Film

Kensukes Rike
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Neil Boyle, Kirk Hendry

Även om animerade europeiska filmproduktioner inte är alltför sällsynta idag är det ändå fascinerande att se skillnaderna mellan europeiska produktioner kontra de två titanerna USA och Japan som har dominerat vad gäller all form av animation på film och tv. Animation är precis som framställandet av tv-spel tekniskt betingat då filmskaparna uteslutande förlitar sig på faktisk teknik för att presentera sin berättelse.

Regissörsduon Neil Boyle och Kirk Hendry vill dock röra sig ifrån den mest förkommande estetiken inom animerad film, mer exakt den sort som gett Pixar sig signum med sylvass skärpa, magiska färger och en makalös uttrycksfullhet i de – visuellt, överdrivna karaktärerna. Kensukes Rike går istället tillbaka till en – vad gäller ytan, mer traditionell stil som inledningsvis drar tankarna till den svenska och numera nedlagda studion Happy Life, upphovsmakarna till ett antal animerade Pettson och Findus-adaptioner. Det är vackra pastellfärger, rustik och inte helt följsam animation och otroligt vackra miljöer som i vissa stunder kan misstas för att vara foton.

Initialt bär också berättelsen med sig samma gemytliga och familjära stämning, allt verkar vara som uppgjort för ett traditionellt familjeäventyr där ett par svåra relationsmässiga knutar kommer att behöva redas ut. Men då berättelsen når sin faktiska form rinner hoppet och förväntningarna ut som sand mellan fingrarna. Kensukes Rike utgår från en populär bok författad av Michael Morpurgo, därmed är det svårt att vara alltför kritisk till att berättelsen – på ett strukturellt plan, har problem.

Men oavsett överseende och dispans finns det inget som kan dölja det faktum att Kensukes Rike är slentrian och förutsägbarhet personifierad. Vad som tycktes vara ett intressant familjeäventyr med emfas på interaktionen mellan familjemedlemmarna, blir istället till en otroligt seg och sömnig överlevnadsfilm där protagonisten, som vi bör finna sympatisk, istället agerar som en hopplöst gnällig imbecill, vars egna inkompetens och fasansfullt idiotiska beslut provocerar bortom ord.

Och därefter går allting i en likblek mall där överlevnad och respekt för naturen skall repeteras in absurdum i montagesekvenser som känns lika tråkiga som trötta. Tanken att centrera filmen kring en främmande relation hade kunnat skänka filmen lite behövlig själ, men denna livsviktiga relation visar sig istället vara porträtterad iskall kyla.

Givetvis kan regissörsduon inte heller att hålla sig ifrån att göra filmen lika sötsliskig som en tropisk frukt. Stora delar av filmen känns som en livsfarlig sockerchock och förhoppningen om en mer mogen och återhållsam film kollapsar på nolltid.

Kensukes Rike må ha visuella stunder som imponerar, men den faktiska substansen är lika med noll. Då allting är slut känns det hela hopplöst meningslöst.

Black Tea
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Abderrahmane Sissako.
Rollerna Nina Mélo som Aya och Chang Han som Cai

Filmen handlar om Aya som bor i Elfenbenskusten. Inför altaret på sin bröllopsdag svarar hon nej det vill jag inte när prästen frågor om hon tar sin blivande man, Toussant, som make. Det blir en stor chock för alla släktingar och gäster. Egentligen har hon nog aldrig velat gifta sig med Toussant eftersom hon inte vill bli som sin mamma, missnöjd, bitter och omgiven av lögner. Droppen blir att Toussant hade varit otrogen dagen innan bröllopet. Men efter det som händer kan hon inte vara kvar i sitt hemland utan flyttar långt bort till en stad i Kina, Guangzhou. Där lever och umgås hon med ett stort antal afrikaners om lever i exil. Stadsdelen där afrikanerna bor kallas Chocolate City. Hon blir också vän med ett antal kinesiska kvinnor som hon delar livets vedermödor med. När vännerna fråga om hennes privatliv svarar hon att hennes man bor kvar i Afrika. En lögn som hon dock erkänner efter ett tag.

Hon börjar arbete i en tehandel vilket leder till att hon umgås mer och mer med Cai som äger tehandeln. Eftersom de delar samma intresse för teets mysterier träffas de ofta för att prata om och pröva olika teer. Sakta men säkert blir de förälskade i varandra. Men den framväxande kärleken kompliceras av att båda har trassliga livshistorien bakom sig, brustna familjeband och oläkta sår. Cai har en trasslig relation med sin ex-fru och har dessutom en dotter från en otrohetsaffär från tiden då familjen bodde på Cap Verde. En relation som innebar slutet för äktenskapet. Aya övertygar Cai om att han bör söka upp sin dotter, vilket han med stor tvekan så småningom gör.
Cai har också en son från sitt tidigare äktenskap. När sonen fyller år kommer ex-hustrun och Cais tidigare svärföräldrar på besök för att fira födelsedagen. Då blommar den rasisms som annars nästan är osynlig i filmen ut i full blom. Cai fegar ut och vågar inte stå upp för Aya.

Det är en långsam vemodig film om vänskap, komplicerade kärleksband, tystnad, svek och hopp som genomsyras av människor längtan bort från det som är och till något annat som bara finns i fantasin. Filmens långsamhet är både på gott och ont. Det gör att stämningarna i filmen kan framträda men också att filmen riskerar tappa bort åskådarna. Ibland är dialogerna mellan människorna finstämda och ibland är de snarare stela och ytliga. Med undantag för när rasismen plötsligt poppar upp i slutet av filmen ger den en ganska tondöv bild av afrikaners erfarenheter av livet i den kinesiska diasporan, Chocolate City. Filmen bärs upp av Nina Mélo (Aya) och Chang Han (Cai) rolltolkningar, särskilt Ninas.

Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Andrea Arnold

Efter en minst sagt egensinnig dokumentär om mjölkkor samt en otroligt lång expedition i USA vänder nu Andrea Arnold tillbaka till hemlandet England. Där är det mesta sig likt på både gott och ont. För till skillnad mot den aningen svulstiga och överambitiösa American Honey är Bird snarare en sorts spirituell uppföljare till den fantastiska men bortglömda Fish Tank, Arnolds utan tvekan bästa verk som regissör.

Precis som där är det en hyllning till diskbänksrealismen, där horribelt fula och själlösa miljöer avlöser varandra och där hoppet mer eller mindre är borta. Med Bird går dock Arnold steget längre vad gäller att demonstrera ren och skär misär. Där andra filmskapare som önskar skildra misären och förtvivlan, som den hopplöst inkompetenta Paradiset Brinner, endast gör det ifrån en kylig och exhibitionistisk position, väljer Arnold att ställa sig sida vid sida med människorna hon vill skildra. Därför inleds filmen utan några förklaringar eller intriger, precis allting får utredas av publiken under filmens gång. Detta görs dock utan enigmatiska pretentioner, pusslet som måste läggas under filmens gång adderar till mycket av filmens tematik som i grund och botten handlar om behovet av adaption och att göra sitt bästa trots omöjliga odds.

Precis som i Fish Tank har Arnold en fantastisk närhet till sina skådespelare och karaktärerna de spelar. Karaktärer som hade varit frustrerande karikatyrer i andra händer blir här mångfacetterade och oväntat djupa. Men det är Arnolds personregi som lyser starkare än något annat, framförallt hennes förmåga att locka fram fantastiska rolltolkningar från ytterst oerfarna aktörer. Nykiya Adams i huvudrollen är genomgående självlysande och lyckas agera med både precision, måttfullhet och uttrycksfullhet. Detsamma gäller för Barry Keoghan i rollen som Adams far, en karaktär som gradvis växer och visar sig vara mer än bara en hopplös pundare.

Trots att Bird inte vill stoltsera med att vara någon vidare visuell upplevelse får vi också se på ett imponerande avancerat foto vad gäller kamerarörelser. Arnold förlitar sig ännu en gång på oerhörda närbilder som är så pass intima att de kan framstå påträngande. Fotografen Robbie Ryan som jobbat med Arnold tidigare och nu senast Yorgos Lanthimos får det gryniga, skakiga fotot att vara fantastiskt närgånget men också oerhört imponerande vad gäller kamerarörelser. Här finns ett antal makalösa kameraåkningar som i filmen ter sig lekande lätta men som i praktiken är ytterst komplexa. Detta leder till att Bird många gånger påminner om de bästa filmerna signerade Thomas Vinterberg, där det anspråkslösa och enkla också blandas med en otrolig självsäkerhet, något som skänker filmerna en sällsynt stadga.

Hur imponerande och närgången Bird må vara går det dock inte att undkomma att filmen står skuggan av Fish Tank. Även om misären skildras mer ofiltrerat och kompromisslöst här saknas den oerhörda magnetism som gjorde Fish Tank oförglömlig. Ödena här lyckas inte engagera fullt lika mycket som då och filmens bästa stunder är mer eller mindre helt modellerade efter ännu större moment från Arnolds sanna epos.

Att det också kastas in ett förvirrande och menlöst tvetydigt inslag gör att filmen också tenderar att likna Tully av Jason Reitman, en film som mer eller mindre förstörde sig själv genom ett hopplöst onödigt surrealistiskt tillägg. Även Bird svajar oroväckande mycket då Arnold börjar flirta med dessa element men det lyckas aldrig kapsejsa skutan. Berättelsen är många gånger onödigt spretig och engagerar i alltför många sidospår.

Bird må aldrig passera eller ens nudda vid att vara en ny Fish Tank, däremot är det en stabil återgång till Arnolds sanna expertis, något som resulterar i en skådespelarmässigt utmärkt film vars berättelse inte håller jämna steg.

Se Fontaines D.C.s video till låten Bug (som är namnet på Barry Keoghans karaktär i Bird), gjord från material från Andrea Arnolds film Bird. Fontaines D.C.s Carlos O’Connell gör sin skådespelardebut i Bird, och tre av bandets låtar är med i filmens soundtrack.

Novocaine
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 mars 2025
Regi Dan Berk, Robert Olsen

Att filmer skapats endast med utgångspunkten att det finns en lövtunn idé som bär upp det hela är inget nytt. Men det har mestadels varit förpassat till en tid då varken
smarta telefoner eller kontantlösa betalningar existerade. Men Novocaine är en tidsresa, och inte den sorten som uppfyller tittaren med varm nostalgi, istället är det en otäck påminnelse att begreppet ”det var bättre förr” borde inkludera en jättelik brasklapp.

Då personer försöker göra sig lustiga kring specifika filmer brukar de ofta bryta ned och förenkla berättelsen till så pass små beståndsdelar att även den mest komplexa film kan framstå banal. Ingmar Bergmans Höstsonaten skulle elakt kunna beskrivas som mor och dotter grälar i trångt rum och Mad Mad Fury Road som en sandig biltur fram och tillbaka. Detta är onödigt cyniska och självgoda förenklingar som inte borde tas med något som helst allvar, men i fallet med Novocaine är denna typen av fåniga summeringar precis vad som presenteras i två helt olidligt monotona timmar.

Premissen där huvudrollsinnehavaren Jack Quaid inte har kapacitet att känna smärta kunde ha lett till svart humor, som med precision och finess blandade galghumor med oerhört våld. Och där kvoten för våld uppfylls förblir humorn fast i en annan dimension. Regissörsduon Dan Berk och Robert Olsen handlag är precis som Jack Quaids skådespel stelt, opersonligt och komplett ointressant. Ambitionen att skapa en karaktär som genom sitt oförstånd och ytterst ordinära attribut förvandlas till ofrivillig actionhjälte är ingen felaktig utgångspunkt men då utförandet är såhär pass fantasilöst spelar ambitioner eller förhoppningar ingen roll.

Alla försök till komik är både ansträngda och desperata för att inte säga tragiskt patetiska. Då filmen innehar en ensemble som bäst kan kategoriseras som medioker och som värst förkastlig, blir försöken att skapa någon form av värme eller inneboende charm lika misslyckade som pinsamma. Den närmast anorektiska grundidén tas också så pass långt och utan någon uppfinningsrikedom att det hela blir hopplöst förutsägbart. En film med ytterst tunt material kan dock kompensera för sina uppenbara brister genom stora mängder energi och driv, men Novocaine är märkligt sömnig och såsig. Trots en uppenbar vilja att vältra sig i hjärnsubstans och oerhört brutalt våld är filmen tam och fantastiskt tråkig vad gäller allt annat. Se bara till romansen mellan Quaid och Amber Midthunder som verkar framställd av en AI modell, ja, om denne ombads att skapa den mest håglösa och osexiga relation som skådats på film.

Inte ens då hela eländet tycks vara på väg att vara slut kan Berk och Olsen ha den goda smaken att avsluta åbäket. Istället följer en utdragen och totalt spänningslös final som är lika hjärndöd som tråkig, två ord som summerar hela filmen.