Film

Stockholms filmfestival inrättar nytt filmpris med prissumma på 1 miljon kronor, tillsammans med Stockholms stad

28 maj, 2015 by Redaktionen

Stockholms internationella filmfestival presenterar i samarbete med Stockholms stad ett nytt internationellt filmpris: Stockholm Impact Award med prissumman 1 miljon kronor som kommer att delas ut för första gången på Stockholms filmfestival i november.

Ett pressmeddelande berättar:
Stockholms filmfestival presenterar en ny tävlingssektion för internationell kvalitetsfilm som speglar vår samtid. De ökande spänningarna i Sverige, Europa och övriga världen behöver bearbetas och film är ett utmärkt konstnärligt uttryck. Det känns angeläget att skapa en ny sektion som kommer lyfta fram filmer som reflekterar vårt samhälle och inte väjer för brännande ämnen.

– Priset hjälper oss att sätta ljus på profilstarka filmskapare som vågar utmana och ta temperaturen på vår samtid. Stockholm Impact Award blir ett av världens största internationella filmpriser och sätter Stockholm på kartan, säger Git Scheynius, festivalchef

-Jag är mycket glad att Stockholms stad tillsammans med Stockholms filmfestival nu instiftar Stockholm Impact Award. Priset stärker Stockholm som en attraktiv filmstad. Min tydliga ambition är att fler ska välja att spela in film i Stockholm, det skapar jobb, ger intäkter till staden och näringslivet och marknadsför Stockholm i världen, säger Karin Wanngård (S), finansborgarråd.

Stockholm Impact Award
Prisets syfte är att lyfta fram filmens möjlighet att skapa förändring och debatt genom att skildra aktuella frågor. Prissumman på 1 miljon kronor skall ses som ett stöd till den fortsatta verksamheten och utvecklingen av nya filmprojekt.

Mellan 7 och 10 långfilmer från hela världen kommer att delta i tävlingen. Filmernas längd skall vara minst 72 minuter. Filmerna ska ha Världspremiär, Internationell premiär eller minst Europeisk premiär för att kunna delta i tävlingen.

Alla tävlande regissörer kommer att bjudas in till festivalen för att presentera sina filmer och delta i ett seminarium som kommer att hållas i Stockholms stadshus för att lyfta fram filmens perspektiv på berättandet och frågor som brinner i vår tid.

Dheepan – fransk film om flyktingar vann Guldpalmen i Cannes

25 maj, 2015 by Redaktionen

Det blev fjärde gången gillt för den franska regissören Jacques Audiard – som på söndagen tog emot Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes. Hans film ”Dheepan” fick årets Guldpalm i filmfestivalen i Cannes.
Svenska Dagbladet rapporterar:
Jacques Audiard och hans drama ”Dheepan” fick därmed det finaste priset på den välkända internationella filmgalan.
– Att få ta emot ett pris från bröderna Coen är någonting ganska enastående, sade han i sitt tacktal.

De stora priserna i Cannes 2015
Guldpalmen
Jacques Audiard, ”Dheepan”

Grand prix
Lászlo nemes, ”Saul fia”

Bästa regi
Hou Hsiao-Hsien, ”Assassin”

Bästa kvinnliga skådespelare
Rooney Mara, ”Carol”
och
Emmanuelle Bercot, ”Mon roi”

Bästa manliga skådespelare
Vincent Lindon, ”La loi du marché”

Bästa manus
Michel Franco, ”Chronic”

Vinnare av serien Un certain regard blev isländska ”Hrútar”, ”Baggar” av Grímur Hákonarson

Recension av While We’re young

22 maj, 2015 by Redaktionen

While We’re Young
Betyg: 4
Svensk premiär: 29 maj 2015

Noah Baumbachs While We’re Young inleds med citat från Ibsens Byggmester Solness där huvudpersonen uttrycker sin rädsla för den unga generationen som kommer och knackar på dörren för att sedan ta över. Detta är, visar det sig, en spegling av den här filmen.

Manhattanborna Josh, en dokumentärfilmare samt föreläsare, och Cornelia, en framgångsrik producent, är ett gift, trendigt, medelklasspar i 40-årsåldern. De har tidigare i livet försökt starta familj utan framgång, och bestämt sig för att vara nöjda med det, något som späs på ytterligare då deras jämngamla vänner börjar få bebisar; det är inte något för dem, säger de.

Josh blir en dag efter en föreläsning approcherad av Jamie – en ung man med filmskaparambitioner som beundrar Joshs arbete – samt hans lika unga fru Darby. Josh presenterar de unga vuxna för Cornelia, och de två paren börjar så smått umgås med varandra. De äldre finner de yngre intressanta, uppiggande och nästan lite fånigt hippa, och någon slags medelålderskris börjar trappas upp då Josh och Cornelia mer och mer försöker vara som och hänga med Jamie och Darby på konstiga fester, gå hiphopdanskurser och köpa nya, coola accessoarer.

While We’re Young börjar snart gå i liksom två storys; en, väldigt träffsäkert illustrerad, om Josh och Cornelias identitetskrisande genom den nya vänskapen med detta unga hipsterpar – i en värld där den lite äldre generationen är mer tekniksmarta och moderna än den yngre, som med hyllor fyllda med VHS-band och vinyl är nostalgiska över svunna tider. Den andra storyn fokuserar på Josh och Jamies vänskap och samarbete med Jamies nya dokumentärfilm. Denna går i en helt annan känsla, och kulminerar i en nästan thrillerdoftande konfrontation som konsekvens av att Jamie börjat verka mer och mer skum och utnyttjande – har intresset för Josh bara varit en fasad?

Personligen hade jag inte haft något emot en hel film utforskande det mellanläge som Josh och Cornelia befinner sig i; ”as a child imitating an adult”, inte helt redo för att låta sig bli vuxna på riktigt, känner de inte riktigt att de passar in någonstans. Ändå förstår jag tanken med att inkorporera denna andra röda tråd för att addera lite mer spänning. Denna ”andra del” öppnar även upp för en intressant frågeställning, eller tema, om vad och hur mycket som är okej att ”låna” från andra för att sedan kalla sitt eget, samt hur mycket man får vrida till sanningen – något jag finner är väldigt aktuellt i den digitala ålder vi lever i där det mesta finns tillgängligt för alla att ta del och göra sitt eget av.

I stort är Baumbachs While We’re Young en smart, humoristisk och absolut sevärd (samt något meta) dramedi om generationsklyftor, autenticitet och att våga lämna ungdomen bakom sig.

Text: Mikaela Gustin

Filmrecension: Tomorrowland – spänning, konstanta överraskningar och familjeaction

22 maj, 2015 by Redaktionen

Titel Tomorrowland
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 maj 2015

Brad Bird bjuder på ett riktigt science fiction äventyr. Han gjorde sin allra första animerade film Järnjätten redan 1999 och har sedan gått från att ha varit både manusförfattaren och regissör till Pixars omåttligt populära ”Superhjältarna” och ”Ratatouille” och nu visar Brad att han tar berättandet till andra nivåer med en sådan öppenhet. Hans första live action film var Mission Impossible 4 från 2011 med Tom Cruise och Mikael Nyqvist i huvudrollerna och nu tar han sig vidare och tillbaka till Disney. Bird har hållit ett tätt lock på detaljerna. Att upptäcka Tomorrowland färskt är en del av dess syfte, en nytänkt ingrediens.

Det kretsar kring en framtida dimension där allt är möjligt och flödande med inspiration. I Tomorrowland, en framtida stad med höga robotar, elegant torn och byggnader svävandes, där fantasin flödar. Där hänger mänsklighetens öde på vår förmåga att vårda unga hjärtan och sinnen. Ett ädelt misslyckande om att försöka lyckas. Men berättelsen får aldrig den ökning av episk spänning som lovades i början. Den tar aldrig riktigt fart.

Historian börjar med två berättare som inte kan sluta argumenterar över hur man berättar sina respektive historier. Den första är Frank Walker (George Clooney), uppfinnare som berättar hur han som en ung pojke deltog i 1964 års världsutställning i New York med sin första uppfinning, en jet pack. Idén ogillades mycket av domaren Nix (Hugh Laurie) men lyckas locka intresse av den unga tjejen Athena (Raffey Cassidy). Genom en pin han får teleporteras han till Tomorrowland.

Filmen ändras sedan till nutid och Casey Newton (Britt Robertson) börjar berätta sin historia. Hon är allt Frank inte är. Hon tror allt är möjligt. Hon är en ung intelligent och vetenskaplig kvinna i 17-årsåldern, bor med NASA ingenjören och tillika pappa (Tim McGraw) och lillebror (Pierce Gagnon) i skuggan av NASA stationen i Cape Canaveral, Florida. Hon får en dag också en mystisk pin, som när hon berör plötsligt forslas iväg till Tomorrowland. Detta är filmens snygga visuella trick, ett förspel. Men Casey resa blir kortvarig och efter två minuter av sightseeing blir hon återvänd hem. Som ”Tomorrowland” antyder är allt en version av ”Trollkarlen från Oz”, men som trots många försök aldrig får till det over the rainbow.

Det dröjer inte länge innan hon får sitt svar av den mystiskt tidlösa Athena och ”Tomorrowland” förvandlas till en paranoid thriller med faror lurar bakom varje hörn. Athena ser till så att Casey besöker Frank, som blev förvisad år tidigare för att han han göra en häpnadsväckande upptäckt om världens hotande undergång. De två bildar en far/dotter relation om kampen för att rädda mänskligheten. Frank bor i ett vanligt hus som visar sig ha så många prylar, allt för många fällor, vapen och flyktvägar som verkar ha utformats av självaste Wallace och Gromit. I en scen attackeras huset av onda, leende robotar, de charmeras av så många galna uppfinningar att man inte hinner med att fånga alla detaljer

Britt Robertson har likheter med Brit Marling. Hon är noggrann i sin första stora huvudroll, hon hittar en gömd spot mellan förvirring och sitt bra agerande. Det stora överraskande skådespelandet kommer från den unga engelska skådespelerskan Raffey Cassidy. Ger en balanserande humor och komik.

Något så beundrandevärt är att en film som heter ”Tomorrowland” tillbringar så lite tid i Tomorrowland. Det är svårt att inte känna sig lurad. Det var nämligen Damon Lindelöf (känd för serien Lost) som har skrivit berättelsen med Bird och därför vet man egentligen inte vet vad som kommer att hända härnäst. Även när Tomorrowland sjunkit in och man tänker till så kan det ändå vara roligt, roligt genom att be publiken i alla åldrar att faktiskt tänka på vår framtid och miljön.

Filmen är ett barnsligt underhållande äventyr med visuellt vackra effekter Detta är en film med sällsynt yta av spänning, konstanta överraskningar och familjeaction. För den tidsspännande musiken står Michael Giacchino för. Han har tidigare jobbat med Brad Bird i hans filmer Superhjältarna, Ratatouille och Mission Impossible 4. Giacchina har även skrivit musiken för Disneys Upp, Bilar 2 och John Carter.

Text: Calle Andersson

Filmrecension: Poltergeist – bättre än traditionell skräckfilm

21 maj, 2015 by Rosemari Södergren

Titel: Poltergeist
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 maj 2015

En familj flyttar in i ett hus och genom en tv som inte blivit avstängd kan de hemska varelserna, poltergeistrar, ta sig in i huset och vända upp och ner på det mesta och familjen jagas av skräck. När skräckfilmen Poltergeist kom 1982 gjorde den ingen succé hos mig. Jag har svårt för dessa skräckfilmer där de förskräckliga varelserna kommer med full kraft och allt blir värre och värre och värre och når till slut orkanstyrka i skräck. Jag tycker mest sådant är tröttsamt och undrar hur någon ens kan slösa sin tid på att se sådant. Därför kan jag tänka mig att äkta skräckfilmsnördar blir besvikna när en ny version av samma berättelse nu kommer i en ny, modernare inspelning. För nu är det plötsligt en grundberättelse som går att tro på, det hemska, det skräckfyllda kommer smygande, sakta men oundvikligt. Det tog 40 minuter innan allt brakade igång med full kraft.

Även om skräcken några gånger eskalerar med full styrka så lugnar det alltid ner sig igen och det kommer mer krypande obehagkänslor. Den nya versionen är i mina filmögon dramaturgiskt och filmtekniskt mycket bättre är den första versionen, även om jag fick se pressvisningen i 3D. 3D är fortfarande inte särskilt lyckat när filmen till största delen innehåller vanliga människor. Människorna ser stundtals genomskinliga ut. Se den helst i 2D.

Versionen 1982 regisserades av Tobe Hooper och den nya versionen har regisserats av Gil Kenan, men i båda filmerna har Steven Spielberg varit inblandad i filmskrivandet. Och nu med mycket bättre resultat, om ni frågar mig.

Handlingen kretsar kring trebarns-familjen Bowen som måste flytta från sitt hus där alla barnen trivdes. Barnen är sura i bilen på väg till det nya huset, ingen vill flytta in i den skamfilade kåken. De måste dock, av ekonomiska skäl. Pappan har blivit arbetslös och de har inte råd att bo kvar i sitt tidigare hus.

Det märks sakta men säkert att familjen har många problem. Både mamma Amy och pappa Eric är trötta och irriterade på den jobbiga tonårsdottern, Kendra. Mellansonen Griffin (spelas av den underbara barnskådespelaren Kyle Catlett från T.S. Spivets fantastiska resa) är en udda pojke som verkar ensam. Den enda som är glad att flytta in i huset är femåriga lillflickan Maddy. Det vibrerar under ytan av oförlösta konflikter mellan familjemedlemmarna.

När sonen berättar att han är rädd och inte vill sova i vindsrummet nonchaleras hans rädsla av såväl mamman som pappan. Alla relationer i familjen är skakiga.

Runt om i världen finns idag tv-program där medier besöker hus som sägs vara hemsökta av onda krafter och medierna ska driva ut dessa onda saker. Ibland sägs det att det är andar eller spöken. En av de mest kända medierna i hela världen är det brittiska mediet Gordon Smith. Han skriver i en av sina böcker att det som kallas poltergeist är en slags energier som kan skapa turbulens och alla möjligt fysiska fenomen, men dessa beror alltid på de levande människorna. Det är energier som skapas på grund av jobbiga relationer mellan människor som bor i huset. I Wikipedia berättas också om detta, som en av de förklaringar som finns kring fenomenet poltergeist:
Den parapsykologiska, som menar att den mänskliga agentens (eventuellt uppdämda eller frustrerade) känslor är upphovet, eftersom de fenomen som avses här följer en viss person och inte en viss plats. Hur känslorna i så fall kan omvandlas till dessa dramatiska och mycket fysiska fenomen går inte att förklara på vetenskapens nuvarande nivå. Den parapsykologiska termen för poltergeister är RSPK, Recurrent Spontaneous Psychokinesis, efter William G. Roll.

En anledning till att jag gillar den nya versionen av Poltergeist är just det att familjen Bowen så tydligt har problem, där finns frustration och ilska under ytan som väntar på att bryta ut. Det gör filmen mer som ett drama än en traditionell skräckfilm. Familjen Bowen vänder sig till Dr. Brooke Powell med team, som undersöker parapsykologiska fenomen och där är en liten rolig scen då Boyd, en i teamet, funderar kring om inte pappan i familjen hittat på allt för att komma i tv och tjäna pengar, när familjen nu har det ekonomiskt trassligt. Trots att Boyd jobbar i den parapsykologiska gruppen tycks han aldrig verkligen träffat på något äkta fenomen.

Poltergeist i version 2015 är spännande och har en trovärdig historia kring de skräckfyllda scenerna och har bra rytmik i det dramaturgiska berättandet och skådespelarna är väl valda, från yngsta Kennedi Clements i rollen som lillasyster Maddy till Jared Harris i rollen som den stora spökutdrivaren Carrigan Burke.

Film

Footer

Om oss