Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Harry Brown – på dvd

by

Michael Caine var som vi alla minns en gång filmvärldens tuffaste och mest välklädda skådespelare. Vem minns inte Harry Palmer och Jack Carter? Två karaktärer som både var charmiga och tuffa. Caine som under de sista decennierna har fått spela en rad biroller, senast i Batman the Dark Knight, brukar för det mesta prestera bra och i filmen Harry Brown är han tillbaka i rampljuset.

Det har varit lite av en trend med att gamla rävar som gör upp, tidigare har vi sett Clint Eastwood och Liam Neeson göra upp med ungdomarna i var sin egen film. I Harry Brown gör Michael Caine en liknande metamorfos från rädd pensionär till hämnande ängel.

Ex-militären och pensionären Harry Brown lever ett rätt stilla liv i en av södra Londons förorter, inte de där fina utan de där stora sena 1960-tals varianterna med höghus gjorda av grå betong.

Dagarna för Harry flyter på med besök till frugan som ligger på sjukhus och möten med sin gamle vän Leonard Attwell (David Bradley).

Tyvärr har det lokala ungdomsgänget tagit över stora delar av huskomplexen och speciellt en vägtunnel är ett populärt tillhåll för det gäng som leds av Noel (Ben Drew, känd som artisten Plan B). Leonard som blivit utsedd till hackkyckling av gänget trakasseras grovt. Det hela går över styr och Leonard beväpnar sig och bestämmer sig att göra upp.

Nästa dag hittas han mördad och det finns inga vittnen, men flera av gängmedlemmarna har förstås filmat delar av misshandeln med sina mobiltelefoner.

Polisen med den rättrådige kommissarie Frampton (Emily Mortimer) står maktlös och Harry Brown bestämmer sig att hämnas sin vän.

Som social kommentar är Harry Brown överdriven men som underhållning tillhör den en av de bättre i genren tack vare Michael Caines starka rolltolkning av pensionären Brown. Visst är det lite clichéartat med känslokalla ungdomar som inte ”bryr sig” och med en sämre skådespelarensemble kunde det lätt ha blivit en fortsättning på de fem Deathwish filmerna, men alla dessa invändningar försvinner när en film presenteras på det här sättet.

Skildringen av ett England som gamlingarna inte förstår eller känns vid lyckas filmen mycket bra med, för oavsett vilken partifärg du har så existerar det på många håll liknande problem.

De trista betongförorter som finns världen över ser ofta förvånande nog lika ut både arkitektoniskt och socialt. De blir inte direkt de socialt trygga miljöer som man kanske skulle förväntat sig.

Caine som själv växte upp i området som skildras i filmen gör en riktig ”Get Carter” tolkning i filmen, Brown bli Jack Carter med samvete.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

"Ladies and gentlemen" – dokumentär om Rolling Stones från 1974 återfunnen och har fått nypremiär

by


”Ladies and Gentlemen: The Rolling Stones” är en konsertdokumentär som regisserats av Rolin Binzer och som visades på biograferna 1974.

Filmen försvann snabbt från biograferna och har därefter levt ett ljusskyggt liv på bootlegmarknaden, berättar Expressen.

Rolling Stones har köpt tillbaka filmrättigheterna och restaurerat den. I mitten av september hade den nypremiär och Mick Jagger själv var förvånad över att de var så bra redan då, berättar Expressen:
– Jag trodde att vi var ett ganska sopigt band vid den här tiden, säger han i den inledande intervjun som spelades in på lyxhotellet Dorchester i somras ljusår bortom den ekonomiska misär bandmedlemmarna uppenbarligen befann sig i då.

Det finns en hel del fakta om filmen i Wikipedia:

’The tracks in the film followed the running order of a typical setlist of the 1972 tour (with the exception of ”Dead Flowers,” which was played at one of the filmed shows in Ft. Worth and only occasionally elsewhere on the tour). The song ”Rocks Off,” which was played at all the 1972 tour shows, was notably absent from the film.

* ”Brown Sugar”
* ”Bitch”
* ”Gimme Shelter”
* ”Dead Flowers”
* ”Happy”
* ”Tumbling Dice”
* ”Love in Vain”
* ”Sweet Virginia”
* ”You Can’t Always Get What You Want”
* ”All Down the Line”
* ”Midnight Rambler”
* ”Bye Bye Johnny”
* ”Rip This Joint”
* ”Jumping Jack Flash”
* ”Street Fighting Man”

De som sett filmen berättar att den startar med en svart stor bild och publiksorlet hört, för att tittaren ska få en känsla av att själva vara med där, dår när konserten speladet, vilket var strax efter utgivningen av ”Exile on main street” i USA.

På DVD har filmen premiär 12 oktober.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dokumentären om nerdekade rapparen Joaquin Phoenix var bluff

by

Han gick från filmstjärna till knarkande rappare i dokumentären ”I’m still here”.
Nu avslöjaren regissören Casey Affleck att dokumentären om Joaquin Phoenix var en bluff.
– Jag menade inte att lura någon, säger han.
Berättar Aftonbladet.

Det var vad jag misstänkte hela tiden. Joaquin Phoenix var jättebra i rollen som Johnny Cash men i rollen som en nerdekad Joaquin Phoenix som misslyckats som rappare, det köpte jag inte. Bland annat för att om Joaquin verkligen ville bli rappare, då skulle han bli grymt bra.

Joaquin är ju lillebror till filmstjärnan River Phoenix, som dog 23 år gammal 1993. Det är tragiskt att River dog så ung och att vi inte fick se River utvecklas inom filmen, han var också en oerhört talangfull skådespelare.

För övrigt kunde väl det inte bli bättre reklam för filmen än att först hävda att den var helt sann och sedan avslöja att det var, som regissören Casey Affleck säger till New York Times, att

Men det var precis vad det var. På torsdagen berättade Casey Affleck för New York Times att dokumentären är fejk.

Affleck förklarar att filmen är ett exempel på ”gonzo-filmskapande” där gränsen mellan vad som är verkligt och inte medvetet suddats ut.

Joaquin Phoenix gjorde ju ett besok hos David Letterman 2009, som har setts miljontals gånger på nätet. Så här efteråt vet vi alltså att det också var fejk. Aftonbladet berättar att den 22 september besöker Joaquin Phoenix Letterman igen. Den här gången som sig själv.
Här är den intervju hos Letterman där Phoenix spelade sig själv som lätt galen och under är en trailer till dokumentären:

En skön blogg har ett själavandringsperspektiv på detta.

Relaterat:

DN, SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vampyren Robert Pattinson söp istället för att spela in skivan

by

”Twilight”-stjärnan Robert Pattinson vill bli popstjärna och hade hyrt in duktiga musiker och bokat tid i studio för att spela in låtar till en skiva. Men skivan blev rena ”fylleskivan” eller rättare sagt en stor fyllefest istället, berättar Aftonbladets Hollywood-expert Magnus Sundholm som skriver:

Händelsen inträffade när Pattinson den 30 augusti hyrt en inspelningsstudio i Los Angeles och anlitat proffsmusiker.
Men enligt källan fick han ingenting gjort eftersom han bjudit in ett gäng kompisar som kom över med ”massor av sprit”.
– Robert blev så packad att han inte kunde spela in en enda låt, säger källan.

Det finns en blogg som verkar ha totalkoll på Robert Pattinson och den berättar att han inte deltog i årets MTV Awards.

Enligt E! online så kommer inte Robert delta i årets mtv music awards. Så i år verkar det inte som Robert kommer delta. Om Kristen Stewart eller de anda i the twilight saga ska delta är fortfarande oklart.

Han kanske väntar tills han har en egen skiva?
Fast å andra sidan: det där med att han vill spela in en skiva, hur säker kan man vara på att det är sant? Han har ju visat sig ha en rejäl tendens att skapa rubriker och snacka med medier.

Som när han berättade att han hatar kvinnors könsorgan, ur Expressen:
Robert Pattinson, 23, har en fobi:
Det kvinnliga underlivet.
– Jag hatar verkligen vaginor, säger flickidolen till Detalis.

Men i en annan intervju säger han att han gillar framåt tjejer:
– Vi är vänner. Jag är absolut singel och på jakt. Jag har nog ingen typ sådär, men jag gillar när tjejer är framåt och starka. Jag tar vad jag kan få.

För min del får han vara vad han vill: homo, bi, hetero eller asexuell. Det ena är inte finare än det andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från pressvisningen av Wall Street 2 – Money never sleeps

by

Förväntan var hög. Wall street 2 visades för pressfolk under torsdagen. Skulle vi få några nya Gordon Gekko-citat att sprida?
Den stora kändisvisningen är på måndag – men det är faktiskt skönare att vara på pressvisningarna, där är det inte lika trångt.

Hur mycket ska man respektera och inte säga för mycket? Men ändå säga något.

Michael Douglas återkommer i rollen som Gordon Gekko, mannen som myntade begreppet att girighet är gott.

Från pressmeddelandet:

Frisläppt efter ett långt fängelsestraff finner sig Gekko utanför den värld han en gång dominerade. Men en ung finansmäklare (Shia LaBeouf) lär sig den hårda vägen att Gekko fortfarande är en mästare på att manipulera – och att Wall Street idag mer än någonsin är platsen där ”money never sleeps”.
Oliver Stone har regisserat WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS och i övriga roller ser vi bl a Oscarnominerade Carey Mulligan, Susan Sarandon, Frank Langella och Josh Brolin.

Oavsett vad jag tycker om filmen tycker jag att det var trevligt att sitta och njuta av att se Michael Douglas. Det är många täta närbilder på hans fårade ansikte.
Det är som om varje rynka kan berätta något om mänskligt lidande.
Jag förmodar att det där med rynkor är en skönhet som bara vi som levt några år förstår att uppskatta.
Michael Douglas har väl alltid räknats bland de vackrare och snyggare skådespelarna, men när livets gång fått sätta sina spår blev det i mina ögon mer fascinerande.

Shia LaBeouf spelar den unge mannen Jacob Moore som jobbar på Wall Street och älskar att göra affärer, fast med mer samvete än Gordon Gekko stod för. Shia LaBeouf som mer än någon annan ung skådespelare idag är skådespelaren i ropet som är med i alla storfilmer. Han är så ung att han är född 1986.

Filmen är lite drygt två timmar och tio minuter lång. Lite lång, fast det var mest i början jag tyckte det, sedan blev jag rätt fångad av händelserna ändå.
Fast det är en betydligt snällare Gordon Gekko som kommit ut ur fängelset och en betydligt snällare Wall Street-filosofi som förmedlas.
Kanske en film som behövs för att återupprätta amerikanarnas tro på finansmäklarnas och kapitalismens filosofi. Vi ska tro på att det finns goda kapitalister med ryggrad och som är omutbara.

Framför allt är det nog en film som måste betraktas som en ”hur gick det sen”-uppföljare. Snyggt filmad och framför allt mycket bra musik. David Byrne från Talking Head ligger bakom mesta musiken.

Electronic Beats berättar:

David Byrne is once again providing the majority of the soundtrack music to Oliver Stone’s high finance mega-drama Wall Street 2: Money Never Sleeps.

The original film, Wall Street, featured a number of tracks from Byrne’s collaborative album My Life In The Bush Of Ghosts that he made with Brian Eno. Fast forward to 2010, and the material has this time been culled from another Eno / Byrne collaboration – 2008’s Everything That Will Happen, Will Happen Today.

However, both films feature ”This Must Be The Place (Naïve Melody)’ which is a nice bit of continuity. Craig Armstrong has also contributed to the soundtrack with a trio of songs

MovieZine har däremot redan gjort en recension och gav den betyg 3:

Sällan har väl finansvärlden kunnat bjuda på så mycket spännande underhållning som när regissören Oliver Stone återupplivar kultrullen som gjorde Michael Douglas till en legend. ”Wall Street: Money Never Sleeps” känns som en värdig uppföljare som tyvärr gör sig uddlös i en familjevänlig Hollywood-vändning.

Expressen har också gett filmen betyg 3.

Givetvis har filmen en snygg sajt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,