• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Masterclass med Mads Mikkelsen – Göteborgs filmfestival

2 februari, 2019 by Mats Hallberg

Mads Mikkelsen från Cannes 2013

Årets  hedersgäst och mottagare av Nordic Honorary Dragon award är ett välbekant ansikte med cirka 35 filmer på meritlistan. Efter att Jakten visats på Stora Teatern tar ett samtal vid, mellan huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen och filmkritikern Helena Lindblad. Jag kommer inte in på filmvisningen, däremot är jag närvarande vid utfrågningen, antecknar därför i rasande fart där jag sitter  på översta raden. Den danske stjärnskådisen bär mörk kostym, slips och blanka skor. Kläderna påminner om utstyrseln i tidiga Tarantino-uppgörelser.  Här kära läsare, får ni det mesta jag hann uppfatta av ett samtal som genomfördes på engelska.

Jakten av Tomas Vinterberg var en viktig film för M. Filmen vann i Cannes och Mikkelsen blev utsedd till bäste manlige aktör. ” Du kan inte vara bra i en film som är medioker, manuset var underbart. Gäller att bara vara, inte göra för mycket eller för lite. Är härligt att få göra drama istället för att spela skurkar, sådana man betecknar som bad guys.”

M har en bakgrund som dansare, vilket han började med för trettio år sedan. På förekommen anledning sa han att den erfarenheten gett honom disciplin, uthållighet samt en känsla för att vara en del av en plan, något som somliga uppburna skådespelare missar. I uppväxten var han gymnast, figurerade i musikaler genom att utföra akrobatiska rörelser. Lustigt nog, gick han på Balettakademin i min hemstad Mölndal. Hedersgästen var mer intresserad av dramatiken i dansen, än det estetiskt perspektivet. Därefter gick M. vidare till experimentell teater. 

Genombrottet kom 1996 med brutala Pusher, där hans arbetarklassiga uttal  passade filmen. ” Vi hade ingen idé om vad vi höll på med”. Ansedde DN-kritikern Lindblad tar upp Älskar dig för evigt (2002) av Susanne Bier och den epoken. ” Kände en stor frihet, fick göra personliga filmer, försökte inte att tillfredsställa alla eftersom då blir ingen riktigt nöjd. Oavsett om Dogma-reglerna användes eller ej, var det en guldålder för dansk film.”

Påkostade James Bond-äventyret Casino Royale omnämns för att spegla stora omfånget beträffande roller. Underligt nog, har den karaktär M. spelat i ungefär fem olika filmer varit behäftad med ett ögonproblem, vilket M betraktar som en slump.

”Är ett stort fan av Max von Sydow som säger att han fortfarande letar efter den perfekta rollen. Jag tänker inte i banor av att jag brinner för att göra Hamlet, letar istället hela tiden efter ultimata drömrollen, behöver en regissör med en vision och ett starkt manus. Var länge sedan jag behövde göra auditions, sådana hatar jag.”

”Den största skillnaden på att filma i USA jämfört med i norden, är antalet människor du måste hälsa på. Många fler är inblandade i en produktion over there, vilket också märks på antalet rådgivare som anlitas i USA.”

Som ung tittade han mycket på film, fast inte de som hade högst status, bland annat ratades fransk film. M. har varit en stor beundrare av Martin Scorsese. ”Taxidriver har betytt otroligt mycket. De Niro´s rollfigur levererar utan att ge svar, vilket åstadkommer känsloförvirring. Har sett mycket Bruce Lee och skräck, Gamla Disneyfilmer är mirakulösa och jag gillar Singing In The Rain. Är yrkesskadad när jag ser film för nöjes skull, när illusionen infinner sig då kan jag flyta med.”

M. tycker om mat, utan att privat vara det matvrak som han spelat. Rollen som Hannibal, människoköttätande varelse omnämns. Arctic dryftas för delvis samma tematik. Lindblad antydde att överlevarfilmen inspelad på Island, var Mikkelsens tour de force. ”Jag upptäckte skillnaden mellan att överleva och vara vid liv. Hela teamet blev undernärda och tappade i vikt.”

”Folk förstår att vi gör fiktion, fast det finns ändå risk för att man blir förknippad med sina roller, eller någon speciell roll. Jag tänker på skådespelaren som gjorde Falconetti (William Smith) i teveserien Fattiga och rika med Nick Nolte i en av de ledande rollerna. Vill inte vara representant för något eller någon (dansk heterosexuell medelålders man), är motståndare till att bygga identitetsmurar, vill istället vara ärlig och trovärdig.” Svaret från den 53-årige  skådespelaren var föranlett av en publikfråga. 

För första gången har M. blivit exekutiv producent, vilket han anser vara en vag, rent av flummig titel. Filmen har Jonas Åkerlund som avsändare. Nästa projekt som kunde offentliggöras, blir ånyo  en spelfilm med Tomas Vinterberg, enligt utsago en hjärtskärande historia om positiva effekterna av  att dricka alkohol.

 

 

Från festivalens hemsida – foto Carla Orrego Veliz

Arkiverad under: Film, Toppnytt

Djurparkschefer, sexarbetare, skateboardåkare och flygplatsbesökare i två tävlingar på Tempo Dokumentärfestival 2019

30 januari, 2019 by Redaktionen

Tio filmer deltar i tävlingen Tempo Short Award. Priset på 25 000 kronor går till bästa svenska dokumentär i det korta formatet. New Doc är Tempo Dokumentärfestivals talangpris för lovande men ännu oetablerade svenska filmskapare. Nio filmer är nominerade i tävlingen och många av dem får premiär under festivalen. Hela festivalprogrammet släpps den 6 februari, berättar ett pressmeddelande:

Nominerade till Tempo Short Award 2019
Arvet av Valentina Chamorro Westergårdh
Att minnas Lampedusa – Sorg av Anna Blom och Adal Neguse
Duty Free av Cecilia Torquato de Oliveira
Excess Will Save Us av Morgane Dziurla-Petit
Hjärtats tidtabell – i centrum av Sankt Petersburg – Lisa Partby
Innan jag hoppar av Gustav Ahlgren
Körlärare sökes av Mitra Sohrabian
Låt mig dansa av Camilla Skagerström
Psychic av Tova Mozard
Väggen av Astrid Askberger

Tempo Short Award arrangeras i samarbete med Svenska Filminstitutet. Priset är 25.000 kronor och går till filmens regissör. I fjol gick priset till Guldbaggeaktuella The Ambassador’s Wife av Theresa Traore Dahlberg.

Bland de tio nominerade för Tempo Short Award premiärvisas Låt mig dansa, regisserad av Camilla Skagerström (chefsfotograf på Searching for Sugarman). I filmen berättar fem unga tjejer om den psykiska ohälsa de lever med varje dag och hur de genom dans hittat ett sätt att lindra smärtan och få vara sig själva.

Tova Mozard Guldbaggenominerades 2012 för bästa dokumentärfilm med Stora scenen. I år medverkar hon på Tempo med Psychic, även den är en av årets premiärer. Med den har hon skapat en historia i gränslandet mellan verklighet och fiktion, ettt drömskt nutidsporträtt av den lilla skärvan av vårt samhälle där allt befinner sig i limbo.

Nominerade till New Doc 2019
Allt vi äger av Emily Norling
The American Dream av Malin Lövkvist och Betty Regnström Larsson
Brynjar av Malin Ingrid Johansson
The Cup is Already Filling Up av Debora Elgeholm
Curiosity and Control av Albin Biblom
Horan av Carmen Jedrzejak
Motion mot huvudduk av Hanna Hannerz
Nu finns jag igen av Paulina Witte och Malin Ekström
Pappa av Angelika Abramovitch

Priset är på 40.000 kronor och tilldelas en ny lovande regissör till ett kommande filmprojekt. Priset delas ut i samarbete med Filmbasen/Film Stockholm, FilmCloud/Kultur i Väst, Film i Dalarna, Film i Öst, Film Västernorrland, Filmregion Sydost och Kultur i Halland – Film.

I tävlingen New Doc premiärvisas Brynjar, Pappa och The American Dream.

Samtliga nominerade filmer visas under Tempo Dokumentärfestival 4–10 mars, 2019. Priserna delas ut vid avslutningsceremonin lördagen den 9 mars.

Hela festivalprogrammet och biljetter släpps den 6 februari på tempofestival.se

Den 20:e upplagan av Tempo Dokumentärfestival äger rum den 4 – 10 mars 2019. Tempo Dokumentärfestival är Sveriges största festival för dokumentära uttryck. Sedan grundandet 1998 presenteras dokumentärer från hela världen som annars inte skulle nå en svensk publik. Tempo utgör ett unikt forum för att samlat presentera dokumentära verk över genregränser: film, radio, foto och mer experimentella uttrycksformer. Tempo är också forum för dokumentärbranschen och arrangerar en rad branschrelaterade aktiviteter som works in progress, workshops, seminarier och Tempo Pitch.

Arkiverad under: Film, Toppnytt Taggad som: Dokumentärfilmfestival, Tempo dokumentärfilmsfestival

Göteborgs filmfestival 2019 del I

30 januari, 2019 by Mats Hallberg

Omslagsbild Jesper Waldersten

25/1 – 4/2 pågår 42:a årgången (skrockfulla arrangör hoppade över  trettonde året) av nordens största filmfestival i Göteborg. Salongerna är utspridda i staden med navet kring Järntorget, klassiska biografen Draken och festivalcenter ett par stenkast ifrån. Jag som tog semester för att se film från hela världen på 90-talet är nu  debutant som press. Försöker masa mig upp på förmiddagarna för att se pressvisningar. För övrigt kan man chansa eller vara säker genom att förboka under vissa villkor. Visas uppemot fyrahundra (!) filmer, ordnas många seminarier, flera workshops, konserter och gott om utfrågningar. Man är den främsta marknadsplatsen för nordisk film och tv-drama. Årets hedersgäst är Mads Mikkelsen. Festivalen delar ut flera priser , bland annat världens pekuniärt största till bästa nordiska spelfilm. Nytt för i år är ett könsneutralt skådespelarpris. Vinjettfilmen som alltid inleder varje visning, vilket riskerar bli tjatigt i längden, har Gabriella Pichler som en av de ansvariga bakom verket. Den anspelar på filmisk apokalyps,  årets tema.

Har varit på ett dussin visningar, vars genomgående kvalitet varit hög. Bara upplevt någon enstaka besvikelse hittills. Än så länge endast ”besökt” länder i Europa och USA. Vill påtala några iakttagelser. Vad ögon och öron genomgående registrerat har varit proffsigt och påkostat, raka motsatsen till den rigida  estetik som kallas Dogma. Noterar att för skådespelare är det avgörande för  att nå oss i salongen, vad  de förmedlar utan ord. Har sett betagande agerande från åtskilliga. Och barn i olika åldrar har haft förbluffande förmåga att tränga in under huden. En tredje iakttagelse gäller en detalj som gör sig bra i rörliga bilder, fast det ändå blir störande. Förekommer extremt mycket tobaksrökning, coola människor med cigg i mungipan eller att nikotinisterna helt enkelt tänder cigaretter och blåser ut rök. 

Pressfoto – Lucky One

Mia Engbergs första spelfilm heter Lucky One , en vidareutveckling av guldbaggebelönade Belleville Baby. Lustigt nog hade inte hennes team sett den färdigklippta, märkliga filmen innan urpremiären på Draken. Engberg utforskar sitt uttrycksmedel genom att problematisera identitetssökande och sexualitet, utsatthet och lust. Hon förfäktar här en paradoxal idé om visuell tystnad, vilket inte fungerar i praktiken. Visst är det raffinerat med återkommande konversation på telefon, med en karaktär i utkanten av kriminella kretsar, vars roll består i att ifrågasätta manus. Men filmen inspelad i Paris som deltar i nordiska tävlingen, överlämnade alltför mycket till åskådaren. Tyvärr en besvikelse.

Ett ironiskt namn på en djuphavsfiskebåt i tropiska farvatten är Serenity, liktydigt med titeln på en amerikansk thriller i noir-stil. En krigsskadad viril man, otroligt intensivt porträtterad av Matthew Mc Conaughey blir uppsökt av sin fashionabla exfru, vars nuvarande förhållande är så farligt, att hon vill betala en förmögenhet för att hennes vidriga make med gangsterfasoner ska försvinna ute till havs. Historien är dels en envig emellan machomän, dels en arketypisk skildring om en fiskares fanatiska besatthet av att fånga en gäckande tonfisk. Och i bakgrunden styr hans son det mystiska skeendet, som om allt vore ett förrädiskt spel. Utmärkande drag: eskalerande tempo genom ett soundtrack som markerar skenande puls, snabb okänslig erotik, närbilder på svettdroppar, hisnande foto såväl uppifrån luften som under havsytan, skyfall, mardrömmar samt upphävandet av förnuftigt handlande. Rafflande äventyr samtidigt som regissören lagt sig over the top.

En annan amerikansk film placerad i övre medelklassmiljö, som definitivt kan rubriceras till lika delar psykologiskt drama och thriller är  Ben Is Back av Peter Hedges. Påståendet att Julia Roberts gör en av sina främsta prestationer äger sin riktighet. I huvudrollen imponerar hon som uppoffrande mamma i scener mot regissörens son, vars rollfigur lider av drogmissbruk. Filmen är inte så ångestframkallande som förmodat trots de ideliga lögner och brutna löften som emanerar från Ben. Utan blockeringar bearbetar jag intrigen, trots det fasansfulla i att följa hur ett välordnad tillvaro slits i tu. Ruggigt effektiva kontraster med å ena sidan harmoniska tindrande barn och å andra sidan läskiga skrupulösa langare; medför att åskådaren blir omskakad och berörd. Att Holly (Julia Roberts) har både ljus- och mörkhyade barn är en sympatisk omständighet värd att poängtera. Skickligt ihopklippt skildring infogad i vackert foto.

Ytterligare en angelägen story från Hollywood levereras av fjolårets överraskande Oscars-vinnare Barry Jenkins (Moonlight) ,vars nya drama öser ur likartad källa. Hans If Beale Street Could Talk utspelas i Harlem. Den baseras på en uppmärksammad kärleksroman från 1974 av James Baldwin. Förekommer mycket ömhet och ilska, svart stolthet och dito förtvivlan, skuggor och rök, spända muskler och manligt pokulerande. En scen som etsade sig fast på näthinnan, skildrar hur det älskande parets familjer blir osams när en graviditet ska firas. Tyngdpunkten i den trefaldigt Oscarsnominerade filmen ligger i skamlig rasism, vilket inkluderar rättsosäker juridik. Engagerande budskap i lyskraftig berättelse, vars ovisshet kring det grova brottet ( en våldtäkt) tillför välgörande komplexitet.

En biopic om stumfilmsepokens mest ikoniska komikerpar, – när de genomför sin sista turné tillsammans på 50-talet i Storbritannien, resulterar i en påfallande sevärd produktion. Syftar på Helan & Halvan i regi av Jon S Baird. I huvudrollerna som Stan & Ollie ses John C. Reilly och hans minst lika begåvade motspelare Steve Coogan. Coogan är bland annat känd för oförglömliga Philomena jämte en hysterisk trilogi dramadokumentärer (Trip to…) . Filmen exponerar duons symbiotiska förhållande som tar dem igenom såväl kriser som en allvarlig konflikt. Genom hundratals statister och noggrann scenografi, har tidstypiska miljöer fint återskapats. Det är roligt, men framför allt rörande. Med intelligent manus baserat på en biografi, etableras komikerduons rutiner och relationer, både på och vid sidan om scen/ kamera. Att upprätthålla fasaden blir helt avgörande strategi. Coogan och Reilly har krävande roller, måste uttrycka komplicerade känslor med bara miner, vilket de behärskar briljant. Beträffande musiken/ ljudläggningen var det onödigt att använda smetiga stråkar för att understryka intensiteten i laddade scener. Som helhet en övertygande och vital betraktelse!

Hade turen att befinna mig på urpremiären av Till drömmarnas land, något jag redan skrivit om i samband med att långfilmsdebuterande regissören fick pris. Kul att denne Victor Lindgren gladdes åt mina reflektioner och ville använda formuleringar i marknadsföringen. Filmen  handlar om drabbande vänskap mellan två tjejer i utanförskap i norrländska hålan Holmsund. En romsk tonåring som anser att omgivningen är tokig och en två år yngre blond svensk tjej med självskadebeteende, som sjunger på skolavslutning. Paret umgås, då de har samma dråpliga humor och förenas i en längtan bort. De unga skådisarna är fantastiska, kanske tack vare Lindgrens varsamma handlag. Hans förmåga att låta kameran vila i flera intima (ska inte utläsas erotiska) scener är anmärkningsvärd. Mycket desperation bär en film som de unga huvudrollsinnehavarna kunnat färga med egna erfarenheter. Filmen har jämförts med Fucking Åmål, fast den inte är explicit beträffande dragning till egna könet. Även om incidenter får konsekvenser, undviker den finkänslige Lindgren enkla dramaturgiska knep. Succéstämpel måste sättas på ett verk som bygger på tidigare kortfilm av filmmakaren.

Arkiverad under: Film, Scen

Filmrecension: White Boy Rick – njae

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

White Boy Rick
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Yann Demange
I rollerna: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Lee, Eddie Marsan m fl.

En 15-årig pojke, Rick, blir tvingad av polisen att infiltrera en drogkartell med svarta. Rick bor tillsammans med sin pappa i 1980-talets Detroit, en stad som är korrumperad på alla plan. Några poliser har dragit ut på krig mot den försäljning av den vidriga drogen drack som härjar i staden. Poliserna har högt ställda mål, de vill komma åt stadens korrumperade borgmästare och en de mutade poliserna.

Filmen bygger på verkliga händelser och det är alltid en utmaning att skapa drama av verklighetens människor. Jag är tveksam till resultatet i den här filmen. Rick spelas av ännu rätt okända Richie Merritt. Vi kommer säkert att se mer av honom även om hans rollprestation inte är särskilt imponerande i den här filmen. Han har i stort sett samma ansiktsuttryck hela tiden, oavsett vad som händer.

Det är också lite svårt att känna sympati för Rick efter ett tag. Han bor med sin pappa, grannar till farfar och farmor. Såväl Rick och hans pappa som farmor och farfar bor i egna hus, inga lyxhus men ändå egna hus. Även om de inte är rika tillhör de inte de allra lägsta. De borde egentligen kunna försörja sig på annat än de kriminella vapenaffärerna som sedan utökas till knarkförsäljning.

Rick har en syster som han tycker mycket om, hon går nästan under på grund av sitt drogmissbruk. Trots detta kan Rick gå in för att bli knarkhandlare. Där förlorar han alla mina sympatier.

Filmen har väl som syfte att visa hur den lilla människan utnyttjas och hamnar i kläm när myndigheter spelar sina spel. Rick blir manipulerad av det system som ska beskydda honom, bara för att överges av sina poliskontakter och slutligen bli dömd till livstids fängelse. I filmen påpekas att han fått längre fängelsestraff än män som dömts för mord. ”Jag har inte mördat någon”, säger Rick. Hoppsan. Har inte crack dödat många? Han är skyldig till många människors död.

Filmen bygger också väldigt mycket på stereotyper av svarta kriminella som vi sett i många filmer redan liksom de svarta kvinnorna som är bra nära porrartister och ovanpå de alla de korrumperade poliserna. Det är en film vars innehåll vi sett många gånger tidigare och då i bättre förpackning.

Filmens behållning är Matthew McConaughey i rollen som Ricks pappa, Richard Wershe Sr. Han är en duktig skådespelare och gör en mycket trovärdig roll och en pappa som det går att känna med. Kanske filmen skulle fått högre kvalitet om den handlar mer om pappans synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Korrumperade poliser, Recension, Scen

Filmrecension: The Favourite – en unik underbar film

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

The Favourite
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Yorgos Lanthimos
I rollerna bland annat Olivia Colman, Emma Stone och Rachel Weisz

Den grekiske filmregissören Yorgos Lanthimos hittills bästa film, enligt mig. Yorgos Lanthimos är redan kultförklarad och har radat upp en lång rad kritiker-hyllade filmer. Jag har inte tillhört hans största fans. Ingen film av honom har jag ogillat men jag har inte höjt dem till skyarna heller. Men nu har han skapat en helt unik film, otroligt rolig och tankeväckande, snygg, elegant, ironisk och absurd. Den är nominerad till bästa film inför Oscarsgalan. Om den inte vinner är det skandal. Den har fått tio Oscarsnomineringar och det skulle inte förvåna mig om den kammar hem de flesta av dessa kategorier.

Det här är en kostymfilm och en helt underbar berättelse om en maktkamp mellan tre kvinnor, i ett hov där människor mest är till för prydnads skull där de stoltserad med sina löjliga peruker.

Handlingen kretsar kring drottning Anne (spelas av Olivia Colman, som nog gör sitt livs roll här) i 1700-talets England. Drottningen var gravid 17 gånger lyckades inte få ett enda barn som levde mer än några dagar. Huset Stuart dog ut med henne. I filmen är hon en bitter, rätt förvirrad medelålders kvinna med en nära vän, Lady Sarah Marlborough. Det är egentligen Lady Sarah (spelas av Rachel Weisz) som styr. Drottningen behöver inte befatta sig med något av rikets angelägenheter, det sköter Lady Sarah.

Så anländer Lady Sarah kusin Abigail (spelas av Emma Stone) som blivit utfattig då hennes far gått i konkurs och sålt henne till en fet tysk. Hennes kusin låter henne få vistas vid hovet och sakta börjar drottningen få tycke för Abigail och då börjar en grym maktkamp mellan de två kusinerna. Drottningen spelar med i det fula spelet.

Filmen är elegant gjord och en film jag kommer att se flera gånger.

Fakta om regissören Yorgos Lanthimos (från wikipedia) regisserade reklamfilmer, musikvideor och kortfilmer på 1990-talet. Han gjorde långfilmen Kinetta från 2005 tillsammans med en grupp vänner som gick med på att arbeta gratis. Hans nästa film, Dogtooth från 2009, blev ett internationellt genombrott och vann bland annat Un certain regard-priset vid filmfestivalen i Cannes, Bronshästen vid Stockholms filmfestival och en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Manuset skrevs tillsammans med Efthymis Filippou som sedan dess har varit medförfattare till alla Lanthimos’ filmer. Dogtooth följdes 2011 av Alper och 2015 av den engelskspråkiga debuten The lobster, för vilken Lanthimos vann Prix du Jury i Cannes och nominerades till Oscar för bästa originalmanus. Hans andra engelskspråkiga film, The killing of a sacred deer, vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Han är gift med skådespelerskan Ariane Labed.[3]

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Det finns något charmigt med kortlivade … Läs mer om Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Maria Kulle i Det är ju dej. Foto: Sofia … Läs mer om Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in