Film

And Then We Danced
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Levan Akin

En av de vackraste filmer jag sätt på länge i temat ”växa-upp”. Inte bara vacker utan mycket berörande och stark. En sån där film man sitter i biosalongen och märker inte biofåtöljerna, man bara är där med inne i filmen.

Filmen handlar om några unga män i det georgiska nationalkompaniet. I centrum står Merab som har en rätt trasslig tillvaro hemma med en aggressiv far och en bror som också är med i danstruppen. Men brodern är inte lika seriöst engagerad.

Merab dansar med sin partner Mary och drömmer om en plats i huvudkompaniet. Hans far som varit dansare vill helst att Merab inte dansar. Fadern ser inte dans som något som ger en bra framtid.

Merabs tillvaro vänds upp och ner när en ung dansare, Irakli, dyker upp. Irakli är också mycket skicklig dansare och tränar målmedvetet. De två blir rivaler om att få en plats i huvudkompaniet. Men inte bara rivaler. De blir förälskade i varandra vilket inte är helt lätt i det georgiska samhället. Där är homosexualitet inte fullt accepterat och deras kärlek måste hållas hemlig.

Vilken väl ska Merab välja i livet? Ska han följa sitt hjärta, trots att det kräver att han bryter med den konservativa miljö han befinner sig i? Han riskerar att förlora allt han har kämpat för.

Filmen är inte förutsägbar och karaktärerna känns mycket äkta. Den ger en fascinerande inblick i en värld och ett samhälle som skiljer från våra vardagsliv. Dessutom oerhört snyggt fotad med de dansande ungdomarna.

Lite fakta om regissören:
Regissören Levan Akin är född i Sverige med rötter i Georgien.
And Then We Danced premiärvisades vid Cannes filmfestival i sektionen Quinzaine des Réalisateurs.
Levan Akin har tidigare bland annat regisserat ”Katinkas kalas”, ”Cirkeln” avsnitt av TV-serier som Livet i Fagervik (2009), Anno 1790 (2011) och Äkta människor (2012) på SVT.

Svart cirkel
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Adrián García Bogliano
Skådespelare: Christina Lindberg, Felice Jankell, Erica Midfjäll, Hanna Asp, Johan Palm, Inger Nilsson, Iwa Boman

En mycket speciell film som inte liknar någon annan film, där regissören försöker skildra det övernaturliga eller kanske det undermedvetna, kanske en film som har som syfte att ifrågasätta new age-rörelsen och olika frälsningsfilosofier om att hitta sitt bättre jag. Filmen är intressant men känns inte färdig. För att riktigt beröra skulle den behöva klippas om en del. Det är delar av handlingen som inte fullt fungerar.

I ett pressmeddelande om filmen står ett citat från Cinema Estremo:
“Filmen representerar något helt nytt, den stiger ner i en övernaturlig, psykedelisk värld som biobesökaren får upptäcka på egen hand. Bogliano undersöker ett gränsland, där han kombinerar sin latino-anda med det kyliga skandinaviska sinnelaget.”

Handlingen kretsar kring två systrar som är ensamma i världen då de inte har några släktingar eller någon familj kvar. De har fått tag på en LP-skivan med en form av hypnos. Den som lyssnar på skivan när hen somnar kommer att bli framgångsrik. Isa, den ena systern, har testat och nått framång, säger hon till sin syster Celeste. Givetvis har skivan biverkningar.

Den som hypnotiseras av skivan ska upptäcka sitt djupaste framgångsrika jag genom att göra sig av med sin sämre del. Sensmoralen är övertydlig: För att vara hela människor måsta vi ha både vår onda och vår goda sida.

Upplägget för handlingen är bra och ett plus får filmen för att regissören inte gör den till en skräckfilm. Den har sekvenser som närmar sig skräck men inte överdrivet.

Jag har stort intresse för de frågor som filmer på sätt och vis tar upp. Det gör att jag dels ser saker som inte stämmer. Hypnos går inte att göra på det sättet. Denna form av hypnos kallas i filmen för magnetism, och det är också fel benämning. Magnetism är något helt annat och har mer med healing att göra. En annan sak är att film blandar in lite andra element som snarare rör ihop sammanhangen. Där dyker upp två mediala ungdomar som kan kommunicera med varandra med tankarna och den delen av filmen gör att filmen blir ofokuserad.

Jag skulle tycka det vore jätteintressant om filmen hade klipps ihop lite annorlunda.

Lite fakta om filmen och regissören:
Filmen är regisserad av den argentinsk-mexikanske festivalprisvinnande Adrián García Bogliano, som också har skrivit och klippt filmen. Samtliga av hans hittills 12 långfilmer har rönt stort internationellt intresse vid högprofilerade filmfestivaler som Toronto, Tribeca, SXSW, Fantastic Fest, Sitges, Fantasia, BiFan, Neuchâtel, FrightFest, Stockholm Film Festival, Monsters of Film och Night Visions.
Rollistan är fylld av namn som legendariska Christina Lindberg (vars roll i den brutala Thriller – en grym film var en stor inspiration för Tarantinos Kill Bill-filmer), Félice Jankell (guldbaggenominerad för Unga Sophie Bell), Hanna Asp (Cirkeln), Johan Palm från Idol och Inger Nilsson som är mest känd som Pippi Långstrump och även gjorde en roll i guldbaggebelönade Efterskalv.

Late Night
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Emma Thompson, Mindy Kaling, John Lithgow mfl.

Emma Thompson är en av mina favoritskådespelare. Hon kan verkligen skapa spännande karaktärer. Men i den filmen räcker inte ens hon till. Filmen är riktig fjompig och har flera missar i handlingen som inte stämmer alls.

Hon spelar en legendarisk programledare, Katherine Newbury, som haft en pratshow i över 25 år då den hotas läggas ner av TV-bolaget som vill byta ut henne mot en yngre mer uppdaterad förmåga.

Newbury är dessutom en högst otrevlig chef som inte ens orkar lära sig namnen på sina manusförfattare och inte är ett dugg intresserad av att ha en trevlig stämning på arbetsplatsen. Tvärtom driver hon tv-redaktionen som ett skräckvälde. Varenda en där ska arbeta med hotet hängande över sig att få sparken vilken sekund som helst.

Det är inte särskilt trovärdigt att det skulle få pågå så länge och sedan plötsligt kommer tv-chefen på att hon måste ersättas. Den hon ska ersättas med är ett riktigt pucko. Ja ni förstår redan en hel del av handlingen.

Katherine Newbury har dessutom enbart via män anställda hos sig. Nu har ni intrigen. Hon tvingas att anställa en yngre kvinna. Då dyker Molly upp, en ung kvinna som arbetat på en fabrik och har indisk bakgrund men ingen tv-erfarenhet. Suck, måste jag berättar mer? Knappast.

Visst är det ett vackert budskap att den vita klickan som styr/styrt amerikansk nöjes-tv måste ta in medarbetare med olika bakgrund. Visst. Men förändringens vindar har blåst ett tag så ska en film ta upp ämnet behövs det mer stringens i manus. En lång rad berömda skådespelare räcker inte till alls för att ge den här filmen kvalitet.

Koko-di Koko-da
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Johannes Nyholm

En av de hemskaste mest absurda filmer jag sett som samtidigt berör på djupet och som är mer än en film, den är ett surrealistiskt konstverk. Den talar på djupet till våra innersta känslor om den svåraste som kan drabba en människa – och jag tror till och med att regissören Johannes Nyholm inte ens själv förstår hur exakt han har fångat hur det är att tvingas leva vidare efter att ha förlorat ett barn. Jag tror att många som ser denna film inte ens kommer att förstå hur skillnaden mellan att förlora någon anhörig och att förlora ett barn. Ändå är det precis vad jag tycker filmen handlar om. Och filmens styrka är bland annat att var och en kan se den och tolka den på sitt sätt.

I filmen får vi se ett svenskt par som tillsammans med sin dotter är på semester i Danmark. Redan i inledningen är allt absurt. Familjen har sminkat sig som kaniner och på samma restaurang de befinner sig finns ett stort sällskap dit två jättefjompiga komiker komiker.

På restaurangen delar mamman och dottern på en maträtt med musslor i. Mamman får en häftig allergisk reaktion och hela familjen förs till sjukhus. Där händer det tragiska att under natten när de sover dör dottern. Detta händer så tidigt i filmen att jag berättar det, jag tycker inte det är en spoiler.

Därefter sker handlingen några år efteråt då paret ska åka på semester tillsammans. De har glidit isär, precis som det ofta sker vid tragedier då ett barn går bort. De hamnar i ett tält ute i skogen och där sker mystiska saker, om och om igen, som en loop. Är det mardrömmar? Är det karma? Är det möjlighet att välja hur de ska handla? Hemska karaktärer som kan vara från en mörk saga dyker. Samma sak upprepas och upprepas, fast med små, små skillnader. Det känns verkligen hur dessa två kört fast i sin relation och inte kan ta sig ut mörkret.

Den som förlorat ett barn kommer att känna igen känslorna. Den panik som griper tag om en och gör att den sörjande är orolig för att mista ännu någon, denna högst påtagliga fysiska känsla av panik och oro som bara den som förlorat ett barn kan känna igen helt och fullt.

Johannes Nyblom hade en stor kritikersuccé med sin förra film Jätten. Jag tror han nu etablerar som en av de mest spännande, intressanta, smarta, kloka, kreativa och mästerliga och unika filmregissören på länge.