Doggerland
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Kim Ekberg
En film för den eftertänksamme. En hyllning till alla som följer sitt hjärta för kulturen. Det som händer, det berättas under ytan, mellan raderna. I denna svartvita film får vi följa Alf som närmar sig 40 och bor hemma hos sin mamma, Monica (spelas av Anita Holm) som är något överbeskyddande. Filmen har vackert foto i svartvitt och ofta dröjer sig kameran kvar i närbilder och ger oss tid att reflektera, tänka och känna efter. Det är inte någon film för den som vill ha snabba actionbilder och inte en film för den som vill få allt förklarat. Det är tvärtom, inget sägs övertydligt och inget påpekas noga. Vi måste känna och tänka själva.
Alf (spelas av John Holm) och hans mamma bor i ett radhus, utanför Norrköping, och de verkar inte ha något problem att försörja sig. De verkar ha en sommarstuga också och ingen av dem jobbar. Mamman kan vara pensionär, det förklaras inte. Vid några tillfällen säger hon att hennes önskan är att Alf ska vara lyckligt och helst skaffa sig en riktig utbildning så han kan få ett riktigt jobb. Mamman tycker att det är dags att Alf skaffar sig ett jobb och flyttar hemifrån medan han är mest av att fördjupa sig i kultur och av att uppträda med sin diabolo. Tillsammans med en vän får chansen att åka runt med en husbil i Europa och turnera.
Filmens distributör skriver om filmen:
Kim Ekbergs (XXL) Doggerland är en livsbejakande hyllning till det fria kulturlivet i gryniga svartvita 16mm-bilder.
Det svartvita, medvetet gryniga fotot, är oerhört suggestivt och ger en stor karaktär åt denna ovanliga film som i år var den enda svenska film som hade premiär på Berlins filmfestival.
En rolig scen som är extra intressant är när en teatergrupp skildrar ett samtal mellan den socialdemokratiske partiledaren och svenske statsministern Hjalmar Branting och författaren och folkbildaren Kata Dahlström om behovet av att kämpa för kvinnors rätt att rösta. Hjalmar Branting var Sveriges statsminister under tre olika perioder: 10 mars 1920 – 27 oktober 1920 (Regeringen Branting I), 13 oktober 1921 – 19 april 1923 (Regeringen Branting II) och 18 oktober 1924 – 24 januari 1925.
Efter en kort scen med Kata Dahlström och Hjalmar Branting ser vi Alf samtala och mingla med några ur teatergruppen. Den scenen ger viktig struktur till filmen som helhet. Jag tror att filmen som helhet saknar lite sådan struktur. Det är något som saknas som gör att filmen inte får högre betyg. Betyg 3 betyder fortfarande att det är en bra film, väl värd att se om man tycker om filmer som har en rytm av eftertänksamhet. Men delvis är den för övertydlig och delvis för svår att greppa, det saknas en del information för att förstå helheten. Jag vet, tanken är att vi själva skapar helheten men ändå undrar jag hur Alf och hans mamma kan bo så bra utan att ha inkomster. Det är lätt att ge sitt liv åt det fria kulturlivet när man ändå har tryggt boende och mat.
