Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Titta: trailer för 438 dagar, filmen om Martin Schibbye och Johan Persson

by

Den 30 augusti har filmen 438 DAGAR biopremiär. Nu har den officiella trailern släppts från filmen om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som sätter allt på spel i jakten på sanning under sin reportageresa till Etiopien 2011. Huvudrollerna spelas av Hollywoodsvenskarna Gustaf Skarsgård och Matias Varela som gör sin första svenska storfilm tillsammans.

Ett pressmeddelande berättar:
För barndomsvännerna Gustaf Skarsgård och Matias Varela var det en självklarhet att återvända hem till Sverige och vara med och berätta historien om när Martin Schibbye och Johan Persson med egna ögon ville ta reda på hur jakten på olja drabbade befolkningen i Ogaden och leta efter sanningen.

– Det känns väldigt spännande att få visa upp ett smakprov av 438 DAGAR för omvärlden. Det har varit ett krävande och fantastiskt givande arbete att få ge liv åt Martin och Johans makalösa historia. Att dessutom ha fått dela upplevelsen med min egen bäste vän Matias har varit otroligt, säger Gustaf Skarsgård.

Filmen 438 DAGAR är berättelsen om två människor som kastas in i en mardrömslik verklighet där jakten på sanning gör dem till blir brickor i ett internationellt politiskt spel på liv och död. En kamp om överlevnad, rättslöshet och storpolitik där vänskapen blir deras viktigaste vapen.

För regi står prisbelönade Jesper Ganslandt (”Farväl Falkenberg”, ”Apan” och ”Jimmie”). Manus är skrivet av Peter Birro (”Hammarkullen”, ”Upp till kamp” och ”Monica Z”).

Filmrecension: Men In Black International – visar hur svårt det är att hålla fast vid ett vinnande koncept

by

Men In Black International
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Regi F Gary Gray
Skådespelare Chris Hemsworth, Tessa Thompson och Liam Neeson.

Ännu en film som visar hur svårt och oftast omöjligt det är att upprepa och kopiera ett vinnande koncept. Men in Black International når inte upp till den första filmens glädje och energi. Och skrämmande nog pekar slutet på att en efterföljare kan komma.

Jag älskade humorn och samspelet mellan Tommy Lee Jones och Will Smith i den första Men in Black-filmen. Efterföljarna var så uppenbart producerade för att mjölk in mer vinst. Det händer något med hela skaparprocessen när den först och främst görs för att bli kommersiell. En film kan givetvis vara kommersiell och ha bra kvalitet men om dess producent och regissör mest producerar den för att få miljonerna att rulla då händer något med kreativiteten som sänker filmen.

Nåväl, det må vara hur som helst med det. Men in Black International som blir den fjärde filmen i serien är trist, plågsam, förutsägbar, fylld av klichéer – jag satt och längtade till att filmen skulle ta slut. Speciellt första halvan var en ren transportsträcka.

Grundduon från den första Men In Black är inte med och ersättarna Chris Hemsworth och Tessa Thompson når aldrig upp till samma karisma Will och Tommy Lee. Speciellt Chris Hemsworth är sorgligt löjlig och spelar bara på sin snygghet. Ett av två skäl till att filmen inte får betyg 1 utan betyg 2 är Tessa Thompson, som gör en acceptabel rollprestation. Det andra skälet är att vid några tillfällen, sällsynta men ändå några gånger, finns det en gnista av MIB-glädjen.

Som i de tidigare handlar det om de mörkklädda männen och kvinnorna världen över som i hemlighet skyddar jorden från universums brottslingar och ser till att bara de utomjordingar som vill människor väl får vara på jorden. Filmen kryllar därför att en mängd olika utomjordingar, en del så små att de kan bäras i handen, andra jättestora, en del med människoliknande drag, andra mer som ormar. Det är bara det att vi har sett detta ett antal gånger nu, i Star Wars, i Men In Black, i Star Trek, ja i många rymdfilmer.

Dagens Nyheters recensent gav filmen betyg 1 och skriver: Detta är inte rätta filmen för att backa Men in black-organisationen i deras arbete med att skydda jorden från universums avskum. Den fjärde MIB-filmen får en inte på humör att rädda någonting över huvud taget, man vill bara att saker ska ta slut, inklusive jorden, om det är vad som krävs för att man inte ska behöva åse begreppet ”karisma” dö en kvidande död.

Om du gillade den första Men In Black-filmen, som jag gjorde, och tänkte ta med dina barn till denna nya för att de ska få uppleva samma skratt och underhållning som du gjorde med den första är mitt råd att hellre hyra den första, bänka er hemma och ha en mysig filmkväll.

Filmrecension: Five Feet Apart – en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening

by

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten

by

Den nya miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten. Men vem kunde ana att den största kärnkraftsdebatten på åratal skulle sättas igång av en svensk musikvideoregissör…?

I början av maj hade tv-serien Chernobyl premiär på HBO. Sen dess har ett avsnitt i veckan släppts och nu finns alla fem avsnitten ute. Serien är regisserad av en svensk: Johan Renck. Låter namnet bekant? Kanske för att han på 1990-talet gjorde musik tillsammans med bland andra E-Type. Senare gick han vidare som soloartist, under namnet Stakka Bo. Därefter är det inte lika självklart att gemene man haft koll på honom. Johan Renck började regissera musikvideor – först sina egna, för att spara pengar. Men sen åt fler och fler artister. Både svenska som Kent och Cardigans och internationella som David Bowie, Madonna och Beyoncé (Renck bor sedan länge i USA). När Bowie gjorde sin sista video, kort innan han dog, var det Renck som fick förtroendet att regissera den.

Johan Renck har ett bolag tillsammans med Jonas Åkerlund och de tillhör våra absolut mest kända svenskättade musikvideoregissörer. Även Åkerlund har regisserat åt Madonna, Lady Gaga, Metallica, Roxette och många fler. Såklart har de också gjort en hel del reklamfilm, vanlig film och tv-serier. Bland annat har Renck regisserat avsnitt till “Breaking Bad” och “Vikings”. 2008 släppte han den egna långfilmen “Downloading Nancy”. Han har gått en lång väg från tiden som Stakka Bo, helt enkelt.
Arbetet med Chernobyl har påverkat honom starkt, säger han i intervjuer.
– Det jag gör från och med nu måste ha ett syfte. Stimulera till något slags tanke. Bära på en mening (DN, 190606).

Renck blev alltså tillfrågad att regissera serien Chernobyl vars manus skrivits av Crag Mazins. Hans tidigare meriter är främst manuset till “Baksmällan 2”, vilket kritiker gärna lyfter upp. Och visst är det skillnad på “dagen efter” och en kärnkraftsolycka. Men nu står vi här, med succésiffror och världshyllningar. Det finns flera anledningar att se serien:

1. Det är ett bra sätt att ge sig själv tid för reflektion över svåra frågor. Den väcker frågor om tillväxt, demokrati och faran med lögner och mörkläggning. Serien har ett tempo som gör att man hinner med att reflektera. I kölvattnet av serien har bland annat SVT Halland gjort en reportageserie om kärnkraftverket Ringhals, och Vattenfall går ut i sina kanaler och bemöter frågor med anledning av serien. Bland mycket annat.

2. Serien har blivit den högst rankade tv-serien på IMDb någonsin. Den kommer före Game of Thrones, Breaking Bad, Band of Brothers och många andra. Den har i skrivande stund 9,7 av 10 poäng.

3. Johan Renck är en regissör som förstår sig på musik, och mörker. Det märks i serien. Bland annat har skådespelaren Stellan Skarsgård, som medverkar i serien, sagt till Expressen: “Han är fantastisk. Du vet, i normala fall är det två eller tre regissörer som jobbar med en tv-serie som den här, men han tog allt och bar det på axlarna med enorm energi och lust. Sedan har han satt ihop något som är väldigt musikaliskt på något sätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb” (Expressen, 190606).

Allt är dock inte frid och fröjd. De senaste dagarna har det dykt upp stark kritik från den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som vann Nobelpriset i litteratur 2015.
Hon är kritisk till att serien till stora delar bygger på hennes bok ”Bön för Tjernobyl” men att hennes namn inte nämns. Renck, såväl som manusförfattaren Crag Mazin har hämtat inspiration ur denna bok, men också andra böcker från bland andra ukrainska Jurij Sjtjerbак och ryska Grigorij Medvedev. HBO har under processen köpt rättigheterna till boken ”Bön för Tjernobyl”, men nämner inte detta i vare sig för- eller eftertexterna. Nu har dock Johan Renck själv gått ut och svarat att HBO genast kommer att lägga till hennes namn.

Att ta sig an Chernobyl och debatten kring den är att kasta sig in i en härlig mix av högt och lågt, fin- och fulkultur, katastrofer och succéer, nobelprisförfattare och musikvideoregissörer. En salig blandning – som i slutändan blir kultur när den är som allra bäst: Nämligen underhållning som berör.

PS. Ni som vill åka till Chernobyl bör nog skynda er – turistbyråerna rapporterar att det börjar bli fullbokat nu efter serien. DS.

Tips! Några av Johan Rencks bästa musikvideor:
● Lana Del Rey – “Blue Velvet”
● The Knife – “Pass This On”
● Kent – “Kärleken Väntar”
● Fever Ray – “Seven”
● Stakka Bo – “Here We Go”
● David Bowie – “Lazarus”

Filmrecension: Amazing Grace med Aretha Franklin – njae

by

Amazing Grace
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Två kvällar konsert med Aretha Franklin från 1972 är förstås en stor händelse för alla hennes fans. Men som film, nja.

De två konserterna spelades in i baptistkyrkan New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Aretha Franklin var då en av soulmusikens främsta namn med elva raka listettor och hon ville spela in ett album med gospelmusik, som är hennes musikaliska rötter, uppväxt som dotter till en predikant.

Hon valde att spela in gospelalbumet, som blev hennes legendariska livealbum Amazing Grace, i en kyrka med publik istället för i en studio. Albumet må vara stort och legendariskt men som film når det inte samma höjd. De två konserterna spelades av ingen mindre än Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack som var anlitad att fånga konserterna på film.

Först nu, 47 år senare, kommer resultatet i en film. Och jag förstår varför det inte blev någon film direkt. Där är många löjliga missar där man ser kameramän, ljudtekniker och andra av inspelningspersonalen. Det gör dock inte så mycket, det har sin charm.

Filmkvaliteten är inte av någon större kvalitet. Det blir lite för många täta närbilder där jag ser varenda svettdroppe på Aretha Franklin och övriga musiker. Det tillför liksom inget, det berättar inget.

Bra dokumentärer berättar någon om tidsepoken, om samhällets utveckling eller något annat mer än att skildra en person. När filmbolaget ändå väntat i 47 år kunde de väl ha ansträngt sig och tagit med klipp och fakta från annat håll och berättat något mer. Nu blir det tyvärr bara en rätt tafflig inspelning av två konserter som finns på ett berömt album.

Året är 1972, och efter 11 raka listettor tar soulmusikens gudmor Aretha Franklin ton i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Två kvällars konsertmagi som ska förevigas i hennes legendariska livealbum Amazing Grace. På plats finns även Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack, anlitad att fånga konserterna på film. Men sedan dess har dessa magiska kvällar förblivit osedda, och först nu – 47 år senare, får de se dagens ljus. Amazing Grace är en upplyftande, atmosfärisk upplevelse som tar dig tillbaka till 70-talets amerikanska gospelkyrkor – en omistlig lisa för själen.
Jag förstår att många som älskar gospel kommer att gå man ur huse för att se filmen och de får säkert ut mer av den, eftersom det är deras specialintresse. Men som film tycker jag inte den håller något högre kvalitet. Tyvärr.