• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Peace & Love Filmfestival har inte lagt ned

31 maj, 2013 by Redaktionen

pandlovefilmfestival

I tisdags kl:11.00 annonserades att Peace & Love musikfestivalen tyvärr måste ställas in i år.

Då Peace & Love Film Festival sedan September 2012 drivs av en helt fristående organisation, drabbas den inte av detta utan kommer äga rum planenligt påbiopalatset i Borlänge mellan 23 – 27e juni.

Filmfestivalen meddelar:
Vi har ett fantastiskt internationellt premiärprogram som blir klart i dagarna och kommer presenteras inom kort.

Filmfestivalens hemsida.

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Only God forgives

29 maj, 2013 by Redaktionen

ONLYGODFORGIVES_STILLS_otherGLOacc__4Only God forgives
Betyg: 4
Premiär: 31 maj

Dansken Nicholas Winding Refn slog igenom för den breda massan med Drive häromåret där han lät Ryan Gosling axla rollen som fåordig men handlingskraftig protagonist, en flitigt använd karaktär inom amerikansk actionfilm. Det briljanta med Drive var hur den dekonstruerade hjältemyten och egentligen handlade om en emotionellt störd våldsverkare som filtrerade filmens händelseförlopp genom stilsäkert designad popkultur i olika former.
Att Winding Refn tog Ryan Goslings myscharmiga look och laddade den med underliggande fara imponerade på fler än enbart undertecknad – Gosling har uppenbarligen en viss fingertoppskänsla när det gäller att välja intressanta manus och artistiskt utmanande projekt – och förväntningarna inför deras nya samarbete har varit skyhöga.

Jag förutspår att många kommer att bli, inte bara besvikna, utan rent av förbannade när eftertexterna rullar. Ack och ve!

Ryan Gosling spelar Julian, en tystlåten gangster som tillsammans med sin psykotiska bror är tunga pjäser i Bangkoks undre värld. När brodern mördas anländer deras mor, briljant gestaltad av Kristin Scott Thomas, från USA för att hämta hem kroppen. Samtidigt pressar hon Julian att hämnas. Men den thailändska polischefen som ges skulden visar sig vara något alldeles extra. Han skipar egendefinierad rättvisa med sitt vapen; ett svärd, osynligt till ögonblicket det används. Lemmar skärs av och kroppar sprättas upp, våldet är smutsigt och oförlåtande. Även de som tvår sina händer får dem kapade och blodet pumpar lakoniskt ur blottade ådror.
Det hela låter, trots det extrema våldet, väldigt konventionellt. Tro mig, det är det inte.

Refn har i intervjuer sagt att Only God forgives är en westernfilm om en man som vill slåss mot Gud. Med det i åtanke blir det förvirrade händelseförloppet något enklare att greppa. Den delar sin hårdföra logik med såväl westernfilmer som isländska hämndsagor. Men allt detta är egentligen oviktigt. I centrum, filmens nav, står våld och obehag. Lidandet kommer i många olika former. Karaktärer interagerar till synes utan mening eller mål och långsamma tagningar där Gosling och allsköns gangstrar och poliser sitter och stirrar på ingenting bidrar till filmens skeva och illasittande rytm.

Att Only God forgives kallats för våldspornografisk machofantasi av ilskna kritiker är förståeligt. Samtidigt behöver det inte vara helt negativt. Filmen levererar knappast – medvetet från Winding Refns sida skulle jag vilja påstå – den tillfredsställelse man förväntar sig från sådana epitet.

Den som väntar sig en ny Drive blir besviken. Winding Refn närmar sig ett abstrakt berättande och verkar knappast intresserad av att uppfylla några förväntningar. Det sticker såklart i mångas ögon. Även den som hoppas på en actionfilm, gangsterfilm, eller för den delen önskar sig lite underhållning, har inte heller mycket att hämta.
Likt Winding Refns arthouse-projekt Valhalla Rising är Only God forgives en starkt polariserande film. Den kommer inte att omfamnas av den breda massan och troligen kritiseras hårt av förståsigpåarna i pressen (jag hoppas få äta upp detta). När eftertexterna rullar är du antingen på tåget eller har lämnat stationen för länge sen.

Only God forgives är en långsam och monoton mardröm som bryts av med jämna mellanrum av bisarra sånguppträdanden och absurda scener där klumpig symbolik och visuell briljans går hand i hand.
Winding Refn skapar en inkapslad känsla, hypnotisk och obehaglig, ett sorts opiatrus utan eufori där självdestruktiva demoner och otydligt konstruerade, men ofantligt snygga, karaktärer irrar runt i ett tryckande helvete där humorn som bubblar upp i de allra mörkaste ögonblicken gör filmen till en nattsvart och absurd pärla. Dessa märkliga och långsamma 90 minuter, som mer än ofta frestar på tittarens tålamod, blir för mig en stor upplevelse.

I en tidig scen binds Julian fast i en stol av en prostituerad som sedan onanerar framför honom. Det är en passning till åskådaren. Vi kan inte ingripa i det som sker, bara se på. En betalande publik bör, i det här läget, känna sig provocerad. Att Winding Refn likställer sitt eget filmskapande med prostitution är knappast chockerande, men att jag faktiskt köper scen efter scen med liknande publikhatande galenskaper, måste sägas vara något förvånande.
Så, bör man gå och se Only God forgives? Tycker du att det låter intressant att sjunka ner i en långsam feberdröm utan riktning och inte hitta ut? För all del. Do it.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Tempo Dokumentärfestival och CinemAfrica bjuder på film på taket under Kulturfestivalen

28 maj, 2013 by Redaktionen

filmpataket

Tempo Dokumentärfestival och CinemAfrica bjuder upp till dans på Kulturhusets tak med en rad dansfilmspärlor från hela världen på Kulturfestivalen den 13 – 17 augusti, berättar ett pressmeddeland:

Följ med till katalanska bakgator, via Dakars sandiga dansfester till intensiva battles i townships i Sydafrika och downtown LA i USA. Filmerna fångar dansens explosivitet och passion och kommer att få hela Kulturhuset att svänga.

Program
13 augusti – African Cypher av Bryan Little, Sydafrikanskt om streetdance och battles!
14 augusti – Bajari: Gypsy Barcelona av Eva Vila. Flamenco-film med svensk premiär!
15 augusti –Får jag lov- till den sista dansen? av Joakim Jalin. Dansbandsdokumentär som bjuder upp till dans!
16 augusti – St Louis Blues av Dyana Gaye Senegalesiska musikal!
17 augusti – Rize av David LaChapelle. Dansfilmsklassikern som garanterat får dig att röra på kroppen!

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Krigets barn

23 maj, 2013 by Redaktionen

KRIGETS BARN Poster.inddKrigets barn
Betyg: 5
Premiär: 24 maj

Komona. Du är min fru. Var lycklig. Detta är vad trettonåriga Komonas jämnårige make säger till henne när en gerillasoldat från The Great White Tigers säger åt henne att göra samma sak hon gjorde med sina föräldrar, ett år tidigare. Att döda honom. En sekund senare det släpper hon sin AK-47 och sätter sig på knä bredvid honom, redo att dö. Med honom, han som visade vad ömhet är. Men gerillan behöver Komona, och utgången är redan bestämd. Ödet förseglat. För Komona är en krigshäxa. Great White Tiger, ledaren, behöver henne för att vinna kriget. Men han behöver inte pojken som hon är gift med, trots att han är en magiker. Det är också det enda namn han har; Magikern. Det är vad Komona skriker när de släpar henne därifrån; Magiker. Magiker.

Krigets barn är den berättelse Komona återger till sitt ofödda barn. Hon berättar hur hon blev soldat: För att när du kommer ut hur min mage vet jag inte om gud kommer ge mig styrkan att älska dig. Hon är tolv år när hon lär sig hur man för krig, kidnappad. Hon vet inte varför, och behöver ej heller veta det. Döda eller dö. Skjuta upp den egna döden.
Det är pga att hon är den enda överlevande från sin by efter ”introduktionen”, som det bestäms att hon är en häxa. Hon tycks alltid veta vart regeringens ”demoner” är i djungeln, och den magiska mjölken från trädet hjälper henne att se spökena, de som är överallt. Som bara blir fler. Inte förrän senare tror hon själv på det. (Ibland undrar jag om jag kräks för att du är förgiftad.)
Jag stålsatte mig inför denna film. Anledningen till det var en viss reservation inför att ge ett bra betyg enbart på grund av ämnet, för det är omöjligt att inte gripas av den krassa, hårda verklighet som i allra högsta grad existerar i nuläget och har existerat Jag Vet Inte Hur Länge. För länge.
Krigets barn utspelar sig visserligen i ett fiktivt land, enda platsanvisning Sahara, men Kim Nguyen spenderade tio år med att få den gjord. Research, intervjuer med barnsoldater, sökande efter finansiering. Med detta gedigna reella bagage och så gott som endast amatörskådespelare, vilka ej fick läsa manuset i förväg, spelades Krigets barn in i ordningsföljd. Tack vare Kim Nguyens originella tillvägagångssätt blir filmen sann. Alla reaktioner är äkta. Insatserna fantastiska, ansiktsuttryck som inte är förställda. Det är genialt, och mycket ovanligt, att använda denna metod för att göra en film.

Det som bröt mina (klena) murar var de övernaturliga inslagen som oväntat dök upp. Spöken som säger spring. Magiker, häxor, trollkarlar. Uråldriga ritualer. Ceremonin när barnen får sin första Ak-47. Det sjungs. De får dricka magisk mjölk för första gången, hallucinogen trädsav från ett löv som hålls upp av en man jag skulle beskriva som Shaman. Han läser i sten och trä. Han förutspår, mässar. Ceremoniella skott; två per barn. Rakt ut i djungeln. På ingenting och vad som helst. Blandningen, trasiga kläder, gamla vapen, gris-gris runt halsen, krig, soldater, demoner.

krigets baOch att Krigets barn är inte en film om lidande. Det är en film om Trots Lidandet. Med otroligt vackra bilder och olika sätt att filma blir stämningen magi och smärta samtidigt, och när Magikern jagar en vit tupp för att få gifta sig med Komona, då är mitt hjärta helt öppet. Utan en konkret vigsel, är hon så hans fru. Glädjesånger ekar. Människorna i byn är albinos- liksom Magikern. Jag läser inte in något. Jag undrar om jag borde, sedan släpper jag det. Känslorna är röd elektricitet i mitt bröst, explosiva- levande.
Komona föder slutligen sitt barn, på en flodstrand och ger det sin makes namn. Det slutar inte där, vare sig i filmen eller i Komonas liv, livet jag blivit en del av, långsamt, omärkligt, ofrivilligt, oåterkalleligt. Det finns inte början eller slut på berättelsen, trots att Komonas ålder skrivs svart på vitt över duken; Tolv år gammal. Tretton år gammal. Fjorton år gammal. Komona lever, och jag vill följa henne längre än jag tillåts göra.

Att göra verklighet med fiktiva inslag är svårt. Trovärdigheten svajar ofta i sådana filmer. Kim Nguyen ger oss sanning i och med sin research, men det som gör att Krigets barn verkligen berör är den kärlek han lyckas få fram, den kärlek som han så tydligt känt själv, ömheten. Han har gjort en film om Afrikas hjältar. De som uthärdar. De som vänder tårarna inåt. Och inte slutar älska.
Den vita tuppen tar udden av smärtan. Hur många spöken som än vandrar i djungeln. Den tar inte bort- men den är ett bevis. En symbol, för det oskuldsfulla. Att det finns. Trots allt..

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Foxfire

23 maj, 2013 by Redaktionen

foxf1

Foxfire
Betyg: 5
Premiär: 24 maj

Vilka förväntningar hade du på Foxfire?
Efter att ha sett den fantastiska filmen Mellan väggarna blev Laurent Cantet för mig en av världens mest intressanta regissörer, så självklart var förväntningarna väldigt höga. Han är otroligt vass både vad gäller att synliggöra samhällsstrukturer samt att skildra vardagligt tal och interaktion på ett naturligt sätt.

Apropå sociala strukturer, får vi se mycket av sådant i denna film?
Absolut, jag anser att det är filmens kärna. Filmen utspelar sig på 50-talet och handlar om en feministisk aktionsgrupp som överföll och misshandlade män. I händerna på en annan regissör hade budskapet kunnat bli någonting plumpt och navelskådande i stil med: ”Där ser man ju vad sån där feminism leder till”. Här bjuds vi istället på en intressant samhällsstudie i en tid då den amerikanska drömmen var möjlig att uppnå för alla, utom vissa grupper och däribland kvinnor. Vi för en förståelse för filmens huvudpersoner, även om gärningarna inte sympatiseras med. De har två val: Antingen accepterar de samhället så som det är uppbyggt och gifter sig med någon av de perversa, kvinnohatande männen som vi presenteras för i filmen eller så går de sin egen väg och betalar priset att ha hela samhället emot sig.

Är skådespelarinsatserna i Foxfire lika bra som de i Mellan väggarna?
Mellan väggarna har det mest naturalistiska skådespeleriet jag någonsin sett i en film. Foxfire når inte upp till lika höga höjder, men med det sagt är dessa skådespelare mycket skickliga. Även när är agerandet väldigt naturalistiskt och jordnära. Filmen har väldigt många huvudpersoner, då flickorna bildar ett kollektiv av likhetstänkande och allteftersom tillkommer fler medlemmar. Trots detta blandar man aldrig ihop karaktärer och inga karaktärer glöms bort. Men detta är inte bara de duktiga skådespelarnas förtjänst. Filmens manus är väldigt välskrivet, fördelningen mellan hur mycket utrymme samtliga karaktärer får att utvecklas är gjord med fingertoppskänsla.

Filmen är baserad på en bok, eller hur?
Ja, den är baserad på Foxfire: Confessions of a Girl Gang, skriven av Joyce Carol Oates. Jag har inte läst boken, så jag kan tyvärr inte göra några jämförelser. Jag har dock hört att boken ska ha ett väldigt fragmentariskt berättarperspektiv och hoppa fram och tillbaka väldigt mycket i tiden. Filmen har en mer traditionell struktur, men det var inget som störde mig under tiden jag såg den.

Vilka borde se den här filmen?
Jag kan tänka mig väldigt många som skulle finna Foxfire intressant. Alla som på något plan är intresserade av feminism och genus måste absolut ge den här filmen en chans. Vi är inte bortskämda med filmer som gräver djupt i detta ämne. Men även om det inte ligger inom ens intressesfär är filmen klart sevärd. Den är som sagt väldigt samhällskritisk och belyser på ett väldigt smart sätt sociala strukturer, så har man ett intresse för det är denna film ett måste. Men man får inte glömma att det är en film som beskriver ett väldigt gripande och intressant levnadsöde, i en väldigt intressant tidsepok. Bara det gör att man inte får missa den.

Du verkar tycka väldigt mycket om Foxfire. Har filmen några nackdelar?
(Lång tystnad) Nej, jag tycker faktiskt inte det. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.

Text: Franz Ung

Här kan ni vinna biljetter till filmen!

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 508
  • Sida 509
  • Sida 510
  • Sida 511
  • Sida 512
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in