Film

De förbannade åren
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2020
Regi Anders Refn
Manus Anders Refn och Flemming Quist Møller
Originaltitel: De forbandede år

En storartad film om livet för en dans familj under de första åren av tysk ockupation av deras land under världskriget. En mycket mänsklig film där det känns som att jag är nära karaktärerna, kan känna med dem och förstår dem även om jag inte håller med dem alla gånger. Filmens handling ställer viktiga frågor om vad som är rätt och fel och om hur stort ansvar har en enskild människa.

I centrum för handlingen. står den framgångsrike fabrikören Skov. När Tyskland ockuperar Danmark förändras tillvaron för honom och hans familj. En väninna till hans fru dyker upp med sin man, på flykt från Nazi-Tyskland, då de är judar. De ber om skydd och aningslöst säger fabrikör Skov att han ska prata med sin vän polischefen för att kunna hjälpa dem.

Fabrikör Skov, tror jag, är en mycket typisk människotyp. Hans fru vill att de ska vägra ha med nazisterna att göra. Men fabrikören vill inte tro att det verkligen är så illa att människor blir dödade. När hans företag går dåligt börjar han motvilligt producera på uppdrag för den tyska marknaden, ett beslut som ivrigt stöds av många i hans omgivning. Alla tror att tyskarna kommer att vinna kriget och ta över allt. De bara anpassar sig och ser till att få bra ekonomi i en värld som oundvikligt är på väg att bli nazistisk. Hur lätt är det inte att förklara bort sitt ansvar? Eller har vi ansvar för något mer än våra närmaste? Och vad kan vi göra om det är med livet som insats?

Givetvis har fabrikören barn, de fem barnen Michael, Aksel, Knud, Valdemar och Helene som går olika vägar. Michael ansluter sig till tyskvänliga Frikorps Danmark, medan Aksel går med i den danska motståndsrörelsen. De sorglösa jazzfansen Knud och Valdemar fortsätter att roa sig, samtidigt som dottern Helene förälskar sig i en tysk ubåtsofficer. Upplagt för konflikter i en familj där fabrikören helst vill tro gott om alla. Filmen är så bra och värd att ses av många. Hoppas corona-krisen försvinner snabbt så människor kan gå till biograferna igen. Denna film är värd att ses på stor duk, fast den går bra att se hemma också, förstås. Ses bör den oavsett.

Att ens land plötsligt blir ockuperat är en kris, en händelse, som påverkar livet och samhället på otaliga sätt. Det finns fortfarande några äldre danskar som upplevt detta, även om de var barn då. I Sverige finns människor som flytt till vårt land från krigsdrabbade länder men den som har sina rötter sedan flera generationer tillbaka i Sverige har varken själv upplevt detta eller någon fått höra något anhörig berätta om sådana upplevelser. Rent existentiellt har Sverige och en del andra västländer under ett par decennier varit i en slags skyddad bubbla där inget riktigt farligt verkat kunna hända, med undantag av några djupa tragedier som tsunamin och Estonia. Just nu när Sverige och en stor del av världen lever i corona-krisen börjar vi kanske att inse att stora kriser kan inträffa som förändrar samhället i stort. Därför känns det som att det är oerhört väl tidsmässigt synkat med premiär av denna film nu.

Filmen grep tag i mig och trots att den är längre än normallängd skulle den gärna fått vara ännu något längre. Den är två och en halv timme och det märktes att filmskaparen hade mycket mer att berätta för ibland, speciellt under sista halvtimmen, var berättelsen ibland för snabbt berättad. Händelser som skulle behövts vara med var bortklippta. Att det kändes som att filmen ibland saknade några scener är ett av skälen till att den inte får ännu högra betyg. Det andra skälet är att tyskarna inte skildrades lika trovärdigt. Deras karaktärer var lite för grovs tillyxade och byggde för mycket på klichéer. Men i övrigt är film helt fantastisk. Snyggt filmad, duktiga skådespelare och en fängslande berättelse. Och glädjande nog verkar det komma en fortsättning. Refn, som tillsammans med Flemming Quist Møller även skrivit manus, planerar nu del två i filmberättelsen om familjen Skov. Fast, kanske det skulle fungera ännu bättre som tv-serie där karaktärerna kan fördjupas än mer?

Filmdistributören berättar om filmen: De förbannade åren, som skildrar andra världskrigets grepp om en dansk familj under de första ockupationsåren 1940-1943, blev en succé på danska biografer. Guldbaggebelönade Jesper Christensen och Bodil Jørgensen från Badhotellet har huvudrollerna i Anders Refns film, som hittills setts av nästan 400 000 personer i hemlandet.

The Jesus Rolls
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 maj 2020
VOD-premiär 8 juni 2020
Regi John Turturro

The Jesus Rolls är en spin-off på kultfilmen Big Lebowski, regisserad av John Turturro, som också spelar huvudroll Jesus Quintana. I Big Lebowski var den excentriske bowlaren Jesus Quintana en sidofigur, fast framträdande. Nu står han i centrum, på egna ben.

Filmen får mig att känna att jag slösat bort tiden med att se den. För vad är meningen med den? Vad har den att säga egentligen? Att jag inte ger den ännu lägre betyg är för att skådespelarna har en slags tilldragande värme sinsemellan och där är en och annan skruvad scen som har sina poänger. Men i stort sett känns filmen rätt meningslös.

Jesus Quintana har precis släppts ur fängelset, villkorligt frigiven för sitt goda uppförande och förmodligen också för sitt enastående bowlande som gett fängelset fint pris. Utanför fängelsemurarna möts han av sin vän och kumpan Petey. De två drar iväg på rätt idiotiska saker direkt: de stjäl en bil, mest för att den har sådan fin orange lackering och det ena ger det andra och rätt som det är har det fått en kumpan, fransyskan Marie.

Marie har ett problem. Hon kommer ihåg varenda en hon haft sex med, men tyvärr har hon aldrig fått orgasm. Jesus och Petey lyckas inte heller att ge henne den upplevelsen, men de är delaktiga i det som gör att hon ändå får uppleva det. Och? Tänker jag. Det är rätt svårt att engagera sig i deras liv och beteende där de lever ur hand i mun och bryter sig in i andras bostäder och bor där och stjäl andras bilar. Vad är det för roligt med att andra människor blir drabbade? Jag har väldigt svårt att engagera mig i filmen och även om jag kan skratta någon gång är det mest plågsamt att spendera tiden det tar att se klart.

Vi har väl alla olika humor, så det finns väl en och annan som skrattar gott och ser det roliga i filmen. För mig måste en film, eller bok eller tv-serie, säga mig något. Det behöver inte vara genom-seriöst, det behöver inte vara djupsinnigt, men på något sätt ska det engagera mig. Det gör inte The Jesus Rolls. Att jag ändå inte ger bottenbetyg 1 beror på att skådespelarna har viss charm.