Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: On the Milky Road

by

On the Milky Road
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 september 2017

Denna film har ett fantastiskt bildspråk som kunde blivit ett helt underbart filmverk. Tyvärr blandar regissören Emir Kusturica in för många olika filmspråk och resultatet blir rent av plågsamt. Speciellt den långa överdrivna jakten sista halvtimmen fick jag tvinga mig att sitta kvar i salongen. De första oändligt vackra och talande tio minuterna är det som gör att filmen ändå får betyg 2 och inte lägre.

Handlingen utspelar sig vid frontlinjen under det bosnisk-serbiska kriget. Huvudkaraktären Kosta är mjölkman. Han korsar frontlinjen varje dag på en åsna för att leverera vita guldet (mjölken) till soldaterna. Emir Kusturica spelar dessutom själv rollen som Kosta.

Kulor och granater viner omkring honom men han lyckas hålla sig undan från kulor. Vi ser ortens präst som sitter embarkerad med några bondpojkar vid säckar upplagda på en mur. Där sitter de och skjuter och duckar ibland när kulorna viner över dem. Mitt i det absurda är detta ändå en bild av att det är de vanliga människorna som dras in i krig. Det är sådana scener och bilder som Emir Kusturica är mästerlig på att skapa.

Filmen har mycket magisk realism, som alltid när Kusturica skapar. En orm som äter mjölk och som räddar människor. Det finns en hel del av hämta ur den metaforen. På sankt Görans dag 2005 döpte sig Kusturica i den serbisk-ortodoxa kyrkan och antog namnet Nemanja Kusturica. Dopet ägde rum i klostret Savina nära Herceg Novi. Att som vuxen låta döpa sig till en kristen kyrka bör betyda att ormen har stor symbolisk betydelse i On the Milky Road.

Kosta är förlovad med en av byns vackraste kvinnor. Hennes bror är soldat i Afganistan och väntas snart hem. En vacker italiensk kvinna tas till Kostas fästmös hem. Italienskan ska gifta sig med fästmöns bror samtidigt som Kosta och hans fästmö ska gifta. Så romantiskt, tycker fästmön som drömmer om detta. Kosta och italienskan blir dock förälskade i varandra och vänds allt upp och ned och en livsfarlig flykt från legosoldater börjar. Det är nu filmen helt tappar vett och sans.

En sak som är trist är att de två kvinnorna är vackra som tavlor och går klädda i fina klänningar och eleganta skor medan männen är hur fula som helst. Jag har svårt för denna indelning och stora skiljelinje mellan vad en man och en kvinna är.

Bildspråket hos Emir Kusturica är som alltid vilt och absurt. Ibland är det riktigt knasigt roligt men ofta också väldigt vemodigt, sorgligt, löjeväckande. Det kan väl ha sina poänger men jag har ändå svårt för filmer där människor skildras så extremt löjliga. Det blir vansinnigt absurt utan något syfte. Och varför ska de två kvinnorna vara undersköna medan männen är klumpigtv fula.

Filmen har en mängd scener som är inspirerade av andra filmer. Den som inte kan sin filmhistoria förlorar därmed också en del av Kusturicas blinkningar till publiken.

Kusturica är nog främst känd för filmerna Zigenarnas tid (1988), Underground (1995) och Svart katt, vit katt (1998), men även som medlem i musikgruppen The No Smoking Orchestra, för sin kontroversiella medieperson och för sina annorlunda projekt, som den egna byn Drvengrad (även kallad Küstendorf).

Filmrecension: Good Time – stark och berörande thriller

by

Good Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2017
Regi: Ben Safdie och Joshua Safdie

Filmen är en stark och berörande berättelse om människor som inte tagit sin in i den amerikanska välfärden, en berättelse om några av de utslagna i det amerikanska samhället.

Vi får följa två bröder som inte ser sig ha något annat val att överleva på än att genomföra ett rån för att få pengar till att kunna flytta ut på landet. Robert Pattinson och Benny Safdie spelar de två bröderna Nick och Connie Nikas. Den yngre brodern, Nick Nikas (spelas suveränt bra av Benny Safdie), är intellektuellt funktionsnedsatt och klarar sig inte själv i samhället. De två bröderna är ensamma, de har en mormor men inga föräldrar eller hans släktingar verkar finnas med. De två bröderna har en tät relation och Connie tar hand om sin bror så mycket han förmår.

Connie är smart men ändå blir det mesta han planerar misslyckat. Han tar med sig sin funktionsnedsatte bror på ett bankrån, där de är smarta nog att maskera sig så de ser ut som svarta. Bankrånet spårar ut och Nick hamnar i fängelse i avvaktan på rättegång medan polisen söker efter Connie, som till och med blir efterlyst med bild i lokala tv-nyheter.

Connie vet att Nick inte har en chans att klara sig i fängelse och ger sig ut i New Yorks undre värld för att få ut sin bror. Försöket blir alltmer desperat och farligt i en brantare spiral mot en punkt där inget annat än våld återstår.

Under Connies kamp för att befria sin bror får vi se delar av det USA där människor inte har råd att ha el i alla rum och där människor måste tar hem sina sjuka anhöriga från sjukhuset innan de är färdigbehandlade.

Filmen är bra på flera sätt. Den överraskar flera gånger med oväntade vändningar, den är inte förutsägbar och den berättar något om hur människor har det i delar av samhället i USA idag, och för den delen i många länder. Skådespelarna är mycket bra och musiken har redan uppmärksammats då filmen vann Cannes Soundtrack Award.

Den brittiske skådespelaren, fotomodellen och musikern Robert Pattinson får ofta spela karaktärer som är snygga, som rollen som Edward Cullen i Twilight-filmserien och Cedric Diggory i Harry Potter och Den flammande bägaren. Han är inte bara en snygg skådespelare och fotomodell utan också skicklig och det visar han i Good Time. Men allra mest imponerar Benny Safdie i rollen som den yngre brodern. Benny Safdie har ju dessutom skrivit och regisserat filmen tillsammans med sin bror Joshua Safdie. Där har vi två bröder inom filmbranschen vi kommer att se många bra filmverk från.

Filmrecension: Tillbaka till Montauk

by

Tillbaka till Montauk
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 septembr 2017
Regi Volket Schlöndorff
Manus Colm Tóibín och Volker Schlöndorff

En film om myten om gammal kärlek som aldrig rostar, eller gör den det? Går det att återvända till en passionerad kärlek som lämnats för sjutton år sedan? Kan kärleken finnas kvar, lika stark?

Stellan Skarsgård är tillbaka i en film om medelålders skandinavisk författare, Max Zorn, som är på signeringsturné i New York och då bestämmer sig för att söka upp Rebecca, en kvinna har var förälskad i när han ännu var ung.

I romanen som Max marknadsför i sin turné berättar han om några av de sista råden hans far gav på sin dödsbädd. Fadern hade sagt det enda någon ångrar inför sin död är det han eller hon aldrig gjorde och de gången som han/hon sårat någon. Allt annat är betydelselöst inför döden. För min del är det där en riktig klyscha, typiskt något sagt av den despotiska mannen Max Zorns pappa verkar ha varit. Som om allt annat vore värdelöst. Hur som helst verkar Max Zorn tagit till sig detta.

Max Zorn är i New York där hans fru Clara tar hand om honom tillsammans med en ung pressansvarig, den unga kvinnan Lindsey. Max Zorns fru Clara är också väldigt ung. Jag kan inte låta bli att se filmen som delvis en slags variant på samma tema som den Guldpalmsvinnande svenska The Square, men istället för att driva med konstfolken som Ruben Östlund gör driver Tillbaka till Montauk med myterna om författare och den litterära eliten. Fast Tillbaka till Montauk är i sitt filmspråk mycket mjukare än The Square.

Max Zorn kan inte låta bli att försöka få tag på Rebecca, den kvinna han hade en kärlekshistoria med sjutton år tidigare. Han har fått för sig att faderns råd var att i livet ta itu med de relationer han aldrig tog vara på ordentligt. Han har fått för sig att Rebecca och han borde ha gift sig och skaffat barn och åldrats tillsammans.

Filmen är vemodig och lite långsam – men aldrig tråkig. Den berör mig och ger mig en del att fundera på. Fast eftersom jag inte alls delar den filosofi som Max Zorns pappa delade med sig av inför sin död har jag ändå svårt att riktigt ta till mig filmen. Kanske beror det på att jag inte kan känna någon stor sympati för någon av karaktärerna, mer än möjligtvis den unga presstjejen Lindsey.

Det är många stilla bilder, där kameran vilar på närbilder av Stellan Skarsgård eller någon annan, det är en del monologer – till sin form har filmen en del teatermanér. Det fungerar, mycket tack vara Stellan Skarsgårds skicklighet i att inte visa för mycket, att aldrig spela över.

Det var kul att se Nina Hoss i rollen som Rebecca. Nina Hoss är välkänd för en stor publik för rollen som Astrid i Homeland.

Den som vill ha fart och fläkt ska väl inte satsa på att se Tillbaka till Montauk. Rätt publik för filmen är nog den som tycker om filmer om livet och inte vill ha alla svar enkelt serverade och gärna gillar filmer som har mycket av teaterform över sig. Å andra sidan har jag sett andra filmer i samma genre som lämnat mer spår efter sig. Det här är ingen film som jag går och funderar på länge efteråt heller. Den är vacker, med fina foton både över naturen och nära bilder på människor men ändå inte så engagerande.

Filmrecension: Borg – en levande legend

by

Shia LaBeouf och Sverrir Gudnason i Borg. Foto: SF Studios

Borg
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2017

Ett porträtt av en stjärna eller snarare två, om toppidrott , kändisliv och den baksida som finns i att alltid vara på topp. Ett drama med manus av Ronnie Sandahl och i regi av Janus Metz Pedersen.

Var man än åker i världen vet nästa alla vem Björn Borg är. Den kände svensken som spelade tennis och vann Wimbledon många gånger.

I Sverige har Björn varit en ikon som dyrkats och upphöjts och vi har läst om hur han har levt ett glamoröst tennisliv.

Hans äktenskap , hans föräldrar som följde med på turnéerna och inte minst hans förhållande till tränaren Lennart Bergelin har avhandlats otaliga gånger i pressen.

I den här filmen visas en annan sida av tennislivet. När Björn i inledningsscenen gör armhävningar på balkongräcket så är man rädd att han skall och vill ramla. Det är ingen glad ung kille vi ser i filmen. Det är en kille med vinnarskalle som har mycket att kämpa med. En kille som satsar allt och som det går bra för. Ändå finns mycket ångest och ilska under den behärskade ytan. Filmen handlar mycket om Björns förhållande till tränaren Lennart Bergelin som blir den viktigaste personen från tidig ålder. Flickvännen Mariana Simionescu är mer som assistent än kärlekspartner. Hans föräldrarna syns knappt i filmen.

Om Borg är killen som aldrig ler eller visar känslor så är hans motståndare i den avgörande matchen hans motsats. John McEnroe skrattar och skojar, får våldsamma utbrott, skäller på publik och domare och är allmänt helt galen. En stor del av filmen handlar om uppladdningen och matchen i Wimbledon 1980. Den ena hatas och den andra älskas av publiken.

Skådespelaren Sverrir Gudnason är en porträttlik Björn Borg och det är positivt. Välkända personer som porträtteras av någon annan känns alltid fel men här är det verkligen Björn utseendemässigt.
McEnroe spelas av amerikanen Shia LaBeouf. Han är en jättebra skådespelare men han känns för ung och tunn för att gestalta McEnroe. Leo Borg , Björns son spelar Björn som ung och hamrar bollar mot den berömda garagedörren i Södertälje. Lennart Bergelin, som liksom alla tränare har sina gamla meriter att komma dragande med då och då görs av Stellan Skarsgård. Samspelet mellan honom och Gudnason är suveränt.

Ett verkligt spännande drama och mycket psykologi. Visst är matcherna spännande men lika spännande är hur spelarna tänker. Vad händer med dem och vad händer med relationerna runtomkring när allt bara handlar om att vinna? Filmen slutar när båda stjärnorna är på topp. Vad händer när man inte vinner längre? Förhoppningsvis väntar ett lyckligare liv. Den filmen skulle man också vilja se. Till dess gå och se den här och njut av en bra story och fina skådespelare. Den är verkligen sevärd.

Filmrecension: De bedragna – lek inte med kvinnor

by

De bedragna
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2017
Regi Sofia Coppola
Manus Sofia Coppola
Medverkande Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning
1 tim 31 min.
Från 11 år.

En originell och annorlunda thriller där Nicole Kidman och Kirsten Dunst får visa sina storheter som skådespelare. Regissören Sofia Coppola är en av mest intressanta nutida amerikanska regissörerna. Hon belönades med en Oscar för bästa originalmanus för sin andra långfilm Lost in Translation (2003). Jag tror det finns stora chanser för minst en nominering till Oscarspriset eller något annat filmpris för denna version av De bedragna.

De bedragna talar till mig som publik på flera nivåer: med miljöerna, med foton, med skådespelarnas uttryck. Fotot är murrigt och ger kalla kårar och fångar in mitt intresse hela tiden och nära bilder på flickorna och kvinnorna berättar så mycket.

Året är 1864 och det amerikanska inbördeskriget har pågått i tre år. En flicka från en internatskola för flickor hittar en svårt skadad soldat i skogen när hon plockar svamp. Området ligger inom sydstaterna och soldaten är en fiende soldat, en nordstatare, korpral John McBurney (spelas så bra av Colin Farrell). Korpralen har en fult sår i benet och behöver omvårdnad. Den unga flickan tar med honom till internatskolan där de två lärarinnorna bara har fem elever kvar, resten har skickats hem under kriget.

Martha Farnsworth (spelas av Nicole Kidman) är skolans föreståndare och hon reagerar först med ilska men inser att de ju måste agera som goda kristna och låta soldaten få omvårdnad. Hon bestämmer att korpralen ska få stanna tills han blir frisk nog att ge sig av – och de håller hans existens hemlig när officerare från sydstaternas armé kommer på besök. Eller är det var kristen kärlek som Martha låter soldaten stanna?

Något händer i huset med flickorna och kvinnorna när en man plötsligt finns där. Soldaten är inte sen att utnyttja situationen heller och flirtar med dem alla, på olika sätt. Vi anar att något mörkt rör sig under ytan, att någon katastrof är på väg, men vad?

Filmen är skickligt sammanvävd och är spännande och fascinerande. Ingen leker ostraffat med den kvinnliga sexualiteten.

Sofia Coppola och Kirsten Dunst har en helt en förmåga att lyckas med sina samarbeten. I De bedragna spelar Kirsten Dunst skolans franskfröken Edwina, som kanske är den som blir allra mest duperad av soldaten. Kirsten Dunst spelade huvudrollen i Sofia Coppolas tredje film Marie Antoinette likson i filmen Virgin Suicides.

De bedragna bygger på en roman av Thomas Cullinan från 1966. Den filmatiserades första gången redan 1971 av Don Siegel (som en gång i tiden var gift med Viveca Lindfors), då med Clint Eastwood (Siegel och Eastwood gjorde senare ”Dirty Harry” tillsammans) i rollen som den sårade soldaten som sätter hjärtan i brand och som själv får betala dyrt för släckningsarbetet.

”De bedragna” bygger på en roman av Thomas Cullinan (oläst av mig) från 1966. Den filmatiserades första gången redan 1971 med Clint Eastwood som den sårade soldaten. Sofia Coppolas version ändrar perspektivet en hel del och låter oss mer se handlingen med kvinnornas perspektiv.

Jan Söderqvist på Svenska Dagbladet påpekar att Sofia Coppolas version av De bedragna har tagit bort slavarna:
Men var är slavarna? Coppola har kemtvättat berättelsen och avlägsnat allt med mörk hudfärg. Vilket innebär att en inte oviktig dimension i Siegels film och, gissar jag, romanen helt enkelt bara saknas. Det gör att allting skaver mindre och framåtskrider mer friktionsfritt. Varför denna skimrande vackra, sorgset onda sagobubbla till film bitvis kan framstå som provocerande världsfrånvänd.

Jag tänker att filmen kan också ha vunnit på att frågan om slavar och olika hudfärg tagits bort ur temat och att därför sexualiteten, åtrån och spelet mellan män och kvinnor … och vad som händer i människors undermedvetna fått mer utrymme.