Film

Peninsula
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 augusti 2020

En zombiefilm om världens undergång i samband med ett virus kanske är vad biopubliken vill ha i dessa tider när världens befolkning plågas av covid 19-pandemin. Peninsula är en koreansk zombie-skräckfilm som bygger på en tidigare succéfilm, ”Train to Busan”, också den en zombiefilm.

”Train to Busan” har intressant och fungerade ganska väl framför allt för att den utspelade sig i stort sett på ett tåg som var på väg. Nu utspelar sig handlingen fyra år senare på Sydkorea, ett samhälle där det mesta förstörts. Samhället ligger i ruiner och blodtörstiga grupper far fram. En grupp överlevande flyktingar har tagit sig till Hongkong där de inte är särskilt välkomna och de får inte ens status som flyktingar. De går med på att i stort sett omöjligt uppdrag: att ta sig tillbaka till Sydkorea som ligger i ruiner för att söka upp gömda pengar.

Vad handlar denna uppföljare om egentligen, mer än att få in pengar på en uppföljare? Filmen ställer egentligen fler frågor än den svarar på, den förbereder tydligt för en uppföljare. Visst, det är action och emellanåt underhållande och koreanskt, vilket ofta är intressant men ofta är den också seg.

Lolas väg till havet
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusto 2020

En film som talar till känslor och får oss att känna med både Lola och hens pappa. Lola är en 18 år transperson som bor i fosterhem då hennes pappa slängde ut henne två år tidigare. Hon föddes som pojke och heter då Lionel. När Lionel börjar klä sig som kvinna och uppföra sig som kvinna och byter namn till Lola blir hen utslängd av pappan.

Det kan låta okänsligt av pappan att slänga ut Lionel/Lola. Men filmen låter oss sakta närma oss pappans synvinkel också och vi får en inblick i hur svårt det varit för honom också sonen under sin uppväxt flera gånger skadade sig själv. Det är framför allt dessa två skådespelare, sonen/dottern och fadern som gör filmens styrka. De är så bra i sina roller och Lola skildras äkta, som en jobbig tonåring kan vara som pendlar mellan olika känslor och fadern är inte alltigenom fördomsfull. Pappan verkar ärlig och berättar hur han tänker och känner och jag tycker det inte alls är svårt att förstå hans funderingar. Att en 18-åring genomgår en operation för att byta kön kan kännas som lite tidigt. Varför inte vänta några år? Samtidigt menar Lola att hen mår så dåligt i sin kropp som man.

Filmens handling börjar med att Lola beger sig till kyrkan för begravningen av hennes mamma, som hon hade en varm och tät relation med. Men begravningen hade flyttats utan att Lola fått reda på det. ”Jag trodde ändå inte du tänkte komma” ursäktar pappan det med.

Mammans önskan var att hennes aska skulle spridas i havet, vid Nordsjön. Pappan är nu på väg dit för att fullfölja hennes önskan då Lola stjäl urnan med askan. Lola vill ha mammans aska nära sig.

Efter några kontroverser och sammandrabbningar beger sig ändå pappan och Lola tillsammans till havet för att ge mamman en sista viloplats. Under denna färd händer flera oväntade, överraskande händelser.

När filmen börjat anade jag slutet men vägen dit blev ändå av och till oväntad. Filmen är dessutom mycket skickligt filmad och ihopklippta med musik som tillför aspekter på handlingen.

Jag tycker mycket om filmen för karaktärerna känns äkta och trovärdiga. Huvudskådespelerskan Mya Bollaer är Belgiens första transperson att vinna pris för mest lovande kvinnliga skådespelerska vid de nationella filmtävlingen Magritte i Belgien. Mya Bollaer spelar Lola som är som en tonårig rebell som pendlar mellan att vara arg och protestera och vara mjuk och kärleksfull. Pappan är lätt att tro på också, han har svårt att förstå varför hans son vill vara kvinna och han berättar öppet om sina frågor.

Att filmen inte får ännu högre betyg av mig beror på att den tappade fart på något sätt mot slutet. Det känns som att vägen var filmen medan ett slut måste sys ihop till slut. Jag tycker om att den inte hade överdrivet lyckligt slut utan ett slut som går att tro på. Men det var lite rumphugget mot slutet och lite väl storvulna känslor. Men filmen är i hög grad sevärd och öppnar för tankar, frågor och samtal kring att vara transperson och anhörig.

Livets bästa år
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusti 2020
Regi Claude Lelouch

En poetisk, vacker skildring av livets gång. Jean-Louis sitter i rullstol på ett äldreboende i Frankrike och han har någon form av demens som gör att han inte minns, speciellt glömmer han allt i närtid. För femtio år sedan var han racerförare och vann många tävlingar. 1966 hade Jean-Louis Trintignant den manliga huvudrollen i filmen ”En man och en kvinna” som regisserades av Claude Lelouch.

”En man och en kvinna” blev en succé och belönades med både Guldpalm och Oscars. Filmen är idag ett ikoniskt verk från den nya vågen i Frankrike. Femtio år senare återvänder regissören till denna film och kärleksberättelse och låter de två älskande, Anouk Aimee och Jean-Louis Trintignant, träffas igen.

De var passionerat förälskade i varandra och ingen av dem har glömt den andra även om de inte höll ihop så länge och båda gick vidare till andra relationer.

Filmen är otroligt vacker och att vi får se hur en gammal man i rullstol på ett äldreboende som är delvis senildement ändå kan vara både stilig och roligt, ha humor och värme. Vi får känna och se hans drömmar.

Vad är tiden och vad är kärlek? På ytan är det inte mycket handling utan det rör på sig i människornas inre och detta lyckas regissören fånga så fint.

För den som älskade filmen”En man och en kvinna” är nog denna film ett måste. Vi får flera återblickar till ”En man och en kvinna”. Jag tänker att kanske hade jag gett denna film ännu högre betyg om den inte hade haft så pass många scener från den gamla filmen. Det blev lite för mycket betoning på kärlek som passion mellan en man och en kvinna. För mig är kärlek så mycket annat än bara den mellan två personer.

En av filmen stora styrkor är hur den skildrar hur vacker kärlek mellan människor som är över 75 år kan vara. I Sverige som är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder där ungdom hyllas före allt annat är det ett viktigt budskap att visa på värdet av människor som är äldre.

Filmens styrka är också dess svaghet: den har inte mycket handling utan det som händer är att känslor och intryck förmedlas i ord, bild, ljud och musik. Filmen är mer ett filmat stycke poesi om de existentiella frågorna och om livets gång.

The Rental
Betyg 3
Svensk premiär 24 juli 2020
Regi Dave Franco

Två par hyr ett magnifikt hus vid havet för en helg. Dyrt, men de har råd och affärerna går bra. Männen är bröder och den yngre av dem har just fått ordning på sitt liv. Han har skaffat flickvän och hund och livet ser ljust ut. En flickvän, som är kollega med hans äldre bror. Att relationerna inte är helt okomplicerade anar man snart. Huset motsvarar alla förväntningar med lyx i alla former även om mannen som hyr ut det är obehaglig. Men han ska ju bara lämna nycklarna och åka iväg.

Redan första kvällen röker man ecstasy och festar loss. Relationer sätts på prov och flera konstiga händelser inträffar. När uthyraren hotar att avslöja allt, händer en olycka. Helt plötsligt måste alla ta ställning till vad man skall göra för att dölja sina egna hemligheter. Alla relationer sätts på prov och helgen blir en helg i skräck.

Där slutar den del av filmen som har ett känslomässigt innehåll man kan förstå. Resten av filmen blir en film där mycket händer och man väntar på en upplösning. Med den ena skräckeffekten efter den andra stiger spänningen . Musiken förstärker effekten. Varför händer alla olyckor? Man sitter och väntar att någon ska bli avslöjad. Visst finns det tusentals sätt på film att ta livet av sina medmänniskor och tusentals orsaker att göra det . Men när upplösningen kommer är den för konstruerad för att vara trovärdig. Jag tycker att filmen är bra men saknar förklaringen varför alla arrangemangen sker.

Skådespelarna har bra samspel , Dan Stevens och Jeremy Allen White som bröder, gillar varandra och konkurrerar på bröders vis. Sheila Vand som Mina är smart och stark, van att bita ifrån vid rasistiska påhopp. Egentligen för sexig och intelligent för sin svagare pojkvän. Hon är den som lyser mest i filmen. Alison Brie som Michelle är överslätande hustru.

Ett relationsdrama som blir en thriller som slutar med en blodig uppgörelse rakt in i dimman.