Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Project Hail Mary – spännande och fantasifullt rymdäventyr med ett vackert bildspel

by

Project Hail Mary

Project Hail Mary
Betyg: 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi: Phil Lord och Christopher Miller.
Roller: Ryan Gosling som Grace, Sandra Hüller som Eva och Lionel Boyce som Carl.

Projektet Hail Mary är ett känslomässigt nyanserat rymd-äventyr som bygger på ett överraskande möte och en växande vänskap mellan jordingen Grace och utomjordingen Rocky. Huvudpersonen Grace vaknar upp ur en medicinskt skapad koma utan att veta vem han är, var han är och hur han har hamnat där han är. De AI-genererade svaren på hans frågor får honom långsamt att förestå att han är på ett rymdskepp många ljusår bort från jorden. Men han fattar fortfarande inte vad det hela handlar om. Efter ett tag upptäcker han två döda personer och inser att han är helt ensam utan kontakt med jorden som ligger ofantliga långt borta. Han börjar minnas mer och mer om orsakerna till den situation som han befinner sig i. Han minns att han är en mycket populär lärare i naturvetenskap och att han innan det var forskare i molekylärbiologi. Forskarkarriären tog dock slut på grund av att han publicerade forskningsresultat som avvek från de etablerade sanningarna. Han menar sig ha kommit fram till att vatten inte är en nödvändig förutsättning för att skapa liv och att solen långsamt håller på att dö. Helt oväntat får han besök av en representant för regeringen, Eva, som vill att han ska återvända till forskningen eftersom många tecken tyder på att han inte har fel. Världen står nämligen inför en chockartad insikt, solen håller på att mattas av samtidigt som en svag infraröd linje, Petrova-linjen som går från solen till Venus, håller på att bildas.

Allt tyder på att solens avmattning beror ett samspel mellan Petrova-linjen och en okänd mikroorganism, Astrophage. Planeten jorden och hela mänskligheten måste räddas. Eftersom den sårade Grace inte är det minsta intresserad av att ta upp sin forskning igen så tackar han bestämt nej till Evas förslag. Efter en i det närmaste tvingande övertalning går han till slut med på att göra det. Plötsligt upptäcker han att Astrophagen är en cell som förökar sig genom koldioxid från Venus och energi från solen. Astrophage, som hotar allt liv på jorden har dessutom har spridit sig till andra stjärnor i universum. Den är alltså ett hot mot hela universum. Men en stjärna tycks klara sig nämligen Tau Ceti som ligger drygt 11 ljusår bort från jorden. Kan nyckeln till jordens räddning finns där? Därför beslutar man att skicka tre astronauter till Tau Cite.

Enligt Eva är inte avståndet till stjärnan något större problem, problemet är att bränslet inte kommer att räcka fram och tillbaka. Det är ett alltså ett självmordsuppdrag. Men de tre astronauterna är beredda att offra sina liv för att rädda hela mänskligheten. Här smyger sig en närmast religiös symbolik in i filmens berättelse. Mänskligheten kan inte rädda sig själv utan måste förlita sig på högre krafter långt bort. Men människan måste samtidigt hjälpa kraften genom ett osjälviskt uppoffrande för en högre sak än det egna livet.

Tanken var aldrig att Grace skulle följa med på rymdfärden. Men eftersom en av de tilltänkta besättningsmännen förolyckades tvingas Grace att gå in som besättning. Eva menar att han är den enda som kan ersätta den döda besättningsmannen. Eftersom han vägrar drogas han och är i koma när han placeras på sin plats i rymdskeppet. Han är i alltså motsats till sina medresenärer inte det minsta intresserad av att osjälviskt uppoffra sig för en större sak. Han är inte beredd att offra sig för att rädda mänskligheten, han väljer hellre att gå under tillsammans med den när det oundvikliga inträffar.

När den ensamme Grace närmar sig Tau Ceti upptäcker han ett främmande rymdskepp som dockar Hail Mary genom en luftsluss. Via slussen får Grace kontakt med den enda överlevande på det okända skeppet. Grace döper utomjordingen till Rocky eftersom hans utseende liknar stenar. De hittar ett sätt att kommunicera och ett sätt att besöka varandras skepp trots att de inte kan överleva i varandras atmosfärer. Så småningom inser de att de är ute på samman uppdrag, att rädda den egna planeten. Tillsammans upptäcker de så småningom en ny planet som får namnet Adrian och som innehåller en livsform som neutraliserar Astrophage förstörande kraft. Det finns alltså en lösning som kan rädda bådas planeter. Eftersom de lyckas fånga in den räddande livsformen är det möjligt att återvända och rädda planeterna. Men när det går upp för Rocky att Grace inte har bränsle för att återvända till jorden delar han med sig av sitt bränsle eftersom det räcker för bådas hemfärder. På väg tillbaka till jorden inser Grace att de har gjort ett misstag som kommer att förgöra Rocky innan han når fram till sin planet. Vad göra? Fortsätta mot jorden eller vända tillbaka och rädda Rocky. Nu agerar Grace etiskt sett helt annorlunda än vad han gjorde när Eva försökte övertyga honom att bli en av besättningsmännen. Han som inte var beredd att offra sig för mänskligheten är plötsligt beredd att osjälviskt offrar sig för sin nya vän, utomjordingen Rocky. Han vänder alltså tillbaka till Rocky för att rädda honom, trots att det med stor sannolikhet kommer att leda till den egna döden. Grace och Rocky återförenas alltså igen. Men var? Är det en okänd planet med atmosfär lik jordens? Har Grace tack vara att han till slut offrade sig för både något mindre och något större hamnat i paradiset.

Filmen är ett spännande och fantasifullt rymdäventyr med ett vackert bildspel, spännande ljudeffekter och vacker musik. Den kan ses som en existentiell berättelse om liv och död och om konflikten att rädda sig själv eller uppoffra sig för något högre. Ryan Gosling gestaltar pendling mellan känslor av ångest, förtvivlan, kärlek, vänskap och hopp på ett lysande sätt. Det som drar ner betyget på filmen är att den är för lång, vissa scener är för långsamma och utdragna. Det är inte helt enkelt att betygsätta filmen. För den målgrupp som uppskattar stora filmiska rymdäventyren är Hail Mary förmodligen i det närmaste lysande. Men för den målgrupp som inte delar samman förtjusning är det förmodligen en mindre intressant film trots att den är mycket välgjord.

Filmrecension: Orwell: 2+2=5 – skarp och tydlig och skrämmande och väcker många tankar

by

Orwell

Orwell: 2+2=5
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Raoul Peck
Med Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu, Marine Le Pen, Nigel Farage med flera

En inspirerande, uppfordrande dokumentär som sätter igång många, många tankar och sätter in författaren George Orwells framtidsvarningar i vår tid. Vad Orwell varnade för i Djurvarmen och 1984 kan vi se runt om i världen idag.

Det totalitära samhället, där makthavarna både kan stifta lagarna och har total makt över våldsmakten, ofta polis och militär, och där det inte är fritt att tänka och tala – finns i många former och kan växa fram ur olika förhållanden. Denna starka dokumentär binder saman författaren George Orwell liv med de böcker, framför allt Sjurfarmen och 1984, där han varnar för de totalitära staterna – och samtidigt vävs detta samman på ett mycket tänkbart och välgjort och klokt sätt med dagens samhälle. Också sociala medier är en form av diktatur där den enskilde användaren är totalt maktlösa mot exempelvis Meta/Facebook och aldrig kan få rätt i en dispyt med vare sig Facebook eller till exempel Google.

Regissören Raoul Peck ( som tidigare gjort filmen I am not your negro) visar skarpt hur George Orwells idéer och varningar om makt, språk och sanning varken hör hemma i en avlägsen dåtid eller en fiktiv dystopisk framtid, utan i vår egen högst verkliga nutid. Genom att lägga Orwells ord, som berättas av Damian Lewis medan vi får se över arkivbilder och inslag från samtidens politiska och mediala värld, blir dokumentären en skarp skildring av vår tid. Orwell 2+2=5 hade världspremiär på Cannes filmfestival, och är nu mer aktuell än någonsin

Det finns delar i denna dokumentär som jag inte helt håller med om. Att placera Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i samma diktator-fack som flera makthavare i verkliga diktaturer är väl ändå inte korrekt. Vad man än anser om konflikten mellan Israel och Hamas går det inte att komma ifrån att Israel har demokratiska val. Att Israel tillsammans med USA attackerar Iran när detta skrivs var inte ett faktum när filmen gjordes och inte när jag såg första pressvisningen av filmen. Jag har svårt att se att Israel skulle vara en diktatur. Jag är lite fundersam kring att filmen inte pekar ut Iran som någon diktatur, det är trots allt en teokratisk (religiös) diktatur där minst halva befolkningen (kvinnorna) är utan samma rättigheter som män.

Men att jag som tittare inte håller med om varenda ord i en film är som det ska vara. Det är själva vitsen med ytrandefrihet, med ett öppet samhälle och ett öppet samtal. Vi får tycka och tänka olika och vi får diskutera och uttrycka oss.

Orwell: 2+2=5 är skarp och tydlig och skrämmande och väcker många tankar – och är så viktig.

Filmrecension: Christy – varm, mänsklig berättelse från slitna arbetarkvarter i Cork

by

Christyl

Christy
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Brendan Canty

En varm och mycket mänsklig berättelse om att hitta hem, att hitta sin tillhörighet. En irländsk film om klassklyftor, om utsatthet men också om lojalitet och solidaritet.
Denna irländska socialrealistiska berättelse kretsar kring två unga män, halvbröder, som tidigt förlorade sin mamma. Den äldre, Shane, bor med sin flickvän i arbetarkvarteren i Cork och har nyligen fått en liten dotter. Shane försörjer sig och sin lilla familj som målare. Hans halvbror, sjuttonårige Christy, har blivit utslängd från sitt fosterhem i ett av de finare kvarteren där de välbärgade bor. Shane måste ta hand om sin yngre halvbror några veckor medan de väntar på en ny fosterfamilj för Christy. Eftersom Christy snart fyller 18 år är det inte så många fosterhem som är intresserade av att ta emot honom.

Filmen utspelas i staden Cork. Googles AI berättar om den staden: Cork är Irlands näst största stad, belägen i grevskapet med samma namn i sydvästra Irland. Staden är känd som ”the rebel city”, har en rik matkultur, historiska byggnader som Cork City Gaol och en vacker naturhamn.

Christy får följa med till Shanes jobb, men det passar inte honom särskilt bra. Christy ger sig ut på vandringar i det slitna arbetarkvarteren i Cork och hittar vänner. Han möter människor som kände honom när han var femåring och han knyter nya kontakter och hittar också ett arbete som han passar för och trivs med.

Berättelsen har en fin blandning av dåtid och nutid. De unga har mobiltelefoner och skapar egna texter som de framför rappande som samtidigt som är det något tidlöst som hänger över deras kvarter, hur den nedtryckta och utnyttjade arbetarklassen är både rebellisk men samtidigt fast i sin situation och klyftan mellan de fattiga och de rika är som alltid gigantisk.

En av av filmens styrkor är att den låter berättelsen flyta fram som i ganska lugn takt utan överdrivna poser.Det är som livet ofta kan är med utmaningar och svek och samtidigt finns lojalitet och vänskap. I den grå och hårda vardagen finns också en gemenskap och tillhörighet. Christy börjar hitta en plats där han känner att han kan stanna, att han har en tillhörighet, att där finns rötter han trott han tappat bort. Samtidigt förstår hans halvbror inte hur bra det vore för Christy att få stanna där. Det är en stark berättelse om att hitta sin själv och sin väg genom sorg och förlust och hitta ny tillhörighet.

Christy hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin och hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Christy blev stor vinnare på IFTA (Irish Film & Television Academy)
– tog hem Bästa Film, Bästa Regi, Bästa klippning och Bästa Casting.

En film som drar in mig och det känns son att jag är med där på ett hörn och det går inte att värja, den är känsloladdad och stark och känns oerhört realistisk. Enormt duktiga naturliga skådespelare i alla roller.

Filmrecension: Joanna is Skywalking – en fantastisk energiboost

by

Joanna is Skywalking

Joanna is skywalking
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Maja Britasdotter Östberg
I rollerna: Joanna Skywalker, Thapelo Diane, Theresa Gustavsson, Lwando Kasa, Patricia ’Gugu’ Gugulethu Mofokeng, David Oriel Mokale, Sibusisu Mthembu, Slindile Sithela, Yared Tilahun Cederlund

En fantastisk energi-boost. Vi får möta sydafrikanska dansare och svenskan Joanna “Skywalker” Holewa Chrona som ägnar sitt liv åt att utforska den sydafrikanska Pantsulakulturen. Joanna både tränger djupt in i dansens alla rörelser men lär sig också språket zulu. Regissören Maja Britasdotter Östberg ch fotografen Jonte Wentzel har följt Joanna i fem år som landar i denna dokumentär som spritter av inspiration och dansens kraft. Dessa dansare: det går inte att sitta still när jag ser dem och hör rytmen från filmen.

Under fem års tid har regissören Maja Östberg och fotografen Jonte Wentzel följt dansaren Joanna Skywalkers möten med Pantsulakulturen i Johannesburg, Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula.

Pantsulakulturen är född ur motståndet gentemot apartheid och orättvisor i Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula. Några av dansarna vi möter tillsammans med Joanna berättar om bakgrunden och vi får också se hur några av dem lär ut dansen och dess kraft till unga i Sydafrika. Dansen är ett sätt för många unga att få kraft och hopp. I beskrivningen av filmen från distributören står:
Det är en berättelse om några av världens mest uttrycksfulla danssteg och om människans förmåga att övervinna motgångar och finna mening i livets upp- och nedgångar.

Delvis stämmer detta. Men en film är en film och varar knappt under två timmar. Denna dokumentär och människorna är med skulle mycket väl kunna fördjupas mer och bli en tv-serie med sex eller åtta avsnitt där vi får följa dem mer på djupet. Såväl Joanna som de övriga är väl värda att lära känna närmare. Denna dokumentär ger definitivt en längtar efter mer. Dokumentären ger en något splittrat intryck då den dels mäktigt visar upp dansen och dansarna och denna enorma energi de förmedlar och samtidigt finns kortar scener med Joannas existentiella funderingar. Allt detta skulle bli perfekt att fördjupa i en tv-serie.

I slitet av filmen får vi följa med Joanna när hon återvänder till Sverige och speciellt svenska hav och vatten där hon finner inspiration och frid och ro. Det är fantastiskt scener därifrån som är meditativa.

Joannas funderingar som hon berättar om är säkert sådant som många kan känna igen sig i. I alla fall varenda som någonsin haft en passion, ett intresse, ett engagemang, som fört dem till olika platser, länder och som tagit tid att dyka in i. Alla som känt sig kluvna mellan att stanna på en plats för att bosätta sig och skaffa familj och barn men samtidigt dragits till att utveckla något annat som kan vara svårt att helt förena med familjeliv. En av filmens många styrkor är att den inte presenterar färdiga lösningar, eftersom varje människa måste hitta sin väg och Joanna delar med sig av sina funderingar men ger inte svaret och pekar inte ut sitt eget svar eller lösning heller. Det är bra. Det är ett stort plus.

Regissören Maja Britasdotter Östberg säger:
Det här är en berättelse om att dedikera sitt liv till sin passion. Att följa sitt hjärta till andra sidan jorden. Om hur människor förenas på klubbarnas dansgolv världen över, men också om kraften i gemenskap och rörelsens helande förmåga.

Fakta om Joanna:
Joanna ”Skywalker” Holewa Chrona är väletablerad inom den internationella street dance scenen likväl som inom den moderna scenkonsten. Hon är drivande inom den ideella organisationen AFIA som arbetar med kulturella utbyten mellan Sverige och Sydafrika samt ses allt mer ofta på klubbarna som DJ under artistnamnet Shuwana.

Filmen är också högaktuell för Skolbio och kan hjälpa elever att reflektera över och förstå sig själva, varandra och sin omvärld i frågor som hälsa, frihet och apartheid.

Filmrecension: Två åklagare – skrämmande som hur våldsmonopol kan förtrycka medborgare

by

Två åklagare

Två åklagare
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Sergei Loznitsa

En skildring av ett samhälle där de som har monopol på rätten att utöva våld utnyttjar sin makt genom att gripa, fängsla och också döda den som vågar kritisera något. Filmen utspelas 1937, under sista tiden av förtrycket utan Stalin i Sovjetunionen. Det är en mörk film som ger kalla kårar av skräck längs ryggraden. Den är otäck, men det är mycket välgjort.

1937 i Sovjetunionen var tiden för Stalins stora utrensnings tid. Oändligt många greps utan att på något sätt begått något brott. Vi får se hur tusentals brev från oskyldigt anklagade bränns i fängelsecellerna, en av de fängslade får i uppdrag att bränna alla dessa brev. Fången läser en del av breven i smyg och lyckas på något sätt, not alla odds, få iväg brevet utan fängelset och brevet når den nytillträdde åklagaren Alexander Kornev.

Alexander Kornev är nyutbildad jurist och övertygad kommunist och tror på allas lika värd och han tror på rättsstaten inom Sovjet. En aning blåögt kan vi tänka som kan betrakta detta på nästan nittio års avstånd. Kornev ger sig av till fängelset för att träffa den fånge som skrivit brevet. Fången som skrivit brevet vill att det han har att berätta ska nå riksåklagaren. Han tror att det ska gå att få rättvisa.

Kornev gör allt vad han kan för att träffa fången och föra hans berättelse om orättvisor, tortyr och falskspel och korruption till landets justitieminister i Moskva.

Scenerna inifrån fängelset med långa mörka korridorer och vakter med röka stövlar som marscherar fram. Alla fängelsevakter är fångade i en hierarki och ingen vågar ta något initiativ, alla lyder den står över honom. Givetvis är alla vakter män.

Det är ett hemskt och skrämmande system som berättats om i olika versioner, bland i filmer om Östeuropa innan Berlinmuren föll. Liknande hierarkiska diktaturer finns än idag. Iran och Nordkorea är välbekanta diktaturer. Det har nog alltid funnits sådana stater och nationer. Men för mig handlar filmen inte alls bara om hur det var då, 1937 – och inte heller hur det förmodligen kan vara i exempelvis Iran. Jag ser hur de som monopol på att utöva makt, ofta i kombination med att de har rätt att utöva våld, kan missbruka detta också i länder som Sverige, som kallas demokrati. Det kommer av och till rapporter om polisbrutalitet i Sverige eller om vaktbolag som begår övergrupp mot utsatta, svara grupper. Nyligen läste jag en nyhet om hur vakter och polis gemensamt slängde ut en man med Parkinson från en krog för att mannen skakade. Många som har sjukdomen Parkinson har ofrivilliga skakningar. Att vakten tillsammans med polis då avvisar en människa med en svår sjukdom på det sättet är att missbruka sin makt. Sådant händer i Sverige också. Det är viktigt att ha vara ögon öppna för vad som händer i hierarkiska strukturer. De grupper eller sammanhang som har monopol på att få använda våld i ett samhälle är ofta uppbyggda med tydlig rangordning där den som utför våldet ”bara lyder order” och inte kan eller har tillåtelse att tänka själva.

Om regissören:
Filmskaparen Sergei Loznitsa föddes i Sovjetunionen i nuvarande Belarus och är numera bosatt i Ukraina. Två åklagare är hans första fiktionsfilm sedan 2019 års hyllade och i dag än mer relevanta Donbass, och han har sedan dess skapat ett flertal omtalade dokumentärfilmer. Det kyliga, drabbande och aktuella historiska dramat Två åklagare är Loznitsas största filmiska bedrift hittills och var den internationella kritikerkårens favorit i Cannes 2025, där den hade världspremiär i tävlan. Två åklagare är en berättelse om den totalitära regimens brutalitet och en film vars lärdomar resonerar i vår nutid.