Film

Louder Than Bombs
Betyg: 5
Biopremiär 18 december

Med sin andra långfilm Oslo, 31 augusti tog Joachim Trier Stockholms filmfestival med storm då han fick återvända hem med en lyckad festivalupplevelse och en rekordtung Bronshäst för bästa film. Den gången med ett norskt socialrealistiskt drama om en man med drogproblem. I år var det återigen dags för Joachim att besöka festivalen i vår huvudstad, denna gången med sin första engelsktalande film Louder Than Bombs. Även den här gången fick han motta pris för bästa film, men knappast för att han återupprepat sig. Tvärtom har han lämnat den råa, kalla, nordiska estetiken (tänk Pusher-trilogin) för en mer tillrättalagd Hollywood-stil. Med det sagt så menar jag inte att han sålt ut sin personliga stil för att få jobba åt super-industrin som spottar ur sig blockbusters för maximal vinst. Snarare har en personlig prägel satts på ett unikt familjedrama.

Genom att klippa i minnen, händelseförlopp och personliga berättelser skapas ett eget narrativ – ett slags kollage om en så vill – inom berättelsen om familjen som försöker leva med varandra och det faktum att deras moder, tillika hustru, gått bort. Den yngsta sonen som inte längre pratar med sin pappa utan hellre vandrar omkring i stadskärnan helt ensam, eller sitter hemma och spelar dator, vilket knappast underlättar situationen något alls. Den något äldre brodern som kommer hem för att undvika sin blivande fru (som han också ljuger för) och pappan som försöker hålla ihop allting.

Måhända är dessa karaktärer inte de mest originella men lyfter ändå flera mil över marken av Joachims regiinstruktioner. Det märks klart och tydligt att han växer snabbt i den rollen själv.
Med skådespelare som Devin Druid (som yngsta sonen Conrad), franska superstjärnan Isabelle Huppert (som krigsfotografen till mamman, som Joachim träffade på Stockholms filmfestival efter att hon hållit en liten föreläsning där) och Jesse Eisenberg (som den äldre brodern) har en väletablerad skådespelarensemble plockats ihop och använts på bästa sätt. Vanligtvis gillar jag inte ens Jesse men här är han mer tillbakalutad, mer naturlig, och låter alla lager av påklistrade attityder falla av och därmed lämna plats åt ett mer naturligt skådespeleri han annars inte använder sig utav. Det hjälper känslan i filmen något så oerhört, speciellt som handlingen inte alltid fortskrider i en rak linje utan hellre slingrar sig åt alla möjliga håll och kanter. Denna icke-kronologiska berättelseteknik möjliggör att tittaren inte bara får ta del av familjedramatiken utan även får nästla sig in i frågan om vad som egentligen dödade Isabelle – och få göra det genom antydningar snarare än raka övertydliga svar. Han visar sig vara en mästare på att ”visa men inte berätta” vilket exempelvis Angelina Jolie Pitt nyligen visade sig inte vara med sin senaste film By the Sea som visserligen inte är dålig men får helhetsintrycket neddraget mot slutet när allting ska förklaras genom dialog trots att antydningar redan gjorts genom flashbacks. Ett svar räcker gott.

Nu är ju allting såklart inte uppbyggt kring bildpoesi, dramatik och nattsvarta personbeskrivningar. Trots berättelsens allvar finns även mycket humor att hämta. Bästa exemplet är nog när pappan, spelad av Gabriel Byrne, försöker kontakta sin yngsta son genom ett onlinerollspel men efter en lång tids sökande efter honom enbart blir slaktad utan att någon dialog hinner föras, eller ännu mindre en förklaring hinns framföras. Hur pappan försöker anpassa sig efter nya tidens forum för ungdomar står han ändå aningslös inför situationen han försatt sig i. Det hade lika gärna kunnat vara ett scenario taget ur ett päron till farsa, eller annan mindre konstnärlig komedi om familjelivet.

Även om Isabelle Hupert, som alltså spelar modern Isabelle Reed, av förklarliga själ inte är med så mycket i filmen (då hon alltså är död sen två år tillbaka) är hon ändå något av en central huvudperson. Allt som sker i filmens nutid styrs av henne, om än indirekt, och hon tycks ständigt dra i trådar som får familjen att handla på ett visst sätt. Vilket bara är logiskt, eftersom en älskad person lämnar starka avtryck efter sig – vilka är svåra för efterlevande att bara skaka av sig hur som helst. Så att arvet av sorg ljuder högre än bomber står klart och tydligt när eftertexterna rullar.

I Promise You Anarchy
Betyg: 3

Miguel (Diego Calva) och Johnnys (Eduardo Eliseo Martinez) otåliga tillvaro i Mexiko city kantas av skejting, droger och en olaglig blodbank. De har inte bara en bromance, de är älskare också. Johnny som inte nöjer sig med att leva dubbelliv med Miguel verkar minst om inte mer intresserad av tjejen Adri – så ja, ett något diffust triangeldrama. I större delen av filmen är det onekligen svårt att förstå Miguels besatthet av Johnny. I mitten av filmen styr Miguel upp en affär med maffian för att sälja mer blod. Men detta slutar i katastrof och plötsligt är Miguel och Johnny utbölingar på riktigt. När samhället således sviker, gör de unga upp sina egna spelregler på liv och död.

Regissören Julio Hernandez Cordon har en fäbless för apatisk filmteknik. I större delen av filmen följer vi killarnas ryggar skejtandes genom staden. Dialogen är rapp och uppkäftig. Musiken är hipp, noga utvald för att rama in och förstärka. Sexscenerna är explicita i röd belysning. Men till skillnad från många andra anser jag inte att det ubersnygga fotot och musiken skapar en för tjock yta som distanserar huvudkaraktärerna. Den här filmen är en hyllning till ungdomskulturer och rastlösheten. Det behövs filter för att illustrera ungdomens hålighet. Filmen lyckas även ge en liten inblick i Mexikos människohandel och vidrör större ämnen som lojalitet, passion och klassklyftor.

De mörka och sorgsna inslagen, tillåts vi dock inte dyka djupare ner i. Trots potent innehåll, kunde filmen rundats av bättre – det blir för ojämnt. Cordon vill berätta många historier på samma gång, och samtidigt bara följa. På så sätt är den här filmen anarki, den ger oss mycket lite att hålla fast i.

45 år
Betyg: 2
Sverigepremiär 4 december 2015

Det är bara en vecka kvar till Kate och Geoff Mercers 45:e bröllopsdag och planering till festen är i full gång. Men så kommer ett brev. På tyska. Man har funnit kroppen till hans första kärlek, nedfrusen och välbevarad djupt i de schweiziska alpernas glaciärer. Där har hon legat i nästan femtio år och nu smälter glaciären! (Miljöhot i tiden). Det börjar bli bråttom att återse den stora kärleken en sista gång. Kommer det att bli av?

Det är en lågmäld berättelse som spelas upp. Charlotte Rampling, en av vår tids främsta karaktärskådespelare, är i varje scen fullständigt närvarande. Men det långvariga förhållandet med Geoff (Tom Courtenay) har blivit lika ödsligt som landskapet kring dem. De når inte fram till varandras innersta känslor och kanske lever de i en barnlös livslögn?

Tiden tycks ha avstannat vid förlusten av Geoffs stora kärlek. När Kate berättar för sin man att hon tänkte köpa ett armbandsur till honom, men inte kunde komma på vad som skulle stå i en inskription, svarar han: -Jag bryr mig inte så mycket om tiden.

Men det gör vi i publiken, för dessa nittiofem minuter känns bitvis väl långa.

Den stora behållningen i denna vardagsskildring är Charlotte Ramplings sorgsna och desillusionerade ögon. Hur hon försöker visa den ömhet som för länge sedan tynat bort. Hennes man lever inuti sig själv och varje beröring blir tafatt och hjälplös.
-Jag känner doften av hennes parfym i hela huset! Fräser Kate, efter att hon funnit bilder och brev av Geoffs första kärlek på vinden.
-Jag är så trött! Upprepar han ständigt och hustrun svarar: -Jag är också trött!

Lite märkligt kan det tyckas, att det efter fyrtiofem års äktenskap fortfarande finns icke avslöjade hemligheter. Allt ligger ju helt öppet på vinden …

Det kan ha sina sidor att recensera film, ofta börjar en pressvisning tidigt på morgonen och efter några timmars drama i mörkret kan det vara svårt att få aptit för lunch. Detta är inte någon sådan film. Välspelat som oftast i brittisk film, men riktigt fullbordat blir det inte.

Regi: Andrew Haigh