Koko-di Koko-da
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Johannes Nyholm
En av de hemskaste mest absurda filmer jag sett som samtidigt berör på djupet och som är mer än en film, den är ett surrealistiskt konstverk. Den talar på djupet till våra innersta känslor om den svåraste som kan drabba en människa – och jag tror till och med att regissören Johannes Nyholm inte ens själv förstår hur exakt han har fångat hur det är att tvingas leva vidare efter att ha förlorat ett barn. Jag tror att många som ser denna film inte ens kommer att förstå hur skillnaden mellan att förlora någon anhörig och att förlora ett barn. Ändå är det precis vad jag tycker filmen handlar om. Och filmens styrka är bland annat att var och en kan se den och tolka den på sitt sätt.
I filmen får vi se ett svenskt par som tillsammans med sin dotter är på semester i Danmark. Redan i inledningen är allt absurt. Familjen har sminkat sig som kaniner och på samma restaurang de befinner sig finns ett stort sällskap dit två jättefjompiga komiker komiker.
På restaurangen delar mamman och dottern på en maträtt med musslor i. Mamman får en häftig allergisk reaktion och hela familjen förs till sjukhus. Där händer det tragiska att under natten när de sover dör dottern. Detta händer så tidigt i filmen att jag berättar det, jag tycker inte det är en spoiler.
Därefter sker handlingen några år efteråt då paret ska åka på semester tillsammans. De har glidit isär, precis som det ofta sker vid tragedier då ett barn går bort. De hamnar i ett tält ute i skogen och där sker mystiska saker, om och om igen, som en loop. Är det mardrömmar? Är det karma? Är det möjlighet att välja hur de ska handla? Hemska karaktärer som kan vara från en mörk saga dyker. Samma sak upprepas och upprepas, fast med små, små skillnader. Det känns verkligen hur dessa två kört fast i sin relation och inte kan ta sig ut mörkret.
Den som förlorat ett barn kommer att känna igen känslorna. Den panik som griper tag om en och gör att den sörjande är orolig för att mista ännu någon, denna högst påtagliga fysiska känsla av panik och oro som bara den som förlorat ett barn kan känna igen helt och fullt.
Johannes Nyblom hade en stor kritikersuccé med sin förra film Jätten. Jag tror han nu etablerar som en av de mest spännande, intressanta, smarta, kloka, kreativa och mästerliga och unika filmregissören på länge.