Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Innan vintern kommer – en gripande sorgesång över mänskligheten

by

Innan vintern kommer
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2018

Stefan Jarls nya film, ”Innan vintern kommer”, är en sorgesång över mänskligheten. I centrum för filmen står en liten familj på den svenska landsbygden i ett land som är i krig. Familjen som består av mamma, pappa och en pojke (som verkar vara i elvaårsåldern) och hans älskade vita häst Poco, försöker leva vidare i ett krigsdrabbat land utan att blanda sig i konflikten.

Familjen försöker överleva i skuggan av en statskupp och hotet är ständigt närvarande. Det finns dåligt med mat att köpa i butikerna i staden och det är riskabelt att ta sig dig. Vägspärrar är upprättade och begränsar befolkningens rörlighet. En dag får familjen besök av några av kuppmakarna.

Stefan Jarl, en av vår tids unika svenska filmkonstnärer, står både för manus och regi. När han skildrar Sverige mitt i ett inbördeskrig har han barnets upplevelse i centrum. Hotfullt dundrar stridsflygplanen över landskapet.

På sin hemsida beskriver Stefan Jarl själv filmen mycket bra:
En pojke trär smultron på ett strå. Strax därefter faller en bomb borta vid ängens horisont. I ”Innan vintern kommer” utgör en svensk sommaridyll kulissen till ett krig. Det är morgonkaffe, skira pelargoner och en barnteckning på köksväggen. Och så pojken och hans häst, som rider genom landsbygden med stridsflygplanen dånandes någonstans i periferin. Innan vintern kommer” tar även med tittarna in i den stund när allt vänder, det ögonblick då några av kuppmakarna knackar på familjens dörr.

Filmen har många styrkor. Händelserna är mycket trovärdiga. Skräcken och hotet är smygande och känns långt in i magen. Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Den har en lång rad duktiga skådespelare i rollerna – och deras reaktioner är precis som om det vore verkligheten. Mamman som kommer hem när pappan sitter med kuppmakarnas vapen mot sitt huvud i köket och den lilla pojken har lyckats gömma sig i stallet med hästen. Pojken varnar mamman för att gå in, han har tjuvlyssnat och vet att pappan sagt att han lever ensam i huset. Mamman envisas med att inte lyssna på pojken och går in ändå i huset. Och därmed förstör hon mycket. Det är väldigt irriterande att sitta stilla och se hur dum hon är som inte lyssnar på barnet. Det är en av filmens styrkor att jag som tittare engagerar mig i handlingen, att jag inte kan sitta som en objektiv okänslig publik.

En annan av filmens styrkor är dess enastående och starka foto av Philip Øgaard. Nära bilder på blommor, havets vågor, hästen med pojken på ryggen (fast rider han verkligen utan hjälp?).

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har en hel del förutsägbara händelser – och dess bildspråk ibland är lite för klichéartat. Som att mamman plockar upp en vacker blomma i förbifarten när hon hastar till bilen för att köra till staden för inköp. Eller som när pojken är ute på ridtur med den vackra hästen och stannar för att hjälpa en söt liten grön larv över stigen. Lite övertydliga bilder.

Att Stefan Jarls syfte med filmen är att visa på krigets ondska. Det är helt klart en film som tar ställning, en anti-krigsfilm. Stefan Jarl uttrycker det så här:
I en låda hittar jag en gammal badge med texten ”Stoppa kriget”, en sådan där knapp att fästa på kläderna. Hur länge har den legat där? Vilket krig avsåg den? Jag sätter den på min tröja. Innan vintern kommer är en anti-krigsfilm. Sverige är idag förskonat från de levnadsvillkor under vilka många människor runt om i världen lever. Hur länge?

”Innan vintern kommer” är tredje delen i en trilogi, där ”Goda människor” och ”Jag är din krigare” utgör första och andra delen.

I rollerna:
Eva Röse, Henrik Norlén, Peter Andersson, Joel Spira, Valter Skarsgård och Wilhelm Abraham

Lite fakta om Stefan Jarl från Wikipedia:
Stefan Jarl, född 18 mars 1941 i Skara, är en svensk dokumentärfilmare, filmregissör, författare och debattör. Han är fil. kand. i estetik och utbildade sig vid Svenska Filminstitutets filmskola 1965-1967.

Sin filmbana började han som elev och assistent åt regissören Arne Sucksdorff i bland annat i Pojken i trädet (1961). Genom samarbetet med Sucksdorff väcktes hans intresse för sambandet människa och natur, ett ämne han återkommit till i filmer som Naturens hämnd (1983), Samernas land (1994) och Jag är din krigare (1997). Senare gjorde han också filmen Skönheten ska rädda världen (2001) om Arne Sucksdorff.

Jarl är mest känd som dokumentärfilmare, men har också gjort spelfilm med starkt socialt engagemang; Goda människor (1990) och Jag är din krigare (1997). Som centralperson i den alternativa filmrörelsen i Sverige är han en stridbar debattör som fört en envis kamp mot kommersialismen i filmbranschen. Tillsammans med Ulf Berggren grundade han 1973 kulturföreningen och biografkedjan Folkets Bio. Jarl har även arbetat som produktionsledare, bl.a åt Bo Widerberg. Om den senare gjorde han dokumentärfilmen Liv till varje pris (1998).

Hans mest kända filmer är den dokumentära Modstrilogin, Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993). Han följer där under några decennier människor i samhällets utkanter och avslutar med att se hur deras barn i sin tur gör sina livsval. Modstrilogin avrundas med kortfilmen Epilog (2006).
..
Jarl är fortfarande en i högsta grad kontroversiell filmare. Hans film Godheten från 2013, som SVT köpte visningsrättigheten till, fick inte som planerat visas före riksdagsvalet 2014. Detta trots att filmen inte tar någon partipolitisk ställning.

Maj Wechselmann intervjuas om filmprojektet Moa

by

Foto från kommande film om Moa Martinsson

Skriver nästan aldrig om film, ett  känslostarkt uttrycksmedel jag tyvärr i hög grad måste bortprioritera av tidsskäl.  I samband med årets filmfestival i Göteborg – en tilldragelse som jag tog semester för att uppleva på 90-talet – kom en förfrågan jag ville tillmötesgå.  Önskemålet kom från en PR-ansvarig person, med anledning av ett seminarium 28/1  med fokus på kommande dramadokumentär om Moa Martinsson.  Ett 18 minuter långt klipp visades. Ebba Witt Brattström och Maj Wechselmann som skrivit manus,  berättade om ett Work in progress.  Eftersom jag hade bokat in annan aktivitet och höll på med  andra skrivjobb, har jag först nu möjlighet att publicera, den intervju som via mejl genomförts med den ytterst produktiva Wechselmann. Minns dokumentärfilmaren från ett livligt panelsamtal på Hagabion under en festival för omkring tjugo år sedan. Och när hennes omskakande  Det är upp till dig visades på Bio Roy för några år sedan, köpte jag en kopia på dvd.  I den långa raden av verk från en uppmärksammad filmare och debattör, vill jag lyfta fram Barn av sin tid. Den är ett porträtt på författaren Aino Trosell, en kvinna numera bosatt i Göteborg som var min hedersgäst när jag hade 50-års kalas.

För att återgå till intervjuns ämne har jag sett spelfilmen Moa (1986), den berättande musikföreställningen Moa som turnerat hos Riksteatern samt läst fyra av Moa Martinssons romaner.  Två trailers, eller snarare oklippt råmaterial, uppladdat på Youtube, har fungerat som underlag för mina frågor och mitt intresse Som bonus har jag dessutom haft tillgång till en skiss över en planerad biografi om Moa Martinsson.  Filmen om Moa Landsmodern innehåller hela femhundra statister. Den berättande rösten tillhör Gunilla Nyroos. Att hon fått uppdraget som speaker passar perfekt, inte minst för att hon hade huvudrollen i ovan nämnda spelfilm. Har läst mig till att Wechselmann låtit sig inspireras av Witt Brattströms avhandling om Moa Martinsson, den som har titeln Skrift och drift på trettiotalet.

Varför behövs en sådan här film om Moa? Därför att Moa var den första som skrev realistiskt om våldtäkter i hemmen, den första #metoo

Hur ska hon värderas litterärt? Hon fick genom Folket i Bild en jättepublik- upp till 130 000 per bok. Bara Vilhelm Moberg nådde upp till jämförbara siffror. Detta skedde i en tid då tv inte fanns. Litteraturkritikerna och hennes egen generation av författare var snåla och ogenerösa mot henne.  Hennes, ofta självbiografiska, böcker är ännu viktigare idag. Det finns väldigt få vittnesmål om fabriksarbeterskornas och pigornas liv. Litterärt finns det få som skildrat de små i samhället så empatiskt, så humoristiskt och sarkastiskt. I visa böcker blir hon profetiskt poetisk. Idag kan hon också läsas som ett av de enda vittnesbörden ur socialantropologiskt perspektiv, om de nedersta. (Wechselmann exemplifierar med det myller av människor på olika nivåer av samhällsstegen som beskrivs i i Martinssons Östgötaepos  Vägen under stjärnorna. Av utrymmesskäl har jag valt att inte ta med denna passage.)

Varifrån hämtade hon sin energi och obändiga livsvilja? Jag tror att hennes stora kärlek till modern (Kristina) bar henne. Moas ogifta mamma hade just värme och empati för de som hade det ännu värre ställt.

Att belysa gigantiska klassklyftor och ojämställdhet mellan könen, har det varit drivkrafter i ert arbete? Ja! Lägg därtill den töntiga och oseriösa behandlingen av Moa från akademikerna, inte minst Svenska Akademien som gav pris till en tokig tant. I sin iver att höja Harry Martinsson till skyarna, gjorde Sonja Ehrfurt sig skyldig till ett nidporträtt och karaktärsmord på Moa.

När och var är det tänkt att filmen ska ha premiär? K-special på SVT ska ha den, men jag hoppas på biopremiär hos Folkets Hus och Parker. 

Hur har den finansierats? Av Film i Öst plus institutioner som Arbetets museum i Norrköping, Östgötateatern, Örebro Länsteater, ett antal småteatrar i Östergötland, ”Hallarna” i Norrköping, ABF Östergötland, Hembygdsföreningarna i Bersbo och Finnspång, Norrköpings Stadsmuseum och Stadsarkiv, Gruvmuseet i Åtvidaberg samt Kalmar Museum. Vidare har ett stort antal kulturpersonligheter i Norrköping jobbat gratis. Varken jag eller Ebba har fått betalt. Produktionsgruppen Wechselmann har till dags datum lagt ut 250 000:- kontant. Nu ska ansökan skickas in till SFI (Svenska Filminstitutet).

Hur hittades alla medverkande? Folk har anmält sig till scenerna. Vi har haft casting. Överraskande många har till och med sytt sina kostymer. Jag tror de gjort det, därför att Moa i sin tid satte fart på så många. För de äldre är det helt klart så att hon finns i deras hjärtan. Detta projekt har fått mer stöd än jag någonsin fått tidigare under mina femtio år som filmare.

OBS Intervjun publiceras 11/2 2018 i något redigerad form

Foto från kommande film om Moa Martinsson – Work in progress

 

 

Robin Hood – legenden som aldrig dör

by

Stråtrövaren Robin Hood vars berättelser går tillbaka till medeltiden står för alltid stark som en del av vårt kulturella arv. I olika media och litterära former har han varit en del av oss sedan årtusenden.

Historier har berättats i alla tider. De bästa har levt vidare genom muntliga traditioner och – faktiskt – så har en del betraktats som sanningar, det vill säga något som faktiskt inträffade. Inte minst när det gäller gudar, alltifrån antikens grekiska och romerska gudar till de mer moderna av idag. Allt har en grund i muntliga traditioner, där en del nedskrivits rätt så tidigt. Men det finns även andra väsen som funnits genom årtusenden i muntlig tradition såväl som i skrift, såsom drakar, monster, troll och liknande varelser som ingen har sett i verkligheten. Men det mest intressanta är hjältar som vuxit fram ur en muntlig tradition och sedan tagits in i populärkulturen till en nivå att alla har hört namnet, sett filmen eller till och med spelat spelet, även om den bild som utvecklats över årtusenden kanske inte ens är i närheten av de första muntliga utsagorna. En sådan figur är Robin Hood.

Jularna och Walt Disney
För många av oss i Sverige så mötte vi Robin Hood på jularna, då det varje julafton fortfarande visas en sekvens från den tecknade Walt Disney-filmen från 1973. En film som blev en stor succé i Sverige och nog måste ha setts av nästan varje barn därefter. Om det så är på bio, video, dvd eller som streamingtjänst. Filmen är en del av vår uppväxt, särskilt sekvensen som visas varje julafton då Robin Hood ska försöka sno Prins Johns guld från sängkammaren. Och hur många gånger har inte citat från de sekvenserna tagits upp i diverse sammanhang, alltifrån skolrevyer till komediprogram på tv.

”Vakter, vakter, de försvinner med allt mitt guld”, som skådespelaren Ingvar Kjellson skriker ut såsom rösten till Prins John är nog en av de mest citerade meningar i den moderna svenska kulturen.

Robin Hood är för oss en tecknad räv, men inte bara, för det har gjorts massvis med tv-serier och filmer om denne hjälte. Han är till och med på ett hörn i filmen Ivanhoe som också är en institution i svensk tv, då vi matats med samma 1980-talsfilm vare år under jul- och nyår.

Lång muntlig tradition
Men den muntliga traditionen går givetvis längre tillbaka än så. Robin Hood talades det om tidigt och han omnämns skriftligen redan 1377 i William Langlands verk Piers Plowman.

Då en legendarisk fredlös stråtrövare, som underhand blev känd som någon som tog från de rika och gav till de fattiga. Lite generaliserande kan man dock säga att berättelserna om Robin Hood har förändrats över århundradena, lite beroende på vad som gällde då och vad man ville ge honom för egenskaper. Det var på 1800-talet författaren Howard Pyle skrev om Robin Hoods äventyr och historien tog ny fart och under 1900-talet tog denne legend steget in i filmens värld och sedan tv-seriernas.

Nya medier
1973 fångades Robin Hood upp av det gigantiska Walt Disney, vilket innebar ett än större genomslag i populärkulturen. Inte minst i Sverige. Numera figurerar han även i spel och svenska bolag som MRG Group har via portaler som Vinnarum

mött spelfans stora efterfrågan efter denne evige hjälte i digital spelform. Med hjälp av innovativa spelutvecklare samarbetar man nämligen för att utvidga det ständigt växande utbudet av spel som inspirerats av myter och legender. Där kan man för övrigt även finna Ivanhoe och flertalet andra hjältar, myter, monster och gudar från förr. De teman som präglar dessa spel är ofta sådant som varit populärt i århundraden, ja, rent av årtusenden. Muntliga traditioner som under hand förvandlats till nedskriva för att under 1900-talet bli serietidningar, film och tv-serier och nu dataspel. Viss kultur, vissa historier dör aldrig.

Legenden är beständig
Popularitet har en tendens att mötas över tid. Sägnerna mötte Robin Hood. Böckerna mötte Robin Hood. Filmen mötte Robin Hood. TV-serierna mötte Robin Hood. Dataspelen mötte Robin Hood. Mediernas popularitet förändras, men legenden är intakt. Vi har fått uppleva Robin Hood i många skepnader och former och kommer få se honom i fler framöver. Det enda som är beständigt är den fascinerande legenden om stråtrövaren från Sherwood-skogen i Nottingham.

Arkiverad under: Film

Grattis: Ni vann biobiljetter till filmen The Disaster Artist

by

The Disaster Artist är en komedi som tar oss med bakom kulisserna av ”The Room” – filmen som uppmärksammades stort över hela världen när den kom, då den anses vara den bästa sämsta filmen någonsin gjorts.
Här får vi följa den excentriske Hollywood-outsidern Tommy Wiseau (James Franco) vars passion för sitt filmskapande är lika stor som hans metoder är ifrågasatta. The Disaster Artist påminner oss om att det finns mer än ett sätt att bli en legend, samt om att det finns ingen begränsning i vad man kan åstadkomma – om man inte har någon som helst aning om vad man håller på med…
I övriga roller ser vi bl a Dave Franco, Seth Rogen, Kristen Bell och Zac Efron.

The Disaster Artist har biopremiär 9 februari 2018. Kulturbloggen har fått sex biobiljetter som våra besökare kan vara med och tävla om. Tre vinnare får två biljetter var.

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare som får två biobiljetter var med posten är:
Rune Vallentin Klüft, Bunkeflostrand
Christoffer von Essen, Stockholm
Angelica Lind, Tyringe

Vill du vara med och tävla om biobiljetter? Gör så här:
Berätta varför just du borde vinna en sådan biljetter.
Skicka din motivering – och din postadress (hur ska vi annars kunna posta biljetterna till dig?) med epost till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Om du inte skickar med din postadress har du ingen chans att vinna.
Vi måste ha ditt tävlingsbidrag senast den 10 februari kl 15.

Filmrecension: The Death of Stalin – Sovjetsatir som blir aningen för brittisk

by

The Death of Stalin
Regi: Armando Iannucci
Svensk biopremiär: 9 februari 2018
Betyg: 3

Året är 1953 och Sovjetunionen befinner sig i sin kanske mest brutala tid. Gulag är översvämmat av ”förrädare” (vilket vem som helst kan vara) och varenda misstanke om oliktanke leder till en säker död, antingen av en kula eller av arbete. Det är ett ständigt tal om ”listor” och även de högsta partipamparna fruktar ständigt för sina och sina närmastes liv. Nikita Chrusjtjov (spelad av en vass Steve Buscemi) får varje kväll sin fru att skriva ned de vitsar Stalin skrattade åt under kvällen, de han inte skrattade åt memoreras för att aldrig upprepas igen. The Death of Stalin handlar (precis som titeln antyder) om den sovjetiske, paranoide envåldshärskarens död och efterspelet som följer.

När Josef Stalin dör ensam i sitt rum av en hjärnblödning står vakterna kvar utanför utan att agera. ”Ska vi undersöka?”, frågar den ena. ”Ska du hålla käften innan du får oss båda dödade?”, svarar den andra. Istället låter de honom ligga och ett absurt efterspel följer. Bara att få dit en läkare är problematiskt ”vi skickade ju alla de duktiga till Gulag”, varför man får ta dit pensionerade åldringar och oerfarna ynglingar som ”tillsammans, enhälligt och gemensamt” (enligt dem själva) kommer fram till att dödsorsaken var en stroke. Efter det historiska dödsfallet påbörjar de sju mest inflytelsefulla männen i partiet en kapplöpning och en maktkamp om Stalins arv. De tre mäktigaste är Lavrentij Berija; chef för den fruktade säkerhetstjänsten NKVD – iskall massmördare, systematisk våldtäktsman och pedofil, Nikita Chrusjtjov; högt uppsatt partipamp och lustigkurre, och Georgij Malenkov; ställföreträdande generalsekreterare för det kommunistiska partiet. De två verkliga kandidaterna är Berija och Chrusjtjov, och de gör allt i sin makt för att få den andra ur balans.

Berija gaddar ihop sig med Malenkov, och Chrusjtjov försöker få med sig Molotov och de andra. Berija får Chrusjtjov att anordna ”den store ledarens” begravning medan han själv beordrar sin fruktade säkerhetstjänst att ta över arméns posteringar i Moskva, samtidigt som han hindrar den ingående tågtrafiken för att lättare ha kontroll över huvudstaden. Som motaktion får Chrusjtjov tågen att gå igen och går ihop med den mäktiga överbefälhavaren general Georgij Zjukov – militärhjälte från andra världskriget och ”Sovjetunionens hjälte” fyra gånger. Den senare är inte alls glad över Berijas handlingar för att minska hans inflytande och konspirerar villigt tillsammans med Chrusjtjov.

Chrusjtjovs plan att få tågen att gå igen visar sig vara en succé för honom (för folket är den en katastrof) när Berijas män öppnar eld mot medborgare i landssorg som forcerar posteringarna för att komma fram till den döde Stalin. På bara en dag dör 1.500 civila och vinden vänder till Chrusjtjovs fördel. I ett desperat raseriutbrott hotar Lavrentij Berija de andra partipamparna och förklarar hur mycket smutsig information han har om dem, vilket visar sig vara ett ödesdigert misstag. Strax därefter begår de tillsammans med Zjukov en statskupp där Berija blir avrättad. Inte långt därefter tar Nikita Chrusjtjov full kontroll över makten.

The Death of Stalin är skriven och regisserad av Armando Iannucci, italienskättad britt och mästare på satir. Han kommer senast från den framgångsrika tv-serien Veep. Med mestadels brittiska skådespelare driver han med alla de absurditeter och galenskaper som pågår i Sovjet och främst i den högsta makten. Humorn är typiskt brittisk, lite stel och ”cheesy” och till sin hjälp har han utmärkta skådespelare. Men det är ändå någonting med det hela som blir lite utdraget, lite för löjligt och stelt. Kanske är det att denna typ av satir blir svår över två timmar, kanske passar den bäst i sketcher. Kanske är det att det hela blir lite för brittiskt. Miljön är ju skådespelarna och regissören till trots – Sovjet – och jag saknar den östliga mustigheten och bisterheten vilket inte fångas upp i denna film. Det är kanske inte ens är meningen, men Iannuccis Sovjet blir ett brittiskt Monty Python och utan en rysk själ i det hela blir det lite tomt.

Allt som allt är The Death of Stalin en sevärd film; rolig och underhållande – men utan det lilla extra. Kanske den ryska själen.