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi François Ozon

Efter det verbala kriget pågick i regissören François Ozons nyversion av Petra von Kants Bittra Tårar, omdöpt till Peter von Kant, är det förståeligt att Ozon vill pröva något annat. Istället för det syrefattiga och hätska kammarspelet blir det istället ett helombyte till det tidiga 1930-talets Paris med komedi som genre. Det hela borde vara en bagatell för Ozon, en välbehövlig paus, men kanske är det där som skon klämmer vad gäller det minst sagt menlösa slutresultatet som är Brottet Är Mitt. Efter ett antal svårmodiga och inte direkt publikvänliga produktioner verkar Ozon ha svårt att ställa om.

Tanken att ändra skepnad och ge sig i kast med något markant annorlunda från den existerande filmografin kunde ha gett positiva resultat. Se bara hur Alejandro González Iñárritu lyckades briljera med Birdman, en film som helt och hållet bröt med den kolsvarta ångest som var 21 Gram eller Älskade Hundar. Men bytet till komik, försedd med kvicksilversnabb dialog, visar sig vara en börda för Ozon.

Istället för att framstå som energisk, nyfiken och inspirerad är stora segment av filmen fast i något som bara kan beskrivas som filmisk melass. Tanken är att presentera allting med en klackspark, vad som än händer är det inte menat att ge något större intellektuellt tuggmotstånd. Ozon förhoppning är att han själv och publike bara skall ha kul, problemet är att viljan inte räcker till. Många gånger är det lättsamma och närmast helt ovidkommande innehållet inte presenterat med den behövliga entusiasm som är kärnan i den typ av komik Ozon vill skapa. Det hela framstår närmast förvridet och smärtsamt ansträngt, dialogen må vara framförd i en rasande fart men livsviktiga element som finess och elegans är helt utsuddade.

Den lika lättviktiga berättelsen lyckas varken charmera eller briljera i sina få vändningar. Flera av skeendena framstår – precis som övriga filmen, krystade och svettigt självmedvetna. Humorn är minst lika haltande, ett antal skämt har potential och hade kunnat vara oerhört potenta i andra sammanhang, här blir de istället poänglösa och artificiella.

Inte heller försöket att presentera det stilfulla 1930-talets Paris blir något annat än ett platt fall. Ozon gör det klassiska misstaget att skapa ett alltför polerat och fixat utseende som gör att det hela ter sig skrämmande likt en risig TV-film från förr. Överlag framstår hela filmen som ett inslag i en talangjakt där unga – och inte helt talangfulla förmågor, tramsar runt i hoppet om att deras lekstuga skall resultera i något mer än en djup kollektiv suck. Endast den – som alltid, lysande Isabelle Huppert lyckas att rädda skutan från att gå samma öde till mötes som Titanic. Huppert hittar helt rätt i sitt skådespel och blandar trams med pondus vilket gör att filmen – till slut, hittar någon sorts ryggrad. Olyckligtvis sker Hupperts inträde alltför sent, och det hela leder fram till ett av de mest snopna klimaxen på länge.

Tanken må vara god men François Ozon gör ett massivt klavertramp som varken publiken eller de medverkande har särskilt roligt med. Det här ett typexempel på en håglös parentes som saknar all form av existensberättigande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Den sista resan – en varm berättelse från verkligheten om kärleken mellan vuxna barn och gamla föräldrar

1 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Foto Nexiko/Nordisk Film

Den sista resan
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

En vacker film, en varm berättelse från verkligheten om kärleken mellan barn och föräldrar, om att acceptera tidens gång. Tänk om alla gamla föräldrar kunde ha en Filip-son som är redo att göra allt för att ge den gamla mamman eller pappan glädje. Fast egentligen är det en berättelse lika mycket om sonens resa, om sonen som kommer till insikt om vad som är det viktigaste.

Filip i radarparet Filip och Fredrik känner sig maktlös. Hans pappa, Lars Hammar, som är gammal och skröplig sitter mest i sin fåtölj och är ledsen och vill inte göra något. Lars Hammar hade jobbat som lärare i franska i 40 år när han gick i pension. Han och hans fru såg fram emot att njuta av pensionen. Lars stora passion i livet är Frankrike. När Filip var liten reste familjen ofta till Frankrike.

Filip får en idé: han och hans kompis och kollega Fredrik ska ta Lars Hammar till hans älskade Frankrike. De ska besöka de platser som var viktiga för honom och göra de saker och möta de människor som han älskade. Detta ska ge pappan livsgnistan tillbaka, det är Filip övertygad om. Hans vän Fredrik är mer skeptisk och menar att det går inte att ändra tidens gång.

Filip har planerat allt i detalj. Han köper in exakt samma slags orange bil som de körde till Frankrike med. De bokar plats på samma hotell-lägenhet. Han till och med försöker iscensätta ett samtal på balkongen från förr.

Egentligen går inget att upprepa på samma sätt förr. Som de gamla grekerna sade: ”Det går inte att gå ner i samma flod en gång till” eller ”allt förändras”. Givetvis händer det saker längs vägen som blir hinder.

Efter både skratt och tårar och utmaningar och glädjestunder inser Filip att det allra viktigaste för hans pappa är trots allt den kärlek de har till varandra.

Filmen för med oss på en vacker resa, fylld av både skratt och tårar och många samtal. En film som för mig väldigt mycket handlar om att medelålders barn måste acceptera och förstå att deras föräldrar en dag inte är lika starka och energiska som förr.

Fast förstås: allt är inspelat, så det var fler människor med på resan. Kamera och ljud och någon måste ha kört i en bil bakom dem och spelat in när de kör. Så det är en slags dokumentär och samtidigt lite av en spelfilm. Det gör dock inget. De flesta kan känna igen sig i känslorna hos de vuxna barnen och de äldre föräldrarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filip och Fredrik

Filmrecension: Det finns alltid en morgondag – varm, stark, berörande och både otäck och hoppfull

26 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Det finns alltid en morgondag
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Paola Cortellesi

En skarp skildring av kvinnors liv i efterkrigstidens Italien. Huvudpersonen Delia är hemmafru med tre barn och en krävande ilsken svärfar och våldsam make att passa upp på. Förutom att hon måste passa upp på familjen sköter hon flera jobb och skaffar inkomster till familjen. Familjen måste puzzla för att få ekonomin att gå ihop, speciellt som maken tycker om att spela kort om pengar. Maken är instabil och en ständigt latent bomb som sprängs när som helst och han slår Delia. Han är så obehaglig att jag nästan vill kräkas när jag ser honom. Varför skiljer hon sig inte? Det är inte det lättaste steget i ett katolskt patriarkaliskt samhälle.

Filmen visas i svartvitt, vilket är fenomenalt och helt rätt. Det ger känslan av att vi är där, i Italien i slutet av 1940-talet.

Beskrivningen av filmen i inledningen här kan låta dyster men trots den vidriga maken finns det mycket ljus i Delias liv också. Hon har en dotter som är i tonåren och som tillhör en generation som börjar kräva rättigheter åt kvinnor. Delia har en väninna som säljer grönsaker på marknaden och som hon kan prata med om det bästa. Skildringar av grannarna som ofta sitter på gården och har koll och snackar och skvallrar och ibland bråkar är fin. Grannarna har respekt för varandra trots skvallret och finns ofta till för varandra.

Delias högsta önskan är att dottern ska få ett bättre liv än henne. När dotterns pojkvän friar är allt frid och fröjd, först. Pojkvännen, fästmannen, kommer från en av områdets mer förmögna familjer. Egentligen är pojkvännens familj inte så förtjusta i att han vill gifta sig med en fattigare flicka men eftersom han är så förälskad accepterar de förlovningen. Men Delia råkar höra ett samtal som avslöjar att dotterns blivande make inte kommer att de dottern ett liv som en fri kvinna. Delia inser att hon måste göra något, trots att det kommer att krossa Delias hjärta och göra maken ännu mer förbannad.

Det är både en spännande berättelse, varm och samtidigt otäck emellanåt. En skildring av bur livet kunde vara. Fast Delia är trots att hon inte slår mannen tillbaka rätt listig.

I början av filmen kommer ett brev till Delia. Det är ett brev vars innehåll inte avslöjas för oss tittare förrän i slutet. Det är ett viktigt brev som kan förändra saker.

En fantastisk debutfilm om kvinnor i efterkrigstidens Italien: berörande, varm, spännande och otäck och realistisk.

Foto: Svante Örnberg

Om regissören som också skrivit manus och spelar huvudrollen:
Paola Cortellesi, född 1973, är skådespelare, författare och regissör och en superkändis på den italienska film- och TV-scenen. Hon har underhållit den italienska publiken i årtionden, bland mycket annat med sina uppskattade imitationer av andra artister som Britney Spears, Cher och Jennifer Lopez. Hennes karriär sträcker sig från satirisk show till seriösa teaterroller där hon även framträtt med sina egenskrivna monologer.
Det finns alltid en morgondag är hennes debut som filmregissör, där hon även skrivit manus och spelar huvudrollen.

Det finns alltid en morgondag – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Efterkrigstidens Italien, Filmkritik, Filmrecension, Paola Cortellesi

Filmrecension: Anselm – en resa genom konst och tid och rum

26 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Anselm
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Wim Wenders

En upplevelse som för in oss i en unik konstverk. En av världens främsta filmregissörer Wim Wenders bjuder in om på en vandring genom Anselm Kiefers konst, genom tid och rum. Det är vackert på sitt sätt men framför allt engagerande, inspirerande och sätter igång många reflektioner. Anselm Kiefer är en av vår tids största konstnärer. Han är mer än konstnär, han är en banbrytare som vågar utmana tystnaden. Han är en konstnär som inte ger sig utan borrar djupare in i det som många helst vill sopa under mattan. Han arbetar både med att måla och skulptera och med stora installationer. Vi får se honom arbeta i hans studio La Ribaute som är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner).

Om du känner till Anselm Kiefers konst sedan tidigare för du en fördjupad upplevelse. Om du inte kände till hans konst får du en ordentlig och enastående inblick i hans värld och konst.

Anselm Kiefer hyllades stort när hans konst visades i USA, men i hemlandet Tyskland var mottagandet ofta blandat eftersom han utmanar och lyfter upp och pekar på Tysklands mörka historia med sin konst.

Wim Wenders dokumentär är konst i sig, känner jag. Han är därför helt rätt regissör att skildra Kiefers konst. Filmen dyker ner i skulpturer, målade verk och för in oss i Anselms olika studior och vi får se när han jobbar. Det är fascinerade. En del av verken är gigantiskt stora och han använder en byggnadshiss för att kunna ta sig upp på verken. Musik och dikter som inspirerat honom och på flera sätt hör ihop med verkan läses upp och dokumentären för oss obehindrat mellan nutid och dåtid. En liten pojke, Anton Wenders (yngre släkting till Wim Wenders), gestaltar Anselm som liten, en ung man, Daniel Kiefer (son till Anselm), gestaltar honom som ung och Anselm Kiefer är med själv som äldre.

I flera verk är Anselm influerad av poeten Paul Celan, som i målningen Dein goldenes Haar, Margarete (1981) som är inspirerades av Paul Celans dikt Dödsfuga. Dikten och verket är, förstås, med i dokumentären.

Anselm Kiefers konst får tala för sig själv. Det verkar som att han helst vill ha det så. I intervjuer vi får se delar av svarar han lite svävande. Jag tycker det är en styrka att låta dokumentären bjuda in på en poetisk resa genom hans verk utan några tydliga förklaringar. Vi får inte heller veta något om hans familjeliv. För den som vill veta mer om hans familjeliv och bakgrund kan ju alltid lära på Wikipedia:
Anselm Kiefer (född 8 mars 1945) är en tysk målare och skulptör. Han studerade hos Peter Dreher och Horst Antes i slutet av 1960-talet. Hans verk innehåller material som halm, ask, lera, bly och schellack. Paul Celans dikter har spelat en roll i att utveckla Kiefers teman i tysk historia och förintelsens fasor, liksom de andliga begreppen kabbala.
I hela sitt arbete argumenterar Kiefer med det förflutna och tar upp tabu och kontroversiella frågor från nyare historia. Teman från det nazistiska styret återspeglas särskilt i hans arbete; till exempel var målningen Margarethe (olja och halm på duk) inspirerad av Celans välkända dikt ”Todesfuge” (”Dödsfuga”).
…
Kiefer har bott och arbetat i Frankrike sedan 1992. Sedan 2008 har han bott och arbetat främst i Paris. 2018 tilldelades han österrikiskt medborgarskap.
Son till en tysk konstlärare,Kiefer föddes i Donaueschingen några månader före slutet av andra världskriget. Efter att ha blivit hårt bombad, växte Kiefer upp omgiven av krigets förödelse.
…
Kiefer lämnade sin första fru och sina barn i Tyskland när han flyttade till Barjac 1992. Från 2008 bodde han i Paris, i ett stort hus i Marais-distriktet, med sin andra fru, den österrikiska fotografen Renate Graf, och deras två barn. Kiefer och Graf skilde sig 2014.[10]
2017 rankades Kiefer som en av de 1 001 rikaste individerna och familjerna i Tyskland av den månatliga affärstidningen Manager Magazin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anselm Kiefer, Filmkritik, Filmrecension, Konst, Wim Wenders

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in