Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

by

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.

Filmrecension: Virgo – en intelligent skräck-thriller i punkmiljö

by

Virgo
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi och manus Jakob Ekvall

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom är den skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många intressanta filmer av framöver.

Jag tycker mycket illa om sådana tv-serier som Det okända som har ett enda syfte: tjäna pengar på att skrämma människor med att det finns onda spöken som gör människor illa. Jag känner ganska många duktiga mediala personer och alla som är seriösa av dem försäkrar om och om igen att de paranormala fenomen som kan hända i så kallade hemsökta hus är fenomen som sätts igång av de levande människors energier. Kolla in vem av de boende som har mentala problem eller brottas med stress eller oro: plocka bort den människan från huset och vips, kommer fenomenen att försvinna. Dessa hemsökta hus är hemsökta av levande människor. Därför uppskattar jag skräckfilmer som bygger på de hemskheter som människor sätter igång och inte osynliga varelser som ingen kan bekräfta eller bevisa.

Nu äntligen en smygande, spännande thriller där det inte är någon ond konstig varelse från spökenas värld som är orsak till det som händer. Jag ska inte avslöja vem som sätter igång skräcken, spoiler är inte ok i en filmrecension, tycker jag.

I Virgo får vi följer ett ungt punk-rockband, med tre tjejer och en kille – Siri, Jonathan, Beatrice och Alice, som är på turné i Sverige. Det är lite gnäll mellan de fyra: någon är för långsam och låter de andra vänta när de ska dra vidare, någon är lite för aggressiv och retar upp folk och på den ena spelningen kommer bara en publik på sju personer. Sådant de flesta som varit på turné med en band kan känna igen. Men så har de en spelning där är full fart och Ava, en ung kvinna i publiken, är spontan och framåt och tar kontakt med dem och bjuder hem dem på efterfest.

Spänningen byggs skickligt upp sakta. Bandet är på väg norrut och nästa spelning ska vara i Sundsvall. Det är mörka skogar längs vägen, det en skum man som ständigt sitter på en trappa och blänger på Siri. Och vad döljer Siri, den nya sångerskan i bandet? Musik och miljö och långa skuggor gör att vi känner att något skrämmande är på väg att bryta ut, men vi vet in varifrån än. Är det den överspontana Ava som har onda planer, är det Siri? Jonathan? Möjligheterna är flera.

En skräckfilm ska vara skrämmande – vilket denna är, först långsamt framåt-kryssande och sedan brakar det loss i full fart sista halvtimmen.

Det är debutfilmen av svenska regissören Jakob Ekvall, som kommer från Göteborgs sprudlande punk & DYI-scen, och som tidigare regisserat kortfilmer och musikvideos. Punkmusiken är ett av filmens bärande element, så klart. Punkigt, rökigt och genuint ungdomsfestande. Som regissören berättar i en intervju: subgenren Riot grrrl inom punk varv självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I rollerna finns flera av den yngre generationen begåvade skådespelare som Inez Andersson (Clark, Sanningen, Nattryttarna) Victor Iván (Tore, Vi i Villan), Emelie Lihav och Wilma G. Sand.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Jakob Ekvall, regissör till Virgo.

Möte med Jakob Ekvall, regissören till Virgo

by

Regissör och skådespelare från punkskräckfilmen Virgo

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många bra filmer av framöver. Och som lyckats genomföra filmprojektet nästan helt utan finansiering av filmbolag. Filmen har svensk biopremiär 18 oktober 2024. Kulturbloggen fick göra en intervju med Jakob Ekvall, filmens regissör.

Hur kom du på idén till Virgo?
– För sju år sen var jag och mitt band Young Mountain på turné i östra Europa och hamnade i ett stort, förfallet radhus mitt ute i ingenstans. Det var ”en kompis kompis” till arrangören som bodde där, tydligen. Det var ett kollektiv som bodde där, men det var ingen i kollektivet som registrerade att vi ens var där. Vår sovplats var ett rum fullt med bråte, en deformerad gosedjur-älg och madrasser som inte lämnade mycket till fantasin. Allt i huset hade ett tjockt lager damm över sig och vi lämnade inte våra stackars sovsäckar om vi inte behövde.
Mitt i natten skulle jag upp och kissa, med i mörkret kunde jag höra rörelser. Jag var genuint rädd och letade mig tillbaka till min sovsäck.
Den natten slogs jag av en idé – Att vi hamnat hemma hos ett kannibal-kollektiv som mitt i natten skulle överraska oss och äta upp oss i våra sovsäckar. Detta var fröet som flera år senare blev Virgo, som är ganska annorlunda.

Hur har du jobbat med manus?
– Filmen skrevs under pandemin våren 2021. Jag hade en vag idé som varit med mig under en lång tid, och med all covid-dötid hade jag äntligen tid att få ner den på papper. Första utkastet skrevs snabbt, på en månad. Jag satte som mål att skriva 30 sidor i veckan och sen ge mig en sista vecka att finjustera och putsa (då manuset var 90 sidor). Det var en otrolig period i mitt liv, trots den bisarra tiden i världen. Jag satt åtta timmar om dagen och skrev och sen sov jag och gick många och långa promenader. Manuset formades utifrån magkänsla, då jag egentligen inte visste hur man sätter ihop ett manus. Under klippningen av filmen har jag studerat manus i två år, så nu har jag verktyg jag helt saknade när jag skrev Virgo. Virgo var 100% magkänsla och lust, på gott och ont.

Jakob Ekvall

Hur har du lyckats få finansiering?
– Vi har inte lyckats få finansiering. Det var ett val som gjordes tidigt att helt strunta i det. Att söka pengar är extremt tidskrävande och för en långfilm kan det ta ett halvår, utan någon som helst garanti att du faktiskt får pengar. Istället lades halvåret på förproduktion, casting och att skriva manuset, för någonstans visste jag att en film som Virgo aldrig skulle få traditionell finansiering. Den var för märklig.
Filmen är helt självfinansierad, med undantag från två mindre kulturstöd från Göteborgs Stad, KulturUngdom och Prono. Pengarna kom från mitt tidigare jobb som truckförare i ett fryslager på -24 grader!

Det är mycket punk i filmen: berätta om din bakgrund i punken: musik, video med mera.
Hur valde du musiken till filmen?
– I femtonårsåldern började jag spela trummor tack vare Guitar Hero och har spelat i band ända sen dess, och gör fortfarande. Jag och mina vänner har gjort mycket av det ”The Raspberries” gör i filmen, fast inte riktigt lika dramatiskt. Vi har spelat mitt ute i ingenstans inför enstaka i publiken, sovit många, många nätter i vår van, vaknat mitt i natten av raggarbilar som cirkulerar runt vår bil, sovit hemma hos märkliga personer vi aldrig träffat tidigare, m.m.
Vi har rört oss mellan flera genrer, men vår ”bas” har varit i punk/hardcore-scenen. Det är en värld jag är väldigt bekant och kär i, som dessutom känns perfekt för en skräckfilm.
När det kom till hur ”The Raspberries” skulle låta var subgenren Riot grrrl inom punk självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I inledningen, före själva handlingen, ser vi flera olika klassiska Tarotkort. Egentligen är det inte med någon Tarot i filmen, mer än att på Avas bord syns några slags kort, men inte de traditionella Tarotkorten. Jag är osäker på om det är en annan Tarotlek eller mer orakelkort?
Varför valde du bilder på Tarotkort i inledningen? Betyder de skräck för dig? Det finns ju många som använder Tarot för healing och personlig utveckling och för råd och inte alls för att sia om framtid.
– Tarotkorten är viktiga för filmen, även om de inte får så mycket skärmtid. Jag ser Ava som självutnämnd spådam, som studerat astrologi och det ockulta. En person som har full tro i korten och som en natt siar att hon kommer ”träffa en grupp människor som kommer förändra hennes tillvaro”.
Att Ava var på bandets spelning och soundcheck var ingen slump!
När jag skrev filmen så parade jag ihop varje karaktär med ett tarotkort och stjärntecken, för att hjälpa mig hitta deras personlighet och karaktär, samt hitta karaktärer som känns distinkta och som ”krockar” med varandra. Om man tittar noga så paras korten i inledning ihop med skådespelarna/karaktärerna de ska representera.
Tarotkorten hemma hos Ava är traditionella Tarotkort, fast tolkade av en spansk konstnär som även gjorde filmens gamla poster, Rodrigo Almanegra.

Sols kompis, funderar jag på, vad han betyder i filmen.
– ”Sols kompis” (som han heter i eftertexten) är ett sorts kaos-element som sätter igång kvällen och ritualen tidigare än vad som var tänkt. Han är ”de ondas” motsvarighet av Beatrice. Han är känslosam och impulsiv och tänker inte steget längre fram. Beatrice blir den som får hämnas att han kastade en flaska mot Siri, genom att själv smälla en flaska i hans huvud. En flaska för en flaska.
Som karaktär dyker han upp långt tidigare i filmen, som ett dåligt omen som förföljer bandet.

Virgo är en slags skräckfilm eller thriller som jag kallar intelligent, för det är människor som ligger bakom alla onda fenomen. Tänkte du på så vis också?
– Tack, ”intelligent” är en stor komplimang! Ja, det var ett medvetet val att allt filmens driv, gott eller ont, kommer från karaktärerna. Det finns ett övernaturligt element, men makten ligger alltid i människornas händer. Hade man tagit bort det övernaturliga hade filmen fortfarande ”fungerat”, fast med mindre krydda.

Vad har du för planer framöver, som du kan avslöja?
– Högst upp på listan är att vila. Gå promenader med min partner och vår hund Yuma. När energin är tillbaka har jag flera idéer jag velat utveckla. En TV-serie och en långfilm. Långfilmen är en blandning av äventyr och science fiction, som handlar om sorghantering och om vår överstimulerade samtid. En blandning av Oändliga historien och The Matrix, på ett mystiskt behandlingshem.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Virgo

Filmrecension: A Different Man – Sebastian Stan imponerar, igen

by

A Different Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Aaron Schimberg
I rollerna Sebastian Stan, Renate Reinsve, Adam Pearson

Sebastian Stan imponerar. Igen. Han hyllas för sin roll som den unge Donald Trump i Ali Abbasis film The Apprentice. Nu presterar han åter på toppnivå i A Different Man. En film som vrider och vänder på tankar kring vad utseendet och skönhet betyder hur vi blir bemötta.

Sebastian Stan spelar Edward som är skådespelare och han har drabbats en cancersjukdom i huden som förvrängt hans ansikte. Överallt han vistas märker han att människor reagerar, en del tittar bort, andra tittar fascinerade eller skrämda, en del anstränger för att låtsas att de inte ser hans förvrängda ansikte. Det är ganska självklart att han inte får några stora stjärnroller som skådespelare med det ansiktet. Han spelar mest i en slags filmer som visas på företag där människor ska lära sig att bemöta kollegor med sjukdomar respektfullt.

Ungefär samtidigt som han av läkare blir erbjuden en behandling som eventuellt kan återställa hans ansikte till hur det var innan sjukdomen bröt ut flyttar en spännande kvinna med ambitioner att bli dramatiker in i grannlägenheten. Denna kvinna, Ingrid (spelas av Renate Reinsve), är en trevlig och positiv kvinna och hon blir vän med Edward. Det finns någon slags romans i luften mellan de två. Men Edward är väldigt försiktig, han vet hur skrämmande hans ansikte är, och när de nästan pussas drar sig Ingrid undan.

Händelsen med Ingrid är troligen den utlösande faktorn till att Edward tackar ja till behandlingen. När miraklet sker att hudtumörerna trillar bort och hans fina ansikte träder fram börjar hans nya liv. Det som förvånar mig där är att han inte låtsas om att han blivit botad utan dödförklarar Edward och startar ett nytt liv, en ny identitet under ett nytt namn, Guy.

Livet som Guy går väldigt bra i början. I alla fall blir han välavlönad och hyllad mäklare och har många vackra kvinnor som sängkamrater. Tills han en dag ser en mindre Off-Broadway-teater som söker skådespelare till föreställningen Edward av en ny dramatiker, Ingrid så klart. Guy/Edward upptäcker att teaterföreställningen delvis bygger på Ingrids möten med honom. Guy avslöjar inte vem han är utan söker rollen som Edward.

Jag tycker inte att en filmrecension ska avslöja alla vändningar i en film så jag säger inte mer om handlingen nu. Ett plus är att filmskaparen inte gjort en enkel film med tydligt tema. Utseendet spelar roll, absolut. Men filmskaparen pekar också på att vi själva genom att vara positiva kan förändra också sådant som skulle kunna vara negativt. Det går väl lite till överdrift, tycker jag. Det är som de massor av medium som erbjuder personlig utveckling och lovar att ”om du tänker positivt kan du bli både rik och vacker och framgångsrik och frisk”. Ett positivt självförtroende kan riva alla barriärer. Jag är dock tveksam till det.

För övrigt finns det ett spännande underliggande tema om vad dramatiker och författare skapar. Att skriva dramat Edward verkar ha varit ett sätt för Ingrid att bearbeta en skuld hon känner. Det verkar som att hon skadat sin självbild av den fina, godhjärtade kvinna hon tror sig vara genom att hon avvisat Edward, vilket hon sedan tar igen på ett rejält överdrivet sätt. Hon blir rent av en falsk och obehaglig personlighet, som mest av allt lurar sig själv.

Filmens största styrka bygger på enastående roller av två skådespelare: Sebastian Stan som Edward/Guy och Adam Pearson som Oswald. Adam Pearsons Oswald ger ett ansikte åt hur falsk en supertrevlig person kan vara och hur det supertrevliga kan vara rena bulldozern för att förstöra andras liv.

Filmen har flera nivåer, flera teman och den är delvis absurd och ibland jobbig att se. På ytan kan det låta som att filmen handlar om att det inte är utseendet som bestämmer hur vi blir bemötta, att det är vårt inre som avgör. Men det har vi nog alla upptäckt inte stämmer. De som strålar av trevlighet kan vara riktiga lurendrejare och ofta lurar de sig själva allra mest. Ett plus för filmen är att den spretar åt olika håll, att den både pekar på skönhetens roll och inte pekar på den. För verkligheten är mångsidig. En fascinerande film som ger mycket att tänka på och att prata om.

Filmrecension: Tatami – en kvinnas kamp för frihet – spännande triller som synliggör diktaturens religiösa och politiska förtryck

by

Tatami – en kvinnas kamp för frihet
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Zar Amir Ebrahimi, Guy Nattiv
Huvudroller Arienne Mandi som Leila, Zar Amir Ebrahimi som Maryam

Filmens handling utspelar sig under ett världsmästerskap i judo där Leila är en av guldkandidaterna. Hon coachas av Maryam som själv har varit en framgångsrik mästare i judo men som en gång tvingades att avstå från en finalmatch med motiveringen en skada. In de inledande matcherna går det bra för Leila, hon vinner match efter match. När det går upp för det iranska judoförbundet att Leila kan få möta en judinna i en eventuell final kräver den iranska regimen att hon skall dra sig ur omgående. De föreslår att hon skall fejka en skada eller helt enkelt förlora nästa match. Leila vägrar och eftersom hon vinner match efter match kommer hon allt närmare en final vilket gör att regimens press ökar. Det visar sig att regimen har spioner i publiken som intensifierar hoten mot både Leila och Maryam allteftersom. Om hon inte gör som regimen vill kommer hon och även Maryam att dömas och straffas som statsförrädare. Regimen hotar dessutom såväl Leilas som Maryams familjer hemma i Iran. Hoten ökar efter varje vinstmatch och spänningen ökar scen för scen. I längden vågar inte tränaren Maryam stå emot regimens hot och försöker i stället övertyga Leila att hon måste lyda. Lyckas hon inte övertyga Leila kommer också hon att straffas. Leila kämpar ensam vidare för att försöka göra sig fri från det politiskt religiösa förtrycket. Skall hon våga stå på sig eller skall hon lyda och bli en bricka i regimens storpolitiska spel. Valet är nästa omöjligt. Är hennes egna, Maryams och familjernas frihet värd att offras för ett VM-guld.

Zar Amir Ebrahimi som är filmens regissör och som dessutom spelar Maryam flydde från sitt hemland Iran för ungefär 20 år sedan efter det att hon fått en fängelsedom som bland annat skulle innebära ett spöstraff. Filmen som är en spännande mikropolitisk triller med sport i fokus har alltså bäring på hennes egna upplevelser. Den synliggör diktaturens religiösa och politiska förtryck i all sin nakenhet. Hur förtrycket opererar på makronivå och hur förtrycket på mikronivå kryper in på bara huden på Leila, Maryam och familjerna. Det är en svart-vit lågbudgetfilm. Att den är i svartvit och inte i färg bidrar på något sätt till att synliggöra filmens stråk av mörk förtvivlan. De båda huvudrollsinnehavarnas prestationer är lysande.