Film

Noah
Betyg 4
Sverigepremiär 4 april 2014

Då är den här, årets påkostade amerikanska storslagna epos om bibelns Noa som byggde en ark då jorden gick under i en stormflod. Med några av världens högst rankade skådespelare som Russel Crowe, Emma Watson och Anthony Hopkins i rollistan och med skickliga filmfotografer är det givetvis ett gediget filmhantverk som ligger till grund för slutresultat. Jag är kluven. På ett sätt berör filmens drama mig men å andra sidan är den också ofta väldigt filmiskt förutsägbar och med för Hollywoodproduktioner typiska sentimentala uttryck.

Filmens styrka är att den inte blundar för de stora existentiella frågorna. Vad är ont och vad är gott och vad eller vem är gud och vad är skapelsen och vad är människans plats i skapelsen? Frågorna tas upp men inga svar ges, svaren får var och en söka efter själv. Det gör filmen bra.

Noah är i bibeln en man som Gud menar är den enda rättskaffens mannen på jorden. Gud är trött på människors ondska. Noah får en uppenbarelse i drömmen att gud ska förstöra hela jorden. Så småningom växer insikten fram hos Noah att han fått i uppdrag av skaparen att bygga en ark där världens alla djur ska räddas, en hane och hona av vare djurart ska få plats i arken för att kunna fortplanta sig i den nya världen efter stormfloden.

Filmen följer inte berättelsen i Gamla testamentet helt strikt. Det är bra, för det ger utrymme för att allt inte ska vara helt förutsägbart. För den som fördjupat sig i bibelhistoria vet ju dessutom att bibeln översätts och i översättningarna försvinner ibland en del detaljer. Ingen översättning är därför helt lik någon annan. Den som är bokstavstroende har svårigheter, för då borde hen gå till ursprungstexten och läsa på hebreiska.

Noah är dock människa och även om han kan tyckas rejäl och rättskaffens i inledningen av filmen är han dock inte riktigt vad jag definierar som rättskaffens i filmens andra del. Där får han flera drag av medelålders man som vill bestämma allt och också en hel del av fundamentalist. Vad är det för gudsbild som kräver att en man ska döda för sin gud? Vad är det för gud som dödar sin skapelse? Filmen väjer inte för dessa frågor och lämnar över åt oss själva att formulera våra svar. Om vi kan hitta några svar. Om frågorna har svar.

Noah är urbilden för männen som i så många årtusenden varit de som tagit makten och varit de som bestämt och dragit riktlinjerna för lagar, religion, etik och samhällsbygget. Allt kretsar kring honom, han får bestämma allt och de andra finner sig i det, trots att de kan tycka tvärtemot honom allihop så böjer de sig. Det är en skrämmande bild av hur religion och samhällsbygget ofta fungerar.

Filmen är ganska lång, två timmar och arton minuter, men den känns inte så seg. Det är, självklart, snyggt foto även om jag inte tycker det är någon större vinst med att se den i 3D. Jag tycker det är rätt onödigt att ens göra en version i 3D. Berättelsen, dramat, bilderna och skådespelarna räcker till utan 3D.

Det är egentligen inte klokt att mänskligheten på jorden inte kommit längre än att filmen faktiskt på grund av religiösa värderingar inte får visas i Indonesien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Bharain, läste jag i Göteborgsposten. Jag tycker inte att filmen egentligen handlar om den judiska eller kristna religionens Noah utan den handlar om människans förhållande till gud och sin egen fria vilja. Förmodligen är det därför den förbjuds i länder med fundamentalistiskt religiöst styre.

Filmen ställer bland annat den högst berättigade frågan om hur en gud kan döma små barn till döden och rädda bara Noah, hans fru och söner. Alla människor som gick under i stormfloden kan inte ha varit så onda.

Mitt betyg 4 är dock en svag fyra.  Ett skäl att fyran är svag är förutom den amerikanska sentimentala berättartekniken att väktarna eller jättarna ser ut som dataspelsmonster. Det står, faktiskt, i bibeln att det fanns jättar på den tiden som Noah levde. Men för mig har bilden av jättar alltid varit att de såg ut som människor fast större. Nu är jättarna, som också kallas väktare, som skapade av grafikerna till Sagan om ringen eller något dataspel.

Frozen
Betyg: 3
Regissör: Chris Buck och Jennifer Lee
Speltid: 102 min
Genre: Animation, Äventyr, Komedi
Biopremiär: 31 januari 2014

Regissörerna Chris Buck och Jennifer Lee, som bland annat regisserat de mindre fabulösa Disney storsäljarna, ”Tarzan” och ”Surf’s Up”, har kommit tillbaka med ännu en smått medioker familjefilm.
Som beräknat börjar filmen inom murarna av ett storslaget slott som är lokaliserat i det fiktiva och norsk baserade kungadömet, Arendelle. Syskonparen, Elsa och Anna, är bästa vänner och bestämmer sig en kväll för att bege sig ned till slottets balrum och busa lite. Storasystern Elsa besitter en makalös kraft som gör så att hon kan skapa snö och is. Dock slutar det lättsamma lekandet i tragedi då Elsa råkar avfyra en slö istapp på Anna huvud, vilket resulterar i att hon blir medvetslös.
Som på beställningen anländer syskonens föräldrar som snabbt rusar fram till det avsvimmade barnet. Kungen och drottningen kommer fram till att den enda vettiga lösningen för att bota Annas huvudverk är att ta henne långt in i den norska urskogen, för att bli helad av kungasläktets gamla vänner, stentrollen. Tydligen vet äldretrollet hur man motverkar en svår brain freeze och botar Anna genom att ta bort alla hennes magiska minnen, som hon upplevt med sin syster, och ersätter dem med vardagliga händelser.
Efter den mirakulösa helningen åker alla hem till slottet och publiken bjuds på ett fem minuter långt montage som visar hur systrarna sakta men säkert växer från varandra. Montaget komponeras med en catchig Disney låt och publiken följer lätt med händelseförloppet, som illustrerar hur syskonen växer upp.

Efter montaget är det dags för Elsas kröningsceremoni. Hon skall bli drottning och kungadömet öppnas upp sina portar för första gången på över ett decennium. Till kröningen anländer viktiga och populära gäster.
Anna börjar snabbt ett PG-13 romans med en stilig prins hon just träffat och ber om sin systers välsignelse att få gifta sig med prinsen. Precis som innan så slutade även denna händelse i ren misär. Elsa förbjuder giftermålet och Anna får spel. Anna bestämmer sig för att konfrontera hennes storesyster en gång för alla och frågar ilsket varför hon alltid håller henne utanför och vad hon någonsin gjort mot henne. I gengäld svarar Elsa med att, ännu en gång, av ”misstag” attackera sin syster med istappar.
Resten av filmen är mer eller mindre historia. Elsa flyr slottet och beger sig upp mot bergen, och ”råkar” frysa ned hela kungadömet i processen. Sedan får vi följa Annas, den älskvärde protagonisten, tappra kamp i att försöka hitta sin syster och rädda kungadömet.
Fastän det uppkommer en del bristfärdiga och och omotiverade händelseförlopp, så håller Frozen upp en snygg och fräsch fasad.
Det genomgående temat i filmen är Elsas oförmåga att kunna hantera sina magiska krafter. Detta är, enligt mig, ett relativt snyggt sätt att etablera en stark antagonist utan att behöva kasta in en ärkefiende. Filmen kör helt enkelt på konceptet att den mest horribla fienden man stöter på är ens egna, inre, demoner.

Förutom detta bjuds publiken på de mer klassiska Disney aspekterna, som gulliga och älskvärd bitkaraktärer och häftiga miljöer. Så för att sammanfatta håller Frozen inte Lejonkungen standard, faktiskt ganska långt ifrån, men är dock en lätt och rolig film som kan ses av alla åldersgrupper.
Text: Tamas Szabo

The Congress
Betyg 5
Svensk premiär 28 mars

The Congress är årets kultfilm. Det är en fascinerande film, en film som ingen annan och den ställer frågan om det är bättre att på olika sätt fly verkligheten (med underhållning, kultur, medicin, droger) för att slippa se hur grå och trist verkligheten är. Att slippa se den sanna verklighetens färglösa natur: är det livets mening?

Filmen bygger på en novell av Stanislaw Lem, där verklighet, fiction och animationer möts i en nyskapande symbios.

Robin Wright (som många sett som den maktgalna konspirerande fru Underwood i Netflixserien House of Cards) spelar sig själv, en medelålders skådespelerska och i filmen är hon ensamstående med två barn, en son och en dotter. Filmindustrin har utvecklats digitalt och alltfler skådespelare säljer sin existens digitalt till filmbolagen. Det går till så skådespelaren skannas in, det vill säga spelas in i alla möjliga rörelsemönster och miner. Dessa inspelningar tar en 3D-programmerare hand om och utvecklar. Skådespelaren får en rejäl ersättning och kan dra sig tillbaka och leva på den ersättningen och skriver under på att aldrig stå på scen eller spela in någon film och aldrig ställa upp på intervjuer: allt sådant sköter filmbolaget om med den digitala versionen av skådespelaren.

Robin Wright son har en svår sjukdom som obönhörligt, sakta men säkert, kommer att göra honom både blind och döv. Det har gjort att Robin Wright inte kunnat satsa på sin filmkarriär fullt ut, hennes tankar och energi har gått åt att oroa sig för sin son.

En bit in i filmen ändras karaktären på filmen helt och allt är animerat. Robin Wright är inbjuden till en filmkongress som utspelar sig i en animerad värld. Deltagarna får passera en gränsstation som förvandlar dem till en animerad existens. Handlingen tar plötsligt en helt annan vändning.

Filmen har många lager och den släpper inte greppet om mig. Jag är imponerad av Robin Wright som här gör en helt annan karaktär än den i House of Cards. Harvey Keitel och Paul Giamatti är som alltid bra.

Regissören Ari Folman gjorde senast succé med sitt animerade mästerverk ”Waltz With Bashir”. I The Congress tar han ytterligare ett stort steg framåt när han nu skapar detta futuristiska äventyr som blandar animation och spelfilm i en sagolik blandning. Det är dock inte tekniken i sig som väcker min beundran utan berättelsen många lager av betydelser, att den ställer frågor om livet och existensen som är dödsviktiga.

The Congress har redan fått flera filmpriser:
• VINNARE – Bästa animerade långfilm, European Film Awards
• VINNARE – Kritikerpriset, Sitges – Catalonian International Film Festival
• NOMINERAD – Bästa film, Sitges – Catalonian International Film Festival

The Congress är en så stark film att jag är säker på att jag kommer att se den ett par gånger till.