Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Realm of Satan – lite av en masterclass i ”show don’t tell”

by

Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West

Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.

Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.

Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.

Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.

Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!

Filmrecension: Vägen till ingenstans – sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten

by

Regissör Johan Palmgren redo för filmning av kalvmärkning i Láirevággi, foto Jonatan Gammel – Vägen mot Piekalahti, foto Anders Alm

Vägen till ingenstans
Betyg 4
Premiär på Way Out West 9 augusti 2024
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Johan Palmgren

En två mil ensam vägstump ligger utslängt mitt ute i vildmarken i nordligaste Sverige. Vägen skulle gå från Kiruna till Norge men av oklara skäl beslutades att vägen inte skulle ingå i något vägnät. Några byar ligger längs denna ensliga väg och för att komma dit måste besökare antingen ta sig över den farliga sjön Torneträsk där många har drunknat genom åren eller flyga dit med helikopter. Filmaren har följt livet bland människorna som lever längs denna ensamma, isolerade vägstump.

Det är en bedövande vacker och berörande film (förlåt det slitna ordet berörande). Vyerna från Norrland är bara så WOW. Vilket fantastiskt land vi lever i.

Denna dokumentär placerar jag in i kategorin: Mycket mycket bra. Dokumentärer som både berättar om något särskilt och genom att göra det berättar om något större, om samhället, om stora sammanhang – det är stora mästerverk inom såväl dokumentärer och dramaturgiska filmer. I den gruppen planerar jag denna dokumentär. Vi får följa människorna där uppe i nordligaste Sverige som bor i en bygd som inte har vägförbindelse med varken Sverige eller Norge och samtidigt är det en berättelse om hur svenska myndigheter totalt prioriterar bort en del människor. I det här fallet handlar det om människor som bor längs en vägstump utslängd utan tillhörighet men det finns många saker i vårt så kallade civiliserade välfärdssamhälle där människor och deras behov väljs bort av de som har makten att bestämma. Här är det politiker och makthavare framför i Kiruna kommun som anser att det skulle vara för dyrt att ge dessa byars invånare en vägförbindelse med resten av Sverige. Visst, allt kostar pengar och makthavare ska prioritera inom ekonomi men hur kan det vara rätt att prioritera bort människor som ofta bott på en plats i flera generationer?

Det finns flera exempel i Sverige på att vi är långt ifrån ett samhälle där alla har samma rättigheter. Postnord har dragit ner på utdelning av post och det finns flera rapporter om hur Postnord vägrat dela ut posten i vissa områden.
Kommunalt vatten finns inte åt alla invånare i alla svenska samhällen. Det är ganska vanligt att områden där en majoritet är sommarboende men där det ändå finns året-runt-boende inte får vatten från kommunen utan måste betala dyrt för att dra ledningar i så fall. Det finns en hel i vårt så kallade moderna samhälle som är långt ifrån tillgängligt för alla. Många människor prioriteras bort av makthavare. Denna film tar inte upp dessa men när jag ser filmen går det inte att blunda för hur orättvist samhället fortfarande är.

Under tre år följde Johan Palmgren det stillsamma men samtidigt händelserika livet i byarna längs den märkliga vägen ovanför polcirkeln norr om Torneträsk. Det är mycket vackert filmat och berättat och även om vi får följa en man som ansöker hos Kiruna kommun och att vägen ska få förbindelser och får avslag är det inte fokus på filmen. Vi får möta människorna i sin vardag och i fest och vi kommer dem nära. Det känns nästan som att jag är med där. Det är mycket varmt och personligt berättat på ett vänligt och tillmötesgående sätt och rent av hoppfullt, trots kommunens avslag. Det är en film som sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten.

Regissören Johan Palmgren säger i ett pressmeddelande:

– Efter tre års filmande känns det otroligt kul att kunna visa upp den här lite hemliga bygden för andra! Det har varit ett riktigt äventyr att få komma till en så otillgänglig plats och utsättas för väder och vind. Jag kommer att sakna vägen och dess invånare, men desto roligare att få presentera ”Vägen till ingenstans” för en publik.

Jag erkänner att det var några minuter av filmen då jag måste titta bort. Vi fick se jägare och slakt och styckning av älg och ren. För mig som vegan är det högst obehagligt att se sådana bilder. Samtidigt förstår jag att livet kan gestalta sig på många olika sätt och livet i en isolerad bygd i Norrland är på flera sätt annorlunda mot ett liv i Stockholms vegan-hipster-områden. Olika och samtidigt lika på många andra sätt. Det är en fascinerande film från en del av den svenska verkligheten och vi inser att vi alla är unika och olika och lika på samma gång.

Filmrecension: Ezra – en hyllning till människors rätt att vara unika

by

Ezra
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi Tony Goldwyn
Medverkande Robert De Niro, Bobby Cannavale, Rose Byrne, Vera Farmiga, Rainn Wilson, William Fitzgerald, Whoopi Goldberg

En hyllning till varje människas rätt att vara unik. Och om att varje förälder måste lära sig att de är föräldern som ska ställa upp på barnen och inget barn ska behöva vara mamma eller pappa åt sin förälder. Med en lång rad duktiga skådespelare är detta en varm film om att leva med autism. På flera sätt är det skådespelarna som ger filmen dess tyngd och kvalitet. Berättelsen är berörande, men vid det här laget har vi sett flera liknande berättelser på film.

Filmen kretsar kring Max Brandel, en före detta framgångsrik komediförfattare som blev en inte så framgångsrik standup-komiker. Max är skild och har delad vårdnad om sin son Ezra som har autism. Ezra är någonstans mellan åtta och tio år, det är lite oklart. Ezra är charmig och har en sådan form av autism som gör att han har svårt för att förstå metaforer och symboliskt tal. När han hör att hans mamma och hennes nya pojkvän pratar om att de vill döda Max tar han det bokstavligt och rymmer från sin mamma mitt i natten för att springa längs trafikerade gator för att varna sin pappa.

En liten pojke som springer i panik slutar sällan bra. En hund skäller på Ezra och han bli rädd och springer ut på gatan och blir nästan överkörd. Detta blir droppen som gör att allt rinner över för hans slutkörda mamma. Skolan hade redan krävt att Ezra skulle skickas till en specialskola för barn med liknande svårigheter.

Max accepterar inte detta. Han ser hur sonen blir förstörd av medicinen som ska proppas i honom. Max tycker att Ezra förlorar sin livsglädje genom att fyllas med mediciner och han kidnappar Ezra och de ger sig av på en roadtrip. Nu är denna roadtrip inte bara till för att skydda Ezra. Max har ett själviskt syfte också. Han har fått chansen att få provspela för en känd tv-producent och ger sig därför iväg med Ezra för att ta sig till Los Angeles och tv-stationen.

Max brusar lätt upp. Han har sina egna inre demoner, det är uppenbart. Att kidnappa sin egen son är inte det smartaste att göra. Han måste lära sig att det är han som är föräldern och att det är hans uppgift att skydda sonen och att vara den vuxne. Det är fin berättelse om att våga se sig själv och våga ändra sig.

Autism kan vara så mycket. Spektrat av vad som kan kategoriseras som autism är i stort sett lika brett och omfattande som varenda människa som knuffas in i det spektrat. Jag tycker filmen balanserar det bra och Ezra skildras som en trovärdig liten pojke och hans autism beskrivs inte enbart med klyschor.

Det är en hjärtevärmande film och skådespelarna är filmens stora styrka.

Den svenska torpeden får världspremiär i Toronto

by

Josefin Neldén i Den svenska torpeden. Foto: Hannes Krantz

Frida Kempffs episka film Den svenska torpeden är uttagen till filmfestivalen i Toronto. Filmen, ett drama med Josefin Neldén i huvudrollen som simmerskan Sally Bauer, får världspremiär på festivalen som startar 5 september 2024.
Ett pressmeddelande berättar:

– Den svenska torpeden är det absolut tuffaste projekt jag tagit mig an med utmaningar som stormar, hagelregn, borrelia, magsjukor och covid, men också det mest fantastiska jag fått göra. Jag har haft ett underbart team både framför och bakom kameran och att få ha sin världspremiär på Toronto International Film Festival är en dröm. TIFF är en av världens största filmfestivaler och en grym start för filmen som nu får möta den internationella publiken, säger Frida Kempff.

Sommaren 1939. Krigsutbrottet i Europa kryper allt närmare men Sally Bauer, en 30-årig ensamstående mamma, kan inte slita sig från havet och sin längtan efter att få korsa den Engelska kanalen. För att nå sin dröm måste hon trotsa både sin familj, samhällets förväntningar och samtidigt riskera att förlora sin unga son.

I huvudrollen som Sally Bauer syns Josefin Neldén, och i övriga roller bland andra Mikkel Boe Følsgaard, Lisa Carlehed, Arthur Sörbring, Gunnel Fred och Cecilia Milocco.

Regissören Frida Kempffs förra långfilm, den psykologiska thrillern Knackningar (2021) visades på en lång rad internationella filmfestivaler (bland andra Sundance, Sitges och FrightFest) och nominerades till tre Guldbaggar. Innan dess har Frida Kempff gjort kortfilmer som Micky badar (som belöndes med juryns pris i Cannes), Älskade unge (vinnare av 1 km film på Stockholm Film Festival) och dokumentären Vinterboj, som nominerades till Nordic Dragon Award för bästa nordiska dokumentär på Göteborgs filmfestival. Den svenska torpeden är hennes andra långa spelfilm, och den får världspremiär i Toronto i sektionen Centerpiece.

För manus står Frida Kempff och Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Producenter är Erik Andersson, David Herdies och Michael Krotkiewski / Momento Film i samproduktion med bland andra SVT, TV4 och Film i Väst och med stöd från Svenska Filminstitutet, långfilmskonsulent Anders Nylander. Filmen har även fått stöd från bland andra Region Västmanland och Norrköpings Filmfond.

Filmrecension: Do not expect too much from the end of the world – seg och för lång och spretig

by

Do not expect too much from the end of the world
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2024
Regi Radu Jude

De som arbetar hårt och som befinner sig långt ner på samhällets stege blir alltid utnyttjade och lurade och får jobba mycket utan att vinna något – hur hårt de än arbetar är de fortfarande förlorare. Det finns alltid några som sitter högre upp i samhället och som tjänar på andras slit. Det spelar ingen roll vilket samhällssystem det är. Det är kontentan av denna rumänska film som också är Rumäniens Oscarsbidrag. Den sätter fingret både på dagens överexploaterade samtid och kommunisttiden. Men den är två timmar och fyrtiotre minuter lång och blir därför både seg och plågsam att ta sig igenom. Den hade vunnit på att kortas ned. Regissör och producenter har nog varit lite för förälskade i flera av filmens scener.

Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.

Hennes stora uppgift för dagen är att köra runt i staden för att intervjua personer som råkat ut för olyckor på arbetet och blivit rullstolsbundna. Hon spelar in när de berättar om sin olycka. En av dem ska bli utsedd för att få vara med i en film om skydd på arbetsplatser. Vinnaren ska få 500 euro för detta. För en utfattig människa som fått sitt arbetsliv förstört är det förstås en bra summa men med tanke på vad företaget som ska göra filmen får i vinst är summan ingenting. Doris Goethe, projektledaren för inspelningen kommer över dagen från Österrike och hon lägger ut 2.000 euro för att bjuda några kollegor på drinkar i hotellets bar.

En scen vi får se så ofta att det blir tjatigt är när Angela kör i Bukarest. Vi ser henne från sidan i halvbild och hon tuggar tuggummi med stora tuggor och blåser en stor bubbla med tuggummit. Om och om igen ser vi denna bild där hon skumpar fram i bilen. Kinderna putar av det stora tuggummit.

Filmen stretar åt olika håll och vi får följa två kvinnor med samma namn under olika tidsepoker. Den ena är nutidens Angela som kör runt för att spela in de som skadats i arbetet och som postar videoklipp med kvinnoförtryckande uttalande. Den andra är en Angela som kör taxi under kommunisttiden. Den kvinnliga taxichauffören råkar ut för nedlåtande män och kvinnoförtryck. Kommunisttidens Angelas scener är filmade i färg medan nutidens Angelas scener är filmad i svartvitt, förutom hennes klipp på sociala medier och slutscenen. Men i slutscenen är både nutidens och kommunisttidens Angela med.

Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.

Regissören Radu Jude vann vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2021 för sina förra film, Bad Luck Banging or Loony Porn. Denna nya film, Do not expect too much from the end of the world, som var utsedd till Rumäniens Oscarsbidrag 2024 har vunnit en del festivalpriser:
VINNARE – SPECIAL JURY PRIZE – LOCARNO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE ILINCA MANOLACHE –
CHICAGO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – FICTION FEATURE COMPETITION – MONTCLAIR FILM FESTIVAL