Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Winter´s Bone vann Bronshästen på Stockholms filmfestival

by


En ung flicka som växer upp i en släkt och familj av kriminella personer i en miljö av misär är huvudpersonen i filmen ”Winter´s Bone”.
Huvudpersonen Ree tillhör vad som brukar kallas White Trash i USA. Vit slum, där hennes farbror snortar kokain till frukost och hon blir erbjuden droger som andra kan bli erbjudna en läsk.
Sängar där barn sover direkt på madrasserna, utan lakan, fallfärdiga ruckel till hus.

”Winter´s Bone” är en film som jag tror har stora chanser att bli nominerad till en Oscar och jag tycker det är konstigt om den inte släpps på biograferna. Den är spännande, engagerande, med en ung stark tjej som huvudkaraktär och den sticker ut med att berätta om en miljö vi inte så ofta får se på det här sättet. Jag tror ingen kan se filmen och vara oberörd.

Filmens regissör, Debra Granik, var med i panelen på ett seminarium under Stockholm filmfestival 2010 om kvinnor som är regissörer, som Kulturbloggen berättade om här.

Pressmeddelande från filmfestivalen om årets vinnare:

Juryns beslut är nu offentliggjorda och vi kan meddela att årets Bronshäst gick till det intensiva thrillerdramat Winter’s Bone av Debra Granik och att ni i publiken valde att dela Silver Audience Award mellan Shane Meadows This is England ’86 och Lucy Walkers Waste Land.

Dagens Nyheter berättar om film-prisgalan:

Den amerikanska regissören Debra Granik fick ta emot både en 7-kilosbronshäst för årets bästa film, men även en tung, metallisk dalahäst för ”bästa kvinnliga skådespelare”, som tilldelades hennes huvudrollsinnehavare Jennifer Lawrence. ”Winter’s bone” vann även Stockholms filmfestivals internationella kritikerjury Fiprescis hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inte så vackert, Biutiful

by

Som skrivet i ett tidigare inlägg, är Biutiful en väldigt mörk film om en man som tvingas skärskåda sin livssyn när döden står vid dörren.

Biutiful är Alejandro González Iñárritus första långfilm där han bryter sig ur serien med sammankopplade och hopflätade berättelser (Amores perros, Babel) och väljer att istället koncentrera sig på en enda karaktär vid namn Uxbal, spelad utav Javier Bardem. Iñárritu verkar ha bestämt sig för hur mycket depression han ska skildra vare sig han kommer dela upp det i fyra karaktärer eller en. I det här fallet är det en ensam stackare som får gå igenom allt ifrån separation till misshandel till obotlig sjukdom och mycket mer.

Det är ungefär vid hälften av speltiden som man får en klump i magen och tänker “det här börjar blir för mycket”. Och då är det ändå över en timma kvar tills alla 147 minuter är visade. Visst kan “för mycket” vara bra vid ett par tillfällen, det är ofta ett sätt för regissören att sätta ner foten och göra sig hörd. I det här fallet är det inte så. Misären är så pass utspridd inom olika territorier att man förstår aldrig riktigt vem eller vad man ska tycka synd om eller bli arg på först.

I en middagsscen blir Uxbal sur på hans unga son för att denne stoppar i alldeles för mycket mat i munnen på en och samma gång. Själv blir jag sur på att Iñárritu väljer att stoppa i oss så mycket elände på en sittning, trots utomstående prestationer från samtliga medverkande och speciellt Javier Bardem.

– www.cinezine.se

Musikvideo till Black Swan

by

I sann Aronofsky-anda är berättelsen om Nina, en ballerina i ett ballettensemble i New York vars liv är helt uppslukat av dans, minst sagt… annorlunda. Förra året tog regissören Darren Aronofsky en paus från hans egna komplicerade uttryck och skapade en film riktad mot en bredare publik med The Wrestler, till skillnad från hans tidigare verk som inbegriper bland annat Requiem for a Dream och The Fountain.

Nu är han tillbaka där han känner sig som mest hemma, och av nedan video att döma har vi något spännande att förvänta oss. Black Swan innehåller ett starkt och väldigt vackert duo i Natalie Portman och Mila Kunis, men vi får vänta tills våren 2011 innan vi får se dem här i Sverige.

www.cinezine.se

Arkiverad under: Film

Aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film

by


Många gånger har jag ångrat att jag gått och sett en film, men aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film. Jag läste varningarna på internet innan, folk som skrev hur hemsk den var, men ändå så gick jag och såg den. En vanlig reaktion som blir när folk säger att man absolut inte ska göra/se eller tänka på något. Men helt seriöst, SE DEN INTE!!!!
Filmen handlar om Milos, en avdankad porrstjärna som bor med sin fru och son i Serbien. Pengarna som han tjänat och sparat har börjat ta slut, lägligt nog så dyker Vukmir upp. Vukmir erbjuder Milos en stor summa pengar för att göra en film, han får inte veta någonting om filmen förrän sekunden den ska spelas in. Desperat tackar Milos ja till att göra filmen, något som han inte borde ha gjort.
Filmen, som är gjord av Srdjan Spasojevic, är bra i ungefär 40 minuter.Den är spännande och stundtals rolig, den är snyggt filmad och musiken är lite eggande att något hemskt ska hända. Och sedan blir det hemskt. Eller hemskt är fel ord . Sjukt, groteskt, vidrigt och bara helt j-a fel.

Jag har alltid varit ett stort fan av skräckfilm, splatter och tarmar som flyger runt. Men denna film går över gränsen. Långt över gränsen. Jag skulle vilja ge regissören en örfil och bara fråga varför? Vad är syftet med denna film? Förmodligen så ville han bara göra en film som skulle chocka folk. Grattis Srdjan, du har lyckats! Våldtäkt mot barn och kvinnor, tortyr, incest. Det är inte roligt, speciellt inte att se på en stor bioduk. Jag minns när jag såg Anti-christ på bio, jag trodde då att det var de sjukaste jag hade sett. Men den är rena barnfilmen jänfört med denna. Ingen borde se den, INGEN.
Så ingen film att rekomendera. Sanna mina ord. Filmen får inget betyg, den förtjänar inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bigga than Ben

by


Bigga than Ben

Det kan vara svårt att lyckas i Englands undre värld. Bigga than Ben fungerar som en instruktions film för den som vill försöka. Den presenterar en värld där otrohet inte är en moralisk fråga, utan en fråga om överlevnad.

Filmen handlar om två unga ryska invandrare, Spiker (Andrei Chadov) och Cobakka (Ben Barnes), som kommer till England för att tjäna stora pengar. Efter några hederliga försök inser de att de inte klarar sig själva. De tar hjälp av Artash (Ovidiu Matesan) , som lär dem att snatta, fiffla med mobiltelefoner och lura banker. De kommer på fötter och lyckas de skaffa sig jobb. För ett tag går allt bra men med ett liv som utspelar sig bland knarkare, trångboddhet och kulturkrockar kan drogerna bli ett sätt att fly undan verkligheten. Detta är just vad som händer Spiker.

Filmen, som är baserad på en novell, utger sig för att vara ett drama men den görs med en gnutta tragikomiska inslag som baseras på kulturella föreställningar och som bäddar för missförstånd. Ett bra exempel på detta är när Cobakka ska hjälpa en kvinna med att bära matkassarna till bilen. Med sin ryska accent blir situationen snabbt dråplig och Cobakka, vars avsikter var goda, kommer därifrån med kvinnans båda kassar.
Tempot i filmen växlar väldigt ofta första halvan av filmen. Det är snabba klipp med sköna punk takter, vilket följs av avstannanden som består av att folk pratar rakt in i kameran. Detta gör att man på ett snabbt sätt lär känna miljöerna och de föresättningar som huvudpersonerna har. Det jag saknar i filmen är en mörkare vision av den undre världen och dess invånare. Större utsvängningar. Vid ett tillfälle i filmen målar berättaren, Cobakka, upp bilden av en pundare och dess tillvaro. Det är en härlig beskrivning av ett tragiskt subjekt.

Musiken är ett stort plus och om man gillar filmer som skildrar förorter i England (vilket jag gör), kan jag starkt rekommendera denna film. Både Andrei Chadov och Ben Barnes gör ett strålande jobb som de båda ryska invandrarna.

(Fyra räkor av fem.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,