Mistress America
Betyg: 4
Woody Allen har gått ner sig. De senaste filmerna är en upprepningens parad, en vinylspelare som fastnat – idé-torka. Någon som gärna vill ta över när det gäller den urbana övre medelklassens bryderier är Noah Baumbach. Till skillnad från hans senaste hit and miss While We’re Young så är Mistress America något så enkelt som en varm berättelse om kvinnlig vänskap.
Tillsammans med medförfattaren Greta Gerwig som också spelar karaktären Brooke följer vi ännu en gång med till New York. Den unga tjejen Tracy (Lola Kirk) börjar på college. För smart och för ointressant för collegeungdomarna ger hon upp inför sin mammas tjat och ringer sin blivande styvsyster Brooke. Till skillnad från den tillbakadragna Tracy är hon ett potpurri av idéer, excentriskhet och noll självinsikt. Hon är den moderna amerikanen i kvadrat. Mycket snack och inte mycket till follow-through. Tracy och Brooke inleder en vänskap där Tracy storögt följer med som social klädhängare. Brooke är på väg att öppna sin egen hipster-restaurang, men hon klantar till det såklart och tvingas uppsöka sitt ex för att be om pengar. So far so good. När vi blir inbjudna i huset som sen blir en lång teaterscen blir dialogen alldeles för farsartad och filmen tappar lite av sin behållning. Filmen är trots detta en pyroteknisk uppvisning i citat – citat som är helt ologiska till en början men som oväntat klamrar sig fast vid ett andra tankekast. Skådespeleriet briljerar filmen igenom, både huvud- och biroller, med några få stunder av överspel.
Det finns ändå någonting varmt över den här filmen, en universell problematik som känns igen från The Squid and the Whale. Kvinnlig vänskap är så ytterst komplex. Brooke blir solen i Tracys liv, men samtidigt någon hon föraktar. Mellan dem uppstår en oväntad vänskapsrelation som förgyller en annars ensam tillvaro. Mistress America är en friend crush att inspireras, förfäras och förnyas av.
Den första Star Wars-filmen som kom 1977 gjorde stor succé. Fem efterföljare har gjorts, men ingen har nått samma nivå av mästerlig kombination av lekfullhet och äventyr. Det krävde nog att tiden gick, att äventyret fick mogna. Nu kommer en värdig efterföljare, 
. Tekniken har utvecklats sedan de tidigare filmerna och rymden passar extra bra för filmer i 3D. Den är absolut värd att se i 3D. Jag läste att det mesta är inspelat i studio, det är uppbyggt och är äkta vara, inte digitaliserade rymdskepp. Det blir högre kvalitet och större verklighetskänsla i fotot när det är äkta vara, självklart. Musiken är lika bombastisk och stark som i den första filmen. Musiken har åter komponerats av John Williams.
Star Wars: The Force Awakens blir Star Wars Episode VII och utgör alltså den sjunde delen i filmsagan Star Wars, både produktionsmässigt och kronologiskt i berättelsen. Filmen regisseras av J.J. Abrams utifrån ett manus skrivet av honom och Lawrence Kasdan, som även skrev manus för både Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst. George Lucas är ”kreativ konsult” för filmen. Den utgör den första delen i den planerade uppföljar-trilogin, som kronologiskt sett utspelar sig 35 år efter Jedins återkomst. Den är även den första Star Wars-filmen som produceras av Walt Disney Pictures, efter försäljningen av Lucasfilm till Walt Disney Company.
