Film

Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari

“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.

Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.

I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.

Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.

Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.

Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.

Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.

Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.

Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.

2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.

Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth

Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.

De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.

Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.

De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.

De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.

”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.

Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.

Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.

En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.