Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Sacred Water – Roligt och upplysande om kvinnans heliga vatten

by



Sacred Water
Betyg: 3
Land: Belgien
Produktionsår: 2016
Längd: 56 Min
Regissör: Olivier Jourdain
Språk: Rwanda, kinyarwanda

Sacred Water är det heliga vattnet, vätskan som utsöndras när en kvinna uppnått maximal sexuell stimuli. Orgasm, utlösning och ejakulation -kärt barn har många namn. Om detta vet de Rwandska män lite. Men alla kan sägnen. En dag när kungen är ute i krig beordrar drottningen en av vakterna att ha sex med henne. Nervös som han är skakar han sin penis upp och ned längs drottningens blygdläppar och klitoris och ut kommer det “heliga vattnet”. Den upphetsade drottningen har aldrig upplevt något liknande.

Tekniken kallas för Kunyaza. Radioprataren Vestines mission är att lära ut om den ”mystiska” kvinnliga sexualiteten. Hon frågar männen om vad Kunyaza innebär och det blir knäpptyst. Samtidigt beskriver kvinnorna Kunyaza som ett sätt för dem att få sina män att stanna hemma. Som att ansvaret låg på dem att tillfredsställa mannen så att han inte tröttnar och söker sexuell lycka annorstädes. Här finns en kunskapslucka. Med hjälp av sin sexualundervisning vill Vestine befria kvinnan från begränsande normer och vidga den sexuella världen. Hon vill få dem att förstå hur sex kan betyda så mycket mera än bara penetration.

Med humor och värme närmar sig regissören Olivier Jourdain ämnet. Skrattet sätter sig i halsen när jag inser det begränsade synfältet. Tesen är giltig även i västerländsk kontext. Enligt amerikansk forskning får enbart två av tre heterosexuella kvinnor regelbunden orgasm jämfört med nästan alla (95 procent) av männen. Det handlar om ett för stort fokus på  mannens orgasm, något som reproduceras inom både mainstream-film och porrfilm. Sacred Water är en vågad film som synliggör kunskapsbristen hos män och kvinnor som nyfiket lyssnar till Vestines budskap. Drömmen är att få sin kvinna våt.
Så låt det heliga vattnet fortsätta porla och strida i många strida strömmar. Den enkla dokumentärfilmen Sacred Water är som sexualundervisning  verkligt sprängstoff.

Filmrecension: Gruppen – en unik film men som inte räcker ända fram

by

Gruppen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 april 2018

En fascinerande fransk film som är en början till ett mästerverk men inte riktigt kommer igång.

Filmen utspelar sig i den lilla franska hamnstaden La Ciotat i södra Frankrike. Sju ungdomar ska delta i ett projekt för arbetslösa unga. Tillsammans med en känd författare ska de skriva en roman som utspelar sig i deras bygd.

Ungdomarna ska arbeta fram romanen i ett grupparbete. De får skriva olika avsnitt själva och göra karaktärsbeskrivningar men sedan ska de tillsammans diskutera och forma romanen. Givetvis jobbar de mycket med klichéer.

Ganska snabbt kommer sex av gruppens sju ungdomar överens om att de ska skriva en kriminalroman som ska utspela sig mot bakgrund av stadens historia av arbetarkamp och rasism. En av ungdomarna, Antoine, är helt emot att kriminalromanen ska vara politisk. Om den nödvändigtvis ska vara politisk vill han att det ska vara arbetare som är mördare och inte någon ur eliten. Antoine är negativ och motvalls till mycket och han skrämmer de andra.

De mest intressanta delarna är frågeställningarna och tankarna kring vad litteratur och berättande är. Gruppens ledare, författaren Olivia, skriver deckare som ofta sticker ut hakan och är lite extra skrämmande. Antoine genomskådar henne ganska snabbt. Hon har egentligen ingen aning om …

Gruppens ledare, författaren Olivia, försöker forska i vad som driver Antoine. Är han högerextremist? Vem är han? Vad vill han?

Mycket i filmen är subtilt, det sägs mellan raderna. Jag tycker om när filmen inte är övertydliga utan lämnar en hel del åt publiken att känna och förstå. Filmen är dessutom unik då den bryter mot det handlingsmönster och den drama-struktur många filmer har. Ändå räcker det inte riktigt ända fram. Det är lite för många lösa trådar som hänger i luften, det är något som fattas för att den ska bli det mästerverk den skulle kunna varit. Men den är bra och den ger en hel del att prata om.

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

by

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Filmrecension: Lady Bird

by

Lady Bird
Betyg 3
Premiär 2 mars 2018
Regissör Greta Gerwig

Lady Bird kom att inleda den feministiska filmfestivalen i Sverige , den har fått pris för bästa film och kvinnliga huvudroll (komedi) vid Golden Globe-galan 2018 , är nu Oscarsnominerad och också nominerad för flera filmpriser.

En film om 17-åriga Christine McPherson (Saoirse Ronan) som kallar sig själv Lady Bird. En film om en tjej i sista året i High school som kämpar för möjligheten att söka till ett college på Östkusten. Hon drömmen om Östkusten där allt händer. För en familj i Sacramento, Kalifornen 2002 där fadern förlorat jobbet och modern jobbar dubbla skift för att få familjen att gå runt är det en utopi. Lady Bird kämpar också för att få vara den hon är. Med en stark mor (Laurie Metcalf ) och egen stark vilja blir konfrontationer oundvikliga mellan mor och dotter. Inga våldsamma konfrontationer utan mer det dagliga tjatet. Men också beroendet finns där. När Lady Bird vill bli älskad som hon är svarar mamman: Jag vill att du skall vara den allra bästa som du kan vara.

Handlingen påminner om de otal amerikanska ungdomsfilmer som gått på TV. Alla problem med pojkvänner , väninnor och skolbaler finns med. Kyrkliga aktiviteter med teater och sång , skoluniformer och Thanksgiving placerar filmen i klockren amerikansk skolmiljö. Inga stora dramatiska saker händer i filmen. Brutna vänskapsförbindelser, en pojkvän med en oväntad hemlighet och att man tröstäter allt som finns är sådana saker som händer och gör att man tror på filmen. Lady Bird är speciell precis som alla människor är speciella. Hon vill bli älskad som hon är, inte som den bästa hon kan vara. Alla har problem och alla har sin sorger. De flesta familjer tjafsar med varandra men älskar ändå varandra.

Saoirse Ronan är perfekt i rollen som 17-årig skolflicka och hennes väninna Julie (Beanie Feldstein) är underbar. Tillsammans med Danny (Lucas Hedges) skapar de bilden av tonårstiden. På väg in i vuxenlivet med behov att frigöra sig men fortfarande väldigt unga. Jag tycker det är en ungdomsfilm och att den känns som en bra motvikt mot ideal som att allt skall vara perfekt till 100 procent. Budskapet att alla har något att ge och att även när man gör fel saker så är man värdefull och speciell förs fram med humor och allvar.

Filmrecension: The Wound

by

The Wound beskriver manligheten som en rit, en utdragen och sträng process innefattande specifika utföranden. De unga Xhosa männen kommer till Östra Kapprovinsens berg för att genomgå riten. Deras mästare, så kallade caregivers, skär upp männens penisar. En läkningsprocess påbörjas som ska pågå i veckor framöver. Xolani och Vija, två caregivers, har i hemlighet en sexuell relation. Kwanda  är stadspojken, tillhörande den övre klass. Han vägrar att förhålla sig till gruppens regler och gör allt för att sabotera för de andra. Det blir Xolanis och Vijas uppgift att tygla pojken som både frustrerar och inspirerar de homosexuella männen. 

The Wound handlar om traditionell manlighet, sexualitet, tradition och lust. Det är modernitet kontra tradition, heterosexualitet kontra homosexualitet, mjuk kontra hård maskulinitet. Titeln syftar på det bokstavliga sår riten ger pojkarna samt det sår som rivs upp hos människor som i en homofobisk värld inte tillåts vara sig själva. The Wound bryter ny mark – gör upp med sydafrikanska tabubuämnen och synliggör en grupp som sällan gör sig hörd inom sydafrikansk film. För det sydafrikanska queer-kollektivet betyder The Wound  allt och utifrån Cinema Africas utbud är det fler moderna filmer som  vågar utmana heteronormen. The Wound säger något viktigt om de dammiga traditioner människor från traditionstyrda familjer fortsätter att följa. För att visa på en alternativ verklighet borde sydafrikanska skolor visa upp och diskutera den lustbejakande The Wound, filmen om såret som aldrig riktigt läker.