• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Mästerskapet – en vinnarfilm

25 april, 2015 by Redaktionen

masterskapet

Mästerskapet
Betyg 4
Regi Morgan Matthews
Med Asa Butterfield, Rafe Spall, Sally Hawkins, Jo Yang m.fl.

Vissa skolelever hatar att räkna, andra deltar i matteolympiader. Britten Nathan (Asa Butterfield) tillhör den senare kategorin och är en introvert tonåring, som anses vara inom autismspektrat. Den svenska översättningen av originaltiteln X+Y, är olyckligt missvisande. Mästerskapet handlar i grund och botten om (a)social kommunikation – att hitta jaget när man betraktas som “annorlunda”. Som det mattegeni han är, blir Nathan snart upptäckt av en desillusionerad mattelärare (Rafe Spall), som lever genom sin adept. De ansluter till den brittiska olympiska matematiktruppen och åker till Taipei för att vinna ära och respekt. En hjärntrust av individer som umgås som bäst när de löser komplexa ekvationer och omöjlighetsteorem.

Måbra-stämningen är inte absolut. Det går att läsa in en underliggande kritik mot vuxnas behov av att drilla unga talanger till stordåd, på bekostnad av lusten till lärande. I en av filmens mest hjärtskärande scener, konstaterar en yngling med självskadebeteende: “Det är okej att vara konstig så länge man är begåvad, annars är man bara konstig”. En annan lysande koppling görs mellan musikens och matematikens universella språk. I ett visuellt läckert montage enligt gyllene snittets princip, ljuder tonerna av ett klassiskt stycke, som för att visa att matematisk struktur även går att finna i naturen, rentav i livet självt.

På många sätt liknar mot alla odds-upplägget amerikanska sportfilmer, där det egentligen inte är tävlingen i sig som är det viktigaste, utan den personliga resan. Skönt nog slipper man de värsta av genremässiga avarter. Det här är brittisk finess och “preppy” naturvetarmys, utan att bli sentimental high school-pekoral. Mest intressant är konflikten som uppstår när maniskt kontrollbehov möter hjärtats irrationella logik. För en inrutad person som Nathan, blir möten med flickor omvälvande, en rörande brytpunkt mellan förnuft och känsla. I kampen mot sig själv, i strävan att vara någon, väcks frågor om vad som på ett mänskligt plan verkligen betyder något. Där är filmen en vinnare.
Text: Anders Nilsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Girighetens pris – helt klart en av de bästa filmerna som visas på svenska biografer i år

23 april, 2015 by Rosemari Södergren

girighetenspris

Girighetens pris
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 april 2015

Girighetens pris var Italiens officiella nominering till Oscarspriset 2015. Tyvärr blev filmen aldrig utvald bland de fem som sedan nominerades till bästa utländska film. Det var fem starka filmer som nominerades, men Girighetens pris hade utan tvekan platsat där också. Det är en oerhört välgjord film som griper tag i mig. Svenska Dagbladets recensent Jeanette Gentele ger filmen allra högst betyg och skriver:
Det är lätt att bli uppgiven som recensent när man under en längre tid har sett den ena halvbra eller halvdåliga filmen efter den andra. Brister i manus, brister i skådespeleri, brister i berättande. Är filmerna så här usla eller är det jag som har blivit avtrubbad, blasé och cynisk som tycker att jag sett allt förut och bättre gestaltat?

Men så kommer det plötsligt en film där allting stämmer! Det görs fortfarande angelägna, spännande och oförutsägbara filmer som skär i hjärtat och ändå – som riktigt bra filmer – väcker livsandarna till liv.

Det är bara att hålla med. Girighetens pris är absolut en av de bästa filmerna som kommer att visas på svenska biografer i år och borde helt klart varit nominerad till, och rent av vunnit pris, som årets bästa utländska film. Eller bästa film, förresten.

Den skildrar hur tre olika familjer knyts samman i en kedja av händelser. Filmen är indelad i tre delar, tre kapitel, där händelserna skildras utifrån en av karaktärernas agerande. Handlingen utspelar sig vintertid i ett välmående Norditalien strax innan finanskrisen slår till. En tragisk trafikolycka inträffar, en cyklist har blivit påkörd av en bil och skadats svårt. Men vem satt egentligen bakom ratten, och spelar det någon roll om förövaren är fattig eller rik? Bakom den stormrika familjen Bernaschi och den kämpande medelklassfamiljen Ossola framträder ett nät av lögner, lust och girighet, som hotar att förgöra båda familjerna. Under filmens gång dyker också en fattig familj som lever i samhällets botten med unge Luca i centrum, som förlorat både sin mor och far och som föraktas i samhället.

Första tredjedelen kretsar kring Dino, en medelåldern bostadsmäklare och småhandlare som ser en möjlighet att komma sig upp och bli riktigt rik när hans dotter Serena blir ihop med den rika överklasspojken Massimiliano. Dino ser till att komma in i kretsen kring den rika familjen och får chansen, eller rättare sagt ljuger sig till chansen, att satsa mer än han äger i Massimilianos pappas hedgefond. Skådeseplaren Fabrizio Bentivoglio är övertygande i sin roll, vi riktigt känner hur girigheten lockar fram det sämsta hos honon. Hans krypande för de rika, som naturligtvis bara föraktar honom bakom hans rygg, är verkligen plågsam.

Den andra tredjedelen kretsar kring Carla, Massimilianos mamma, som är en lyxhustru som har svårt att fylla sitt överflöd av tid – ska hon göra manikyr eller ta massage eller köpa en ny antikvitet. Hon vet inte vad hon vill och känner sig överflödig men så hittar hon sin livsuppgift, hon ska rädda en rivningshotad en rivningshotad teater. Valeria Bruni Tedeschi gör den rollen så bra, vi känner med henne, hur ensam hon är och hur gärna hon vill betyda något.

I den tredje och sista delen får vi följa Serena och sanningen upp om vad som egentligen hänt nystas upp. Det är så fascinerande hur vi får se samma händelser ur tre olika karaktärers perspektiv.

Filmen är stark och välgjord in i minsta detalj, bra skådespelare, fint foto, trovärdiga karaktärer som går att förstå och känna med, ingen är bara ond eller bara god – berättelsen är realistisk och engagerar.

Girighetens pris är en intensiv thriller om skuld och begär i en tid av hejdlös kapitalism och korruption. Den har hyllats på filmfestivaler runt om i världen och kammat hem ett flertal priser vid italienska David di Donatello-galan, bland annat för bästa film och bästa manus.

Regi: Paolo Virzì
I rollerna: Valeria Bruni Tedeschi, Fabrizio Bentivoglio, Valeria Golino mfl
Längd: 110 min.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Girighetens pris, Italien, Scen

Filmrecension: Avengers: Age of Ultron – en suffle av läckerheter med pop, ikoner och starka karaktärer

22 april, 2015 by Redaktionen

avengers2015

Avengers: Age of Ultron
Betyg 3

Efter 2012 års succé och den tredje mest inkomstbringande filmen genom tiderna The Avengers så kommer nu den efterlängtade uppföljaren, Avengers: Age of Ultron. Världspremiär 22 april.

Marvel Studios har de senaste åren vunnit de flesta av våra hjärtan, gamla som unga. Producenten Kevin Feige har byggt filmiskt vackert och otroligt bra berättande äventyr. Ett nytt solsystem, ett universum! Detta är en bra försommar blockbuster, i två och en halv timme. Joss Whedon som både har skrivit manus och regisserat bjuder verkligen till, packad med ironiska och interna skämt och långsmält underhållning.

Filmen bjuder på helt nya spännande karaktärer, de två tvillingarna Quicksilver (Aaron Taylor-Johnson) och Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) som gett med sig på den otäcka och mystiska HYDRAs experiment. Men tyvärr får de inte tillräckligt med utrymme att spegla sin historia, monologen blir för kort. De får inte tillränkligt med ljus på bioduken.

Filmen handlar om Ultron, en storslagen cool superskurk, en AI (artificiell intelligens). Superintelligent, sofistikerad och multitasking på högnivå. En AI i en högteknologisk robotkropp, med internet som bakväg. Han saknar ett hjärta och visar sin skapelse skuggan av honom och hans lite personlighetsdrag. I det här fallet Tony Stark (Robert Downey Jr). James Spader som gör här lite av en comback slarvas bort. Plåtigt och gröttig röst som han förmedlar till Ultron. Ultron får hjälp av Quicksilver och Scarlet Witch med sin hämnd mot Avengers och att rädda mänskligheten på sitt vis.

Avengers gänget försöker balanserar livet runt om dem och kärlek, familj och ensamhet är något de jobbar med. Den hårda Hawkeye (Jeremy Renner) visar här sitt ödmjuka framträdande och bjuder på en fin överraskning.

Filmen i sig är fylld med kaos och i vissa stunder är det svårt att hänga med. Det finns en miljon saker som vi inte får se eller reda på, felaktigheter och många frågor utan svar. Klimax och upplösningen är svag och kunde varit mera komplexa. Mer intriger och högre förväntningar för uppföljaren som släpps 2018.

Filmen har verkligen en del att älska ändå. En suffle av läckerheter med pop, ikoner och starka karaktärer. Vassa skämt och snygga effekter. Tyvärr faller ganska mycket platt och actionscenerna håller inte riktigt måttet som i den första filmen. 3D:n är som vanligt inget som betyder något för handlingen utan är mest bara irriterande. Det bästa bjuder Andy Serkis på med ett par minuter i det dunkla mörka rampljuset, han spelar en hårdkok sydafrikansk brottsling som tidigare hjälp Tony och hans far med världens starkaste metal. I filmen syns även skådisarna Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Don Cheadle, Paul Bettany, Anthony Mackie, Stellan Skarsgard, Thomas Kretschmann och Samuel L. Jackson.
Text: Calle Andersson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Avengers: Age of Ultron, Filmrecension, Scen

Fassbinders film blir teater på Stockholms stadsteater

20 april, 2015 by Redaktionen

Fotograf: Emil Klang

Rainer Werner Fassbinders mästerverk från 1974 om den oväntade kärleksrelationen mellan en äldre västtysk kvinna och en ung gästarbetare från Marocko sätts upp som teater av Nadja Weiss. I rollen som Emmi ser vi Malin Ek och som Salem Bashkim Neziraj. Scenversionen är gjord av hyllade dramatikern Irena Kraus. Premiär 7 maj på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
Allt började en regnig kväll. Emmy är på väg hem. Hon går förbi samma bar som hon passerar varje dag. Men den här kvällen gör hon något hon aldrig gjort tidigare. Hon går in och sätter sig i baren. Där står Salem.

Hela deras liv förändras efter den kvällen. En stark kärlek uppstår mellan dem. Men omgivningen vänder dem ryggen. De och deras lycka är motbjudande. Varför?

Hon – en äldre kvinna. Han – en ung gästarbetare.

– Rädsla, utanförskap och identitet är frågor som fascinerar mig. Fassbinders film handlar om allt det. Rädsla gör oss farliga. Och de som inte är rädda sticker i ögonen på andra. Emmis och Salems kärlek väcker omgivningens fördomar och sätter deras relation på prov men det gör dem också starka tillsammans. Efter ett tag börjar dock rädslan och motståndet bryta ner dem, säger Nadja Weiss som för första gången regisserar på Kulturhuset Stadsteatern.

– Det som stannade kvar mest i mig efter att ha sett filmen var Emmis och Salems kärlekshistoria. Jag kände att jag vill utforska den på mitt eget sätt. De har modet att ge sig ut på okänd mark. Vad händer med oss när vi går emot normerna?

– Frågor om mobbning har alltid intresserat mig. Den här berättelsen handlar om våra blickar. Vem bestämmer vad som är annorlunda? Var går gränsen till fascism?, säger Nadja Weiss som har talat öppet om hur hon själv utsattes för mobbning i sin barndom.

Nadja Weiss är från början skådespelare men har nu mycket framgångsrikt börjat regissera. Aki Kaurismäkis ”Mannen utan minne” som hon satte upp i egen bearbetning på Dramaten tidigare i vår har gjort stor succé både publikt och hos kritikerkåren. Sin regidebut gjorde hon med kritikerhyllade ”Törst” 2009 av Sarah Kane, även det på Dramaten.

Senast Nadja Weiss sågs som skådespelare här på Stadsteatern var när hon gjorde en av huvudrollerna i Peter Weiss (hennes fars) samtidsklassiker Mordet på Marat, som sattes upp i en rosad uppsättning av Tobias Theorell 2008. Filmdebuterade gjorde hon redan 1984 som barnskådespelare i Ingmar Bergmans ”Efter repetitionen”.

Malin Ek är tillbaka på Stadsteatern efter många år. Sin debut på Stadsteatern gjorde hon 1968, då som elev. Därefter har hon medverkat i 23 uppsättningar på Stadsteatern, senast 2006. Malin Ek är en av våra främsta skådespelare, belönad med inte mindre än tre guldbaggar för ”Bästa kvinnliga huvudroll”. Malin Ek är känd för sina framgångsrika samarbeten med Suzanne Osten och med sin tvillingbror regissören Mats Ek.

Bashkim Neziraj debuterade på Stockholms stadsteater 2006 i Jonas Hassen Khemiris numera legendariska debutpjäs Invasion! i regi av Farnaz Arbabi.

I övriga roller ser vi Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg, Christer Fant och Kalle Westerdahl.

Irena Kraus är en av våra mest framgångsrika dramatiker. Hennes senaste pjäs Karl Gerhard hade premiär i höstas och är en av spelårets största succéer. Andra framgångsrika arbeten är hennes dramatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarna som sattes upp av Mats Ek våren 2014.

Rädsla urholkar själen
AV RAINER WERNER FASSBINDER

Premiär 7 maj på Klarascenen

Av Rainer Werner Fassbinder
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenversion Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi Mikael Varhelyi
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Projektioner Emil Klang
Mask Johanna Ruben

I rollerna
Emmi Malin Ek
Salem Bashkim Neziraj
Barbara Ann-Sofie Rase
Krista Jessica Liedberg
Eugen Christer Fant
Bruno Kalle Westerdahl

Arkiverad under: Film, Scen, Teater Taggad som: Fassbinder, Stockholms stadsteater, Teater

Filmrecension: Run All Night

16 april, 2015 by Redaktionen

runallnight

Run All Night
Betyg 3

Från att ha spelat i både Star Wars till Aslan i filmerna om Narnia, tar nu Liam Nesson steget längre. Nu släpper han en film per halvår. I januari var det Taken 3, den avslutande(?) delen där han spelar far till dottern som blev kidnappad i den första. Neeson spelar en far åt Kinnamans karaktär som knappt känner sin son längre. I sitt förflutna har han jobbat som torped åt den irländska maffian i New York, styrd av en äldre Ed Harris.

Mike (Kinnaman) har slagit sig till ro och bildat familj. Han tar sig an ett chaufförjobb och blir av en slump vittne till ett brutalt mord och blir måltavla av maffian och korrupt polis. Jimmy (Neeson) blir nu tvungen att förhindra att de själva går samma öde tillmötes av maffian som utkräver hämnd.
Det blir en häpnande jakt genom New York med kaosiga biljakter och gömmelse i tunnelbanan. För en natt får de kvalitetstid son och far i mellan. Jakten blir också besatt av den nästan pensionerade detektiven (vincent D’ Onofrio) som vill veta sanningen bakom Jimmys (Neesons) förflutna.

Det är våldsamma scener som utspelar sig, mörka och känslan av soho i NY. De fylls av det snygga fotot . Collet-Serra (regissören) har verkligen utvecklats med det. Snygga redigeringar och färger. Natten känns lång, nästan längre än de 16-timmar den ska utspelas i. Det är en fin prestation utav Neeson som verkligen visar sitt faderskap och tar actionfilmen och filmhistorian från det vanliga. Regissören är den spanska Jaume Collet-Serra, slog igenom med filmen thrillern House of Wax och har sedan jobbat bland annat med Neeson i både Unknown (från 2011) och Non-Stop (2014). Rapparen Common syns också i en mindre roll men som tyvärr inte ger något större avslag eller mersmak.
Text: Calle Andersson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in