Film

Mercy
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Timur Bekmambetov
Rollerna Chris Pratt som detektiven Chris Raven, Rebecca Ferguson som AI-domaren Maddox och Kylie Rogers som Chris dotter Britt.

I en tänkt inte alls avlägsen framtid står kriminalpolisen Chris inför rätta anklagad för att ha mördat sin fru. Han har 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför AI-domaren Maddox. Domaren ingår i ett artificiellt juridiskt system (AI), Mercy-programmet. Där har domaren alla roller, också åklagarens och juryns. Allt tyder dessutom på att AI-domaren även kan agera som brottsutredare och advokat. Det är ett system som Chris, i sin roll som polis, alltid har försvarat. De enda som behöver vara med under i rättegångsprocessen är därför Chris och Maddox. Programmet anse vara helt rättssäkert, ja till och med så säkert att enbart skyldiga anses riskera hamna där. Alla, också hans dotter Britt, är därför helt övertygade om att han är skyldig. Domstolens utgångspunkt är att de anklagade, i detta fall Chris, med 97,7 procents sannolikhet är skyldiga till det de anklagas för. Anklagelsen i sig är alltså ett tecken på det. Sedan Mercy inrättades har 18 personer dömts till döden. Sannolikhet är alltså stor att Chris blir nummer 19. Systemet arbetar snabbt och effektivt och bygger enbart på fakta. Inga värderingar och känslor är inblandade. Eftersom systemet är så säkert anses Chris enbart behöva 90 minuter på sig för att bevisa sin oskuld, om han mot förmodan är oskyldig. Exakt på sekunder efter tidens utgång kommer han att avrättas i den stol som han redan sitter fastspänd i.

Mercy är dock inte något isolerat system. Det är en del av ett samhälle där alla människors liv ständigt synliggörs, övervakas och kontrolleras. Alla information finns sparas vilket göra att Maddox kan visa en mängd dokument och inspelat material som anses bevisa att Chris är skyldig. Exempelvis ett gräl mellan den mördade frun och Chris under morddagens morgon. Chris känner absolut inte igen sig i de anklagelser som riktas mot honom. Eftersom det är ett rättvist system så får Chris med Maddox hjälp chansen att bevisa att han är oskyldig genom att beställa fram olika telefonsamtal, videoinspelningar, dokument och samtalslistor som han menar pekar på att han är oskyldig. Eftersom systemet bygger på sannolikheter behöver Chris ta fram evidensbaserade uppgifter som minskar sannolikheten att han är skyldig från 97,7 procent till 92,3 procent. Efter många misslyckade försök kommer han in på ett spår som verkar lovande. Kan det vara så att hans fru har blivit mördad på grund av att hon i sitt arbete har upptäckt allvarlig och samhällsfarlig kriminalitet med terrorkoppling. Kan utpekandet av Chris vara en hämnd för hans tidigare roll i ett Mercyfall. Är det Chris som är måltavlan eller är den egentliga måltavlan Mercy som system?

Filmen ställer en del intressanta frågor om övervakningssamhällets utbredning och om riskerna och möjligheterna med AI. Filmens styrka är samtalen mellan Chris och AI-domaren Maddox. Där väcks frågor om vad som är fakta, känslornas och magkänslans betydelse, den mänskliga faktorn och risken för felprogrammeringar

.

Die My Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Lynne Ramsay

Ett antal regissörer gör sig kända för att ha hårda nypor, något som leder till filmer som känns tuffa, kompromisslösa och brutala. Training Day-regissören Antoine Fuqua brukar vara en av de första som associeras med ett rakt och hårdfört sätt att göra film, där allting rullar på i en hämningslös takt och där finlir får lämna plats för ren slagkraft. Lynne Ramsay är en regissör som också kan associeras med kompromisslös regi. Ramsay gör mörka, suggestiva och hotfulla filmer som gärna dyker ned i tematik svartare än tjära.

Efter en paus på åtta år från spelfilm är Ramsay nu tillbaka med en film minst lika rå och svårmodig som brukligt. Och där mörkret och nihilismen i både berättelse och det visuella delvis är förtrollande förtas mycket av en hopplöst odisciplinerad Jennifer Lawrence.

Ramsays senaste långfilm You Were Never Really Here var så pass brutal, obehaglig och syrefattig att det krävdes djupa andetag då eftertexterna rullade. Mycket av det långsamma, haltande och krypande tempot återvänder här. Trots att Die My Love inte är i närheten lika våldsam eller tematiskt tung som You Were Never Really Here är det fortfarande en oväntat tät och atmosfärsik film. Ännu en gång får vi se hur Ramsays spartanska bildspråk skapar en sorts stämningsfull klaustrofobi med ett 4:3 bildformat och påträngande närbilder. Inledningsvis känns det som att Ramsay inlett ett episkt långkok, detta med sitt långsamma tempo som också ackompanjeras av en påtaglig spänning. Då byggs en förväntan om att något storslaget kan vara nalkandes, många gånger kan en stillsam uppbyggnad och en dramatiskt explosiv final vara bland det mest belönande.

Gradvis bryts dock förhoppningarna om extraordinär utdelning ned och långkoket visar sig istället vara blaskigt smaklöst. För även om Ramsay aldrig vacklar i sitt hantverk börjar sprickor och klavertramp framträda desto längre filmen pågår. Berättelsens fragmenterade natur skapar alltför mycket – onödig, förvirring och ofta upprepar filmen ett frustrerande mönster där den – konstant, tar ett steg fram och två steg bakåt. Sekvenser som tycks göra framsteg följs av menlösa scener som mest trampar vatten. Men där strukturella problem kan vara acceptabla om klimax levererar kan detsamma inte sägas om en skådespelare som går bärsärkargång. Jennifer Lawrence må ha vunnit filmvärldens finaste pris i form av en Oscar samt hyllats som en osedvanligt grandios talang, vilket hon – de senaste åren, inte gett någon vidare bekräftelse på. Detta med rena dussinfilmer som Don’t Look Up, Causeway och No Hard Feelings. Lawrence vill nu försöka att återfå sin mediala position som en skådespelare av rang, dock blir denna plan lika lyckad som att sälja is i Arktis. Lawrence är inte intresserad av att lyssna till Ramsay utan går loss med ett överdrivet, hopplöst monotont och onyanserat skådespel. Det finns inte ett uns genuin passion eller omtanke, Lawrence sätter istället sitt sikte på prestige och filmgalor, att den faktiska prestationen många gånger känns lika överspelad som en desperat clown ignoreras totalt. Inledningsvis försöker Ramsay tygla hysterin, men detta gör att Lawrence istället tvingas att förlita sig på sin helt obefintliga scennärvaro, vilket leder till scener lika angenäma som bortglömda räkningar.

Tragiken är att det här finns skådespelare som inte väljer prestige och överspel. Även om berättelsen – som bygger på en roman, givetvis dikterar Lawrence framträdande roll, blir hennes ytterst tveksamma skådespel än mer beklämmande då Robert Pattinson och Sissy Spacek agerar med en stilfull försiktighet. Till och med Nick Noltes korta insats, där han – som brukligt, rosslar likt en trasig gräsklippare är att föredra framför att se Lawrence.

Och mot slutet har Ramsay slut på ork, filmens avslut är som ett enda långt och hemskt sista andetag. Där försvinner mörkret, ovissheten och intresset från filmens inledning. Istället blir det en urbota tråkig rundvandring i absolut ingenting och som dessutom vägrar ta slut. Die My Love har inslag som är förföriska i sitt becksvarta mörker, men detta förkastas i och med en hopplöst slarvig insats från Jennifer Lawrence och ett slut som lämnar en iskall.