Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Dunkirk – storslagen

by

Dunkirk
Betyg 4
Biopremiär 19 juli 2017
Regi: Christopher Nolan

Ännu en storslagen film av Christopher Nolan. Som alltid när Christopher Nolan regisserar är det en film som är skickligt skapad in i minsta detalj. Dunkirk handlar om de hundratusentals brittiska soldater och deras allierade som under andra världskriget som blir omringade på stranden vid Dunkerque av tyska trupper. En slakt av hundratusentals soldater väntade.

Stranden var långgrund med tidvatten, vilket innebar att det var oerhört svårt att få ut soldater på stora evakueringsskepp. Dessutom anföll tyska bombplan i ett. Den brittiska premiärministern Churchill och den militära ledningen antog att Storbritannien skulle vara nästa steg i den tyska anfallsplanen och det var av yttersta vikt att få hem alla soldater. Skulle tyskarna lyckas genomföra slakten på de brittiska trupperna skulle den brittiska armén bli oerhört lamslagen och decimerad. Ett upprop gick ut till alla britter som hade båtar i närheten.

I filmen får vi följa några soldater som försöker ta sig från stranden, vi får följa några civilpersoner med en båt som försöker ta sig dit och vi får följa några brittiska piloter i Spitfire-plan som försöker bomba tyska anfallande plan. Hela handlingen utspelar sig i stort sett under ett dygn och allt är skildrat i ett flöde som gör att det känns som att jag också är där. Ett bra grepp är att vi får bara reda på namnen på väldigt få av personerna, vilket ger en känsla av den röra och panik som måste ha rått där, just då.

På rollistan finns en lång rad av de nu mest intressanta brittiska skådespelarna som Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh och Cillian Murphy. Musikerna Harry Styles har en av de stora rollerna och han är helt rätt i sin roll.

Ljudet bidrar starkt till stämningen, stundtals med ett dovt surrande. Det skulle förvåna mig mycket om filmen inte blir nominerade i många kategorier på Oscarsgalan – och en av kategorierna lär bli ljudet.

Jag såg filmen i 70 mm-formatet – och det fungerade oerhört bra med den extra bredden och skärpan i bilderna. De biografer som nu kan visa filmer i 70 mm-formatet är Rigoletto i Stockholm, Filmstaden Bergakungen i Göteborg och Royal i Malmö. Om du tänker se filmen och har möjlighet att se den i 70 mm-format: gör det.

Filmrecension: Baby Driver – med filmhistoriens roligaste biljakt?

by

Baby Driver
Betyg 3
Svensk biopremiär: 26 juli 2017
Manus & regi: Edgar Wright

En rolig action-berättelse om en udda personlighet som absolut är sevärd men inte riktigt håller i kvaliteten filmen ut. Första halvan av filmen är riktigt, riktigt bra – överraskande och engagerande – men det är som att manusförfattaren och regissören inte riktigt kunde knyta ihop säcken helt.

Musiken till filmen har redan i god tid före biopremiären gått upp på toppen av musiktjänster. Musiken är en av filmens bärande element på flera sätt och helt klart kommer filmen att få filmpris för dess musik.

Ansel Elgort spelar en ung man som är mästerlig på att köra bil. Biljakten i filmens början är den bästa filmade versionen av en biljakt jag sett – och då har jag sett många rullar action. Den unga skickliga förare kallas för Baby. Han anlitas av en ledare för ett brottssyndikat för att köra rånare då de flyr efter ett rån.

Baby älskar musik, ja han mer än älskar, han är totalt beroende av att hela tiden, jämt, alltid, lyssna på musik. Han pratar så lite att en del tror att han är stum. Han är en rolig karaktär som vi som publik tar till vårt hjärta. Ganska snart får vi också klart för oss att han egentligen kör rånarna för att han är tvingad till det. I sitt övriga liv är han en fin ung man som tar han om sin åldrade och stumme fosterfar.

Ansel Elgort är perfekt i rollen den udda personligheten Baby. Han är en av de unga skådespelare som redan gjort sig ett namn internationellt, fast han bara är 23 år. Han är känd för sin roll som Caleb Priot i Divergent och som Augustus Waters i The Fault in Our Stars, men har har också en karriär som DJ och producent under namnet Ansolo.

Filmen har på sätt och vis tre delar. Första delen är bäst, den är då vi lär känna Baby och hans fosterfar och vi får vara med om några rån med intressanta karaktärer. Jamie Foxx som en hänsynslös rånare och Kevin Spacey som ledare för brottssyndikatet gör nästan aldrig några dåliga roller och de fungerar bra här också.

Filmens andra del är när Baby möter sin stora kärlek, servitrisen Debora som spelas av Lily James som är känd från Downton Abbey där hon spelar den självständiga Lady Rose MacClare. Denna romantiska berättelse i filmen är söt och fin och det är kul att återse Lily James.

Sedan kommer filmens tredje del där det blir en hel del våld och action i övermått. Jag har alltid svårt för när våldet i en film inte fyller någon annan funktion än att vara underhållande. För den som i verkligheten blir utsatt för våld är det knappast underhållande. Jag har därför svårt att uppskatta våld som ren och skär underhållning. Våld är en del av mänsklighetens historia och berättar självklart något om människor. Men när våldets syfte i en film inte är att berätta något utan bara underhålla då kan inte jag engagera mig. Övermåttet av våld fyller ingen funktion i berättelsen, för mig gör det intryck av att berättelsen måste få ett slut och då blev det som det blev.

Förmodligen lär filmen bli en kultfilm – i samma anda som Quentin Tarantinos filmer. Trailern för filmen har redan setts av mer än fem miljoner. Manusförfattaren och regissören Edgar Wright har tidigare gjort bland annat filmerna Shaun of the Dead, Hot Fuzz, Scott Pilgrim vs the World och The World’s End.

Filmrecension: Atomic Blonde

by

Atomic Blonde
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juli 2017
Regi: David Leitch
Medverkande: Charlize Theron, James McAvoy, John Goodman, Sofia Boutella, Toby Jones, Eddie Marsan, Bill Skarsgård m.fl.
Censur: 15 år

Atomic Blonde är svår att sätta betyg på. Filmen är välgjord, rolig och spännande och har fantastiska Charlize Theron i huvudrollen. Och så är det musiken. Massor av musik av bland annat David Bowie – förstås. Berlinskildringar med svårmod i måste musik-sättas av David Bowie. Charlize Theron spelar agenten Lorraine Broughton som är kronjuvelen hos den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Filmens handling utspelar sig dagarna före Berlinmurens fall 1989.

Agent Lorraine Broughton är utskickad ensam till Berlin för att få med sig ovärderliga handlingar och en högt uppsatt östtysk flykting ut ur den instabila staden. Hon slår hon sig ihop med den lokala avdelningschefen David Percival (James McAvoy) för att navigera sig genom ett spel på liv och död bland spioner. Handlingarna är åtråvärda av många eftersom de innehåller massor av fakta som kan avslöja skumraskaffären utförda av spioner på alla sidor. Många underrättelsetjänster vill åt handlingarna.

Varför jag ändå inte ger filmen ännu högre betyg beror på våldet. Det gödslas med våld. De slåss med händer, fötter, skallar, flaskor, tavlor och vapen – och efter att ha fått ta emot så mycket våld att en vanlig dödlig hade dött sju gånger redan, då reser de sig igen och igen och igen. Jag kanske är humorlös när det gäller våld. Men jag kan inte roas när det övergödslas med våld. Det är som ett tv-spel där du kan klicka på knappen för att slåss hela tiden, avfyra den ena kulsprute-konserten efter den andra och du har hur många liv som helst till ditt förfogande. Eftersom våld faktiskt är det som avslutar liv eller gör människor skadade för resten av livet – i verkligheten – har jag svårt att underhållas av underhållningsvåld.

Det andra skälet till att filmen inte får högre betyg är att jag är så trött på att ryssarna alltid är hemskast. Alla underrättelsetjänster är ute efter de hemliga handlingarna och alla agenter är redo att slåss för sin sak: men ryssarna framställs som alltid som äckligast, fulast, vidrigast. Jag är så inibomben trött på de brittiska och amerikanska hjältarnas glorior.

Men som sagt: Charlize Theron är en fantastisk skådespelare som alltid gör det värt att spendera biopengar och tid.

Filmrecension: Imorgon börjar allt – en film som spretar åt för många håll

by

Imorgon börjar allt
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 augusti 2017
Regi: Hugo Gélin
I rollerna: Omar Sy, Clémence Poésy, Antoine Bertrand, Gloria Colston

Omar Sy, som många säkert uppskattade i den kritikerhyllade filmen ”En oväntad vänskap”, spelar Samuel som är en ung man som lever ett bekymmerslöst liv på Franska Rivieran där han tar ut turister på guideturer och han håller igång på disco och har många olika kvinnor och tjejer. En dag vänds hans liv upp och ned då Kristin, en av hans många kortare romanser, dyker upp med en baby som hon lämnar över till honom och sedan bara försvinner utan ett spår. Där står han, världens hålligångare och en av de minst seriösa unga män som kan hittas och har ansvaret för en liten dotter.

Filmen har flera intressanta vinklar och duktiga skådespelare – den kunde blivit mycket bra men spretar nu åt för många håll.

Samuel beger sig till London och försöker få tag på Kristin, mamman till dottern – men Kristin är totalt försvunnen. Av en slump blir han vän med en man från underhållningsbranschen som bor ganska lyxigt och som tar Samuel under sitt beskydd. Samuel får ett välbetalt jobb av hono som stuntman och de bor och lever tillsammans, detta omaka par: en ung heterosexuell man och en medelålders homosexuell man. Dottern får växa upp där i en högst okonventionell familj. Samuel upptäcker att han inte är så hopplös som pappa som han trodde själv – bara att hans dotters liv inte är direkt ett vanligt medelklassliv utan rätt unikt och originellt. Men en dag händer något oväntat och det mesta vänds upp och ner.

Berättelsen är vacker, utan tvekan. Den har flera fina ingredienser även om jag som tittare upplever en del lite för uttänkt, typ: ”Vi låter en väldigt heterosexuell man bli sammanboende med en utpräglad homosexuell man. Då är vi moderna. Och männen blir jättebra föräldrar till en liten flicka.”

När jag känner att en film, eller en berättelse, för uppenbart försöker vara moderna och frisinnade kan jag backa bakut. Det känns inte riktigt ärligt. Det känns som att filmen bara vill rida på en våg av nytänkande.

Filmens största minus är dock att den har för många berättelser – länge tror vi att det handlar om en mans utveckling för att sedan bli ett drama om föräldraskap som bryter mot alla gamla normer för att sedan bli en skildring av en förfärligt vidrig kamp om vårdnaden av ett barn. Sedan i slutet visar det sig att filmen egentligen handlar om sorg.

Filmrecension: Apornas planet: Striden

by

Apornas planet: Striden
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2017
Regi: Matt Reeves
I rollerna: Woody Harrelson, Judy Greer, Andy Serkis

Trots sin titel innehåller den här äventyrsfilmen betydligt mer om funderingar kring vad som gör oss till människor än våld och strider.

Filmserien om Apornas planet handlar om en planet, en värld, där apor är lika intelligenta som människor och därför inte längre ställer upp på att behandlas som djur, utan aporna bygger egna samhällen och vägrar underordna sig människor.

Den första filmen i serien om Apornas planet kom 1968 och bygger på en roman av Pierre Boulle. Filmen fick fyra uppföljare som gjordes mellan 1970 och 1973: Bortom apornas planet (1970), Flykten från apornas planet (1971), Erövringen av apornas planet (1972) och Slaget om apornas planet (1973). Tim Burton gjorde en remake av filmen 2001. Filmen som kommer ut på biograferna nu är den tredje i en ombearbetning där den första Apornas planet: (r)Evolution kom 2011. Den andra, Apornas planet: Uppgörelsen kom 2014.

Filmernas upplägg är en grund för många viktiga frågor om vad som definierar oss som människor och vad som är eller borde vara vårt förhållande till naturen och djuren.

Handlingen i Apornas planet: Striden kretsar kring apornas ledare Caesar. Woody Harrelson spelar en militär ledare som har samlat en armé av fanatiker. Deras mål är att totalt utrota aporna. I samband med att aporna i ett forskningsexperiment som gick fel blev minst lika intelligenta som människor kom en farlig virusepidemi som drabbar människor men inte apor. Viruset gör att människor förlorar förmågan att tala och ibland gör dem människorna dementa eller att de förlorar förmågan till intelligens.

Woody Harrelsons överste får mig att associera till ledare för islamistiska IS eller för Hitlers nazister. Deras anhängare är fanatiska och den som inte tillhör dem är inte värd något. Översten har inte bara som mål att utrota aporna, han utrotar de människor som blivit sjuka också.

Jag är rätt trött på karaktärer som beskrivs så rakt igenom onda som översten, men tyvärr har ju mänsklighetens historia fått fram flera sådana karaktärer. Det är inte helt otroligt med sådana existenser. Sorgligt nog.

Filmen är dock inte bara svart eller vitt. En anledning till människornas krig mot aporna är de apor som tidigare, i handlingen före filmens början, attackerade människor. Intressant är också att Woody Harrelsons överste också är i krig med en annan del av mänskligheten och hans armé jagas av starka människoarméer.

Filmens mest intressanta delar är inte krigandet och striderna, som tack och lov inte är alltför många. Det intressanta med filmen är de frågor den ställer om vad som definierar oss som mänskliga. Är det intelligensen och förmågan att bygga avancerad teknisk utrustning, förmågan att kommunicera eller är det förmågan till kärlek och medkänsla med alla varelser?