Film

The Executioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Ryoo Seung-wan

En varm och både rolig och spännande sydkoreansk polisfilm. Visst är det en del slagsmål, av en blandning av MMA och Taekwondo men det är inte så mycket att det förstör helhetsintrycket. Jag har svårt för våld som underhållning. Regissören Ryoo Seung-wan lyckas hålla en bra balans. Det här är underhållning av kvalitet, en polisfilm som sticker ut.

En seriemördare löper amok i Sydkorea. Men det är inte vilken slags seriemördare som helst. Mördaren fokuserar på att straffa personer som själva mördat eller orsakat andra människor lidande och gått fria eller fått milda straff. Det gör att filmen ställer en del viktiga frågor om brott och straff och vad som händer i ett samhälle där medborgarna inte känner att rättsväsendet skyddar befolkningen och där det värnas mer om brottslingarna än offren.

Ett annat tema i filmen är desinformation och sociala medier i det koreanska samhället, Frågor som har relevans också i Sverige, tror jag många skriver under på. Seriemördaren får ett namn av en influencer och det gör uppmärksamheten kring mördaren gigantiskt stor – och många tycker att mördaren gör något bra. Det finns brottslingar som allmänheten uppfattar har fått alldeles för milda straff. Men när allmänheten blir en mobb finns alltid risk att oskyldiga hängs ut, också. Och även när det inte är oskyldiga är det viktigt för en rättsstat att inte låta mobben styra.

En sidospår som på snyggt sätt vävs samman man huvudtemat är privatlivet för den polismannen som leder jakten på seriemördaren. Hans son beskylls av skolan för att vara våldsam men i själva verket är sanningen att sonen mobbas grymt och utsätts för vidrigt våld av skolelever.

The Executioner är rafflande men också aktuell och ställer viktiga frågor. En uppfriskande ny form av polisfilm.

The Executioner är en fristående uppföljare till ”Veteran”, som är en av Sydkoreas allra största inhemska bioframgångar. En amerikansk remake av Heat och Collateral-regissören Michael Mann är också på gång. Men det koreanska originalet av ”Veteran” går upp på VOD i Sverige i samband med att The Executioner når biograferna.

Filmens distributör berättar:
Filmen hade hyllad världspremiär i Cannes i år, och var helt nyligen en stor publiksuccé på Stockholm filmfestival. The Executioner blev dessutom utvald och visades på hemmabiografer i Växjö och Upplands Cäsby – en kampanj som fick stor spridning i medierna, och som gjort filmen till en stor snackis i hela landet.

Gula änkan
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Thomas Napper
I rollerna Haley Bennet, Sam Riley, Ben Miles och Tom Sturridge

En ung kvinna gifts bort med en välbärgad vinodlare. De är vansinnigt, djupt och galet förälskade i varandra men mannen, François, dör ung och Barbe-Nicole (Madame Clicquot) blir en ung änka. Omgivningen förutsätter att hon ska sälja vingården, framför allt konkurrerande vingården Moët förväntar sig att för köpa gården och på så sätt också bli av med en konkurrent. Men Barbe-Nicole är en ung kvinna med målmedvetenhet. Hon bestämmer sig för att ta fram en särdeles god champagne och att driva vingården. Trots att hon är kvinna vilket omgivningen och staten har svårt att acceptera.

Filmen bygger på den sanna historien bakom champagnefamiljen och imperiet Veuve Clicquot som började sin verksamhet i slutet av 1700-talet. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin är en fascinerande kvinna som skapade den champagne som är välkänd med sin ikoniska gula etikett. Hon blev en av världens första stora affärskvinnor och en av de rikaste kvinnorna på sin tid.

Efter sin mans förtidiga död ignorerar Madame Clicquot konventionen om att hon som kvinna inte kan styra en vinverksamhet. Genom att styra företaget genom svindlande politiska och ekonomiska vändningar, trotsar hon sina kritiker och revolutionerar champagneindustrin. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin är den fascinerande kvinnan bakom den ikoniska gula etiketten som blev en av världens första stora affärskvinnor och en av de rikaste kvinnorna i sin tid.

Filmfotot är förförande vackert. Men av och till är fotot lite överdrivet vackert, speciellt de många bilderna på Barbe-Nicole. Hon är alltid, oavsett tid på dygnet perfekt sminkad. Också när hon är ute på fältet och sliter hårt tillsammans med sina arbetare.

Filmen har två parallella berättelser. Vi får följa Barbe-Nicoles kamp för att driva vingården och sin affärsverksamhet under en tid och ett samhälle då kvinnor inte hade många rättigheter. Men vi får också följa hennes kärlekshistoria med hennes make François fram till hans död. Det var uppenbart en utmanande relation. Hur djup och omvälvande deras kärlekspassion än tog sig uttryck vad den jobbig och utmanande då François hade en hel del mentala problem och kunde få raseriutbrott. Det är lite rörigt med dessa två parallella berättelser, speciellt då de inte utspelas samtidigt.

Filmen är vacker och engagerande. Det är skrämmande att inse att för tvåhundra år sedan hade kvinnor inte många rättigheter i Frankrike. Det är starkt skildrat.

Vaiana 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi David G. Derrick Jr., Jason Hand, Dana Ledoux Miller

Med tanke på Disneys rykte, som ett omättligt hungrigt bolag vad gäller den allsmäktiga dollarn, är det förvånande hur pass länge det kan dröja vad gäller uppföljare till deras diverse biosuccéer. Det är osannolika åtta år sedan Vaiana hade premiär, då mottogs den med öppna armar av kritiker och publik. Den titulära hjälten – som i Europa döpts om från Moana till Vaiana, åkte raka vägen in i publikens hjärtan och sången ’’How Far I’ll Go’’, blev en ny Disney-klassiker som stolt kunde ansluta till moderna favoriter som ’’Let It Go’’ från Frost.

Den långa väntetiden borde därför innebära att Disney lyfter ribban ytterligare, likt dotterbolaget Pixar, och tar konceptet till hissnande nya höjder. Men Vaiana 2 är istället den sortens uppföljare som är oförmögen att röra sig framåt och öppna upp vidderna. Som mycket annat här i livet är tajming en livsviktig detalj. Om det inte vore för den absurda väntetiden på nästan ett decennium, hade detta varit en funktionell om än något ordinär uppföljare. När produktionen nu tagit denna ansenliga tid är dock kraven högre. Det område där Vaiana 2 lyckas växa och göra markanta förbättringar mot sin föregångare är i animationen. Vaiana var ett makalöst stycke film vad gäller det visuella, men denna gång har tekniken, scenografin och den visuella uppfinningsrikedomen tagit oerhörda kliv framåt. Återigen har vi att göra med den bästa tekniken som pengar kan köpa, den färgpalett som filmen använder är lika makalös som den är charmig. Ovanpå det är animationen, mer exakt rörelserna och ansiktsuttrycken lika imponerande, trots den stiliserade estetiken och karaktärernas jättelika ögon är detta några av de mest uttrycksfulla karaktärerna som skådats i digitalform.

Allt detta skall givetvis applåderas, men då vi har att göra med ett bolag som gjort det till tradition att bjuda på animation i världsklass är det inte tillräckligt. Där de bästa uppföljare expanderar konceptet, gör karaktärerna än mer empatiska och prövar dem på olika sätt, väljer Vaiana 2 att bokstavligen trampa vatten. Från första början är det uppenbart att manuskriptet och berättelsen genomgått minst en bearbetning för mycket. Med tanke på att filmen ursprungligen var tänkt att sändas i episodiskt format på Disney Plus är det föga förvånande att hårda kompromisser har varit nödvändiga för att stöpa om det till biofilm. Trion av regissörer, bestående av David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller tar över från John Musker och Ron Clements och överlämnandet av stafettpinnen sker inte smärtfritt. Där Musker och Clements var veteraner vad gäller att arbeta med Disney och animerad film är den nya truppen helt oerfarna vad gäller ett projekt av denna storlek. Något som genast uppenbarar sig i ett berättande som känns haltande. Vaiana 2 har svårt att kännas hemmastadd eller det minsta bekväm, filmen spretar åt alla håll och kanter, flera gånger om känns det som att ett antal olika ideér befinner sig i aktivt krig med varandra. Det tar evigheter för Vaiana 2 att hitta någon riktning och när den huvudsakliga berättelsen väl sätter igång är den oerhört enkel och närmast vardaglig.

Den första filmens emotionella patos ersätts här av sketch-liknande sekvenser med underhållande men lättglömt innehåll. Inget av de många sångnumren är ens i närheten lika minnesvärda eller medryckande som ’’How Far I’ll Go’’. Istället känns allt stressat, ofärdigt och kantigt. Speltiden på knappt 100 minuter duger inte heller till mycket. När filmen väl börjar få upp farten kommer ett slut som varken är imponerande dramatiskt eller emotionellt.

När eftertexterna väl rullar går det inte att undkomma en känsla av gruvlig besvikelse. Trots makalös teknik och fantastiska bilder är innehållet ytterst vardagligt.