Lolas väg till havet
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusto 2020
En film som talar till känslor och får oss att känna med både Lola och hens pappa. Lola är en 18 år transperson som bor i fosterhem då hennes pappa slängde ut henne två år tidigare. Hon föddes som pojke och heter då Lionel. När Lionel börjar klä sig som kvinna och uppföra sig som kvinna och byter namn till Lola blir hen utslängd av pappan.
Det kan låta okänsligt av pappan att slänga ut Lionel/Lola. Men filmen låter oss sakta närma oss pappans synvinkel också och vi får en inblick i hur svårt det varit för honom också sonen under sin uppväxt flera gånger skadade sig själv. Det är framför allt dessa två skådespelare, sonen/dottern och fadern som gör filmens styrka. De är så bra i sina roller och Lola skildras äkta, som en jobbig tonåring kan vara som pendlar mellan olika känslor och fadern är inte alltigenom fördomsfull. Pappan verkar ärlig och berättar hur han tänker och känner och jag tycker det inte alls är svårt att förstå hans funderingar. Att en 18-åring genomgår en operation för att byta kön kan kännas som lite tidigt. Varför inte vänta några år? Samtidigt menar Lola att hen mår så dåligt i sin kropp som man.
Filmens handling börjar med att Lola beger sig till kyrkan för begravningen av hennes mamma, som hon hade en varm och tät relation med. Men begravningen hade flyttats utan att Lola fått reda på det. ”Jag trodde ändå inte du tänkte komma” ursäktar pappan det med.
Mammans önskan var att hennes aska skulle spridas i havet, vid Nordsjön. Pappan är nu på väg dit för att fullfölja hennes önskan då Lola stjäl urnan med askan. Lola vill ha mammans aska nära sig.
Efter några kontroverser och sammandrabbningar beger sig ändå pappan och Lola tillsammans till havet för att ge mamman en sista viloplats. Under denna färd händer flera oväntade, överraskande händelser.
När filmen börjat anade jag slutet men vägen dit blev ändå av och till oväntad. Filmen är dessutom mycket skickligt filmad och ihopklippta med musik som tillför aspekter på handlingen.
Jag tycker mycket om filmen för karaktärerna känns äkta och trovärdiga. Huvudskådespelerskan Mya Bollaer är Belgiens första transperson att vinna pris för mest lovande kvinnliga skådespelerska vid de nationella filmtävlingen Magritte i Belgien. Mya Bollaer spelar Lola som är som en tonårig rebell som pendlar mellan att vara arg och protestera och vara mjuk och kärleksfull. Pappan är lätt att tro på också, han har svårt att förstå varför hans son vill vara kvinna och han berättar öppet om sina frågor.
Att filmen inte får ännu högre betyg av mig beror på att den tappade fart på något sätt mot slutet. Det känns som att vägen var filmen medan ett slut måste sys ihop till slut. Jag tycker om att den inte hade överdrivet lyckligt slut utan ett slut som går att tro på. Men det var lite rumphugget mot slutet och lite väl storvulna känslor. Men filmen är i hög grad sevärd och öppnar för tankar, frågor och samtal kring att vara transperson och anhörig.