Film

The Testament of Ann Lee
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Mona Fastvold.
Roller: Amanda Seyfried som den vuxna Ann Lee, Esmee Hewett och Millie Rose Crossley som den unga Ann, Lewis Pullman som Anns vuxna bror, Benjamin Bagota och Harry Conway som den unga William, Christopher Abbott som Anns man, David Cale, John, Thomasin McKenzie, Lewis Pullman, Stacy Martin och Tim Blake Nelson.

Ann Lee föds i Manchester år 1736 i en familj med åtta barn. Redan som liten börjar hon arbeta i en bomullsfabrik tillsammans med sin yngre bror William. Ann och William står varandra mycket nära och följs åt genom hela livet. En natt hör hon något som hon tycker är obehagligt, nämligen att hennes pappa och mamma ligger med varandra. Eftersom hon uppfattar sex som synd anklagar hon sin pappa: ”Jag vet vad du håller på med.” Det leder till att hennes pappa slår henne. Hon upptas mycket tidigt av föreställningar och fantasier om gud och vad som kan vara synd. En gång lyssnar hon på en gatupredikant som är mycket kritisk till den engelska kyrkan, som han hävdar bara intresserar sig för ritualer och makt och inte för vad verklig gudfruktighet är. Några år senare blir hon intresserad av de nya väckelserörelserna, särskilt de skakande kväkarna som predikar att Jesus kommer tillbaka som kvinna och att gud är både man och kvinna. Skakarna förordar att man ska bekänna sina synder offentligt och att sång samt improviserad dans och skrik är viktiga delar i gudstjänsten för att det ska vara möjligt att komma nära gud. Ann blir snart en av förkunnarna i gruppen och gifter sig med en församlingsmedlem, Abraham. Äktenskapet blir en plåga för Ann eftersom hon sedan barnsben har varit övertygad om att det bästa är att avstå från sex eftersom det är synd. Det gör det svårt för henne att acceptera sin man som visar sig vara sadomasochistisk och som kräver oralsex. Men efter att ha fött 4 barn, som alla dör tidigt, tycker hon att det får vara nog.

Hennes förkunnelse får stor spridning i lokalsamhället vilket gör att fler och fler söker sig till skakarna och till de dynamiska gudstjänsterna. Eftersom det anses hota både den engelsk kyrkan och den allmänna ordningen kastas hon i fängelse, där hon är kvar under 14 dagar. Fängelsetiden tillbringar hon med att vägra äta och dricka samt åkalla gud. Det gör att hon blir svagare och svagare och hon säger sig ha få uppenbarelser och kontakt med gud och hela andevärlden. När hon berättar om sina uppenbarelser för församlingen blir den övertygade om att hon måste vara den kvinnliga Messias som de har väntat på. De döper henne till Moder Ann. Hon förklarar att den ursprungliga synd är otukt och att människan därför måste avhålla sig från sex. Ett idogt arbete och ett liv i kyskhet är vägen till paradiset och moderlighet kommer att göra alla fria.

Efter ett tag får hon nya uppenbarelser som uppmanar henne att lämna det religiöst trångsynta England och fara till Amerika, närmare bestämt till New England. Det blir en farofylld och stormig båtfärd där de hotas att gå under. Ann är övertygad om att det som räddar alla är två änglar som ledsagar båten genom stormarna. Efter ca en månad i New York är det dags för Ann och hennes grupp att bege sig till New Englands där de skapar, Niskayuna, ett nytt samhälle och en ny församling. Genom broderns resor till olika byar runt omkring samlas fler och fler människor runt Ann och församlingen växter. Men Ann nöjer sig inte med det. Tillsammans med sin bror och några andra församlingsmedlemmar ger hon sig ut på en 2-årig resa för att starta nya församlingar runt omkring i New England. Till en början går allt bra, men till slut tar det en ände med förskräckelse. Ann och hennes bror förs allvarlig skadade tillbaka till Niskayuna där församlingsmedlemmarna ger henne allt det stöd som hon behöver.

Anns testamente är en spännande och intresseväckande film om en tid då de gamla maktfullkomliga kyrkorna ifrågasattes av en dynamisk frikyrklig rörelse. Filmen skildra på ett inkännande sätt den kamp och den förföljelse som ofta drabbade de nyare väckelserörelser.
Den har väckt stor uppmärksamhet vid ett antal filmfestivaler och Amanda Seyfried, vars rolltolkning bär upp hela filmen, har blivit nominerad till bästa kvinnliga huvudroll vid två tillfällen, bland annat Golden Glove. Hennes gestating av filmens Ann Lee är helt enkelt lysande.

The Bride
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Maggie Gyllenhaal

Att ha en nyfikenhet och vilja att pröva det outforskade bör alltid applåderas. Guillermo Del Toro talade varmt och passionerat om sitt nördiga paradis kallat Bleak House om att bristen på nyfikenhet var det som i huvudsak gjorde oss gamla. Men ibland kanske viljan inte är detsamma som ett lyckat resultat. Maggie Gyllenhaal må ha skapat en solid om än inte bländade regidebut med The Lost Daughter. Önskan att ta nästa steg och cementera sig som en sann expert inom konsten att regissera blir dock ett platt fall.

Filmvärlden är inte obekant inför tendensen att ständigt öka insatserna, även filmer som inte är bundna till stora varumärken tenderar ofta att eskalera. Se bara till Greta Gerwig som inledde sin regibana med Lady Bird som följdes av den avsevärt mer komplexa och stjärnspäckade Little Women och därefter kulminerade i mästerverket Barbie, en kommersiell supersuccé men också en film vars skala fick de tidigare två att likna modellminiatyrer. Gyllenhaal – samt produktionskrafterna bakom The Bride, vill göra samma resa, att gå från det småskaliga till det massiva. Och där andra lyckas att fylla skorna blir det för Gyllenhaals del en jättelik axelryckning som dessutom sjabblar bort en ensemble som borde kunna lyfta en zeppelinare gjord av bly.

Efter Frankenstein av nämnda Del Toro känns Mary Shellys legendariska bok mer aktuell än någonsin. Att då fortsätta rida på berättelsen och dess djupa tematik som berör allt ifrån grandios teologi till mer basa frågor om livet ter sig inte fel. Men Gyllenhaal verkar i det närmaste ställd, för att inte säga okunnig, vad gäller att skapa en film som intresserar. Någonstans i den saliga röran går den faktiska visionen att skymta. Förhoppningen är att göra en ohämmad, fräck och vågad film som tar sig an patriarkala strukturer och utforskar kvinnlig befrielse. Det är sannerligen klassiska ämnen som i rätta händer kan fascinera i evigheter, men Maggie Gyllenhaal har kort och gott inte förmåga nog att framhäva än mindre skänka projektet den udd som behövs. Istället blir allt stelt, platt och ytterst forcerat. Alla försök att skapa chockhumor eller vältra sig i det morbida känns mest som ett enda lång och genant felsteg, filmen saknar mod för att verkligen leda till genuin chockunderhållning. För en berättelse där det titulära monstret gavs liv med elektricitet är detta en film som saknar all form av laddning eller spänning. Sekvenser menade att vara intima, berörande eller för den delen komiska, är otäckt bleka och känns rent mekaniska. Än mer provokativt blir det då det finns moment som borde vara hypnotiskt bra, som då Christian Bale och Jessie Buckley drabbar samman i hätska diskussioner eller då den fantastiska Annette Bening äntrar arenan. Dessa moment är dock lika avslagna som mineralvatten utan kolsyra, det liknar en trött maskinist som ständigt blickar mot klockan och drömmer om att passet skall sluta.

Det är som att denna likgiltighet och totala slentrian injicerats i hela filmens blodomlopp. Värst drabbar detta den helt eminenta ensemblen som inkluderar några av världens nu bästa skådespelare. De redan nämnda Bale, Buckley samt Bening kan blända på egen hand men då de också ackompanjeras av Penelope Cruz och Peter Sarsgaard finns det inga ursäkter för att varenda scen känns fullkomligt ointressant. Alla skådespelare, minus Buckley som får visa på en hysterisk och manisk karisma, oscillerar mellan att vara ointresserade till att spela över. Christian Bale gör kanske sin mest överdrivna och tveksamma insats sedan hans helt obegripliga medverkan i den besinningslöst löjliga Harsh Times av David Ayer. Inte ens det jazziga amerikanska 30-talet leder till någon större visuell fest, detta genom ett ytterst ordinärt foto som inte gör rättvisa till den briljanta kostymdesignern Sandy Powell vars arbete brukar vara extraordinärt men som här endast kan beskrivas som funktionellt.

The Bride önskar vara en vass, vågad och uppnosig rebell som svär i kyrkan och som chockerar alla med sitt burdusa maner. Verkligheten liknar istället en harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis som misslyckas med att fånga intresset, både från publiken och i synnerhet från alla som varit delaktiga i skapandet.