Film

Prinsens resa
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2020

Visst är det en vackert illustrerad, söt berättelse med fin sensmoral. En berättelse som utspelar sig i en fantasivärld där aporna är världens härskare och med ett budskap om att livet är viktigare än ökad kommersialisering. Att det viktiga i livet kan vara att ha tid för varandra och för att tänka och känna. Problemet är att den är för övertydlig och frågan är också för vilken målgrupp. Huvudpersonen, prinsen från en nation av apor som tar sig till en annan nation, berättar på ett språk med tankar som jag har svårt att tänka mig talar till de minsta barnen, medan handlingen i övrigt mer verkar tala till barn.

Filmen har sina poänger. Ap-prinsen hittas medvetslös av den unga apan Tom och tas hand om i hemlighet av några forskare. Prinsen har korsat havet för att hitta andra apor, andra världar eller nationer, för han har en stark tro på att det finns andra apor i andra länder bortom havets horisont. Det är spännande för där finns paralleller till människans utforskande av rymden. Det är en av flera saker i berättelsen som jag tänker kunde utvecklats mer. En annan fråga jag funderar på är tidsaspekten. Ap-prinsen verkar komma från en helt annan form av kultur, på många sätt äldre, än Toms värld. Har han gjort en resa i tid? Det får vi inte veta alls.

Det samhälle dit ap-prinsen kommit har fabriker, höga hus och avancerad tekniskt utveckling. Prinsen är väldigt imponerad av detta. När han lyckas smita ut i stan möts han av totalt ointresserade apor. Det tar han för en artighet, fast det i själva verket är ett tecken på hur tömda dessa apor är på känslor. De jobbar hårt under dagarna och på nätterna blir de underhållna av skräckfilmer för att få utlopp för några känslor. Det är en stark, rent av deprimerande metafor för dagens värld.

Även om prinsen inte blir uppmärksammad av aporna på gatan blir han desto värre behandlad när han presenteras för det samhällets makthavande vetenskapsmän som förklarar honom som lägre utvecklad och farlig. Han blir fångad, uppvisad som ett monster och hans död planeras. En tydlig metafor för främlingsfientlighet.

Om målgruppen för filmen är vuxna känner jag att metaforerna är för övertydliga. Om målgruppen är barn är prinsens tankar lite för anpassade åt vuxna. En liten detalj som stör mig är att ap-prinsen ser ut som en mycket gammal man med långt vitt hår. Jo visst finns det prinsar som är gamla, tänk bara på prins Charles i Storbritannien, men prins får oss oftast att associera till yngre personer. Vi får inte heller veta varför han egentligen gav sig av från sitt hemland mer än att han trodde att det fanns mer än hans land. Vi får inte heller veta särskilt mycket om hans hemland. Filmen är början på en berättelse som skulle kunna bli bra men behöver fördjupas mer för att bli riktigt bra.

Prinsens resa är skapad av den franska animatörveteranen Jean-Francois Laguionie som tidigare gjort filmen Tavlan.

Psykos i Stockholm
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 augusti 2020
Regi Maria Bäck

En god vän till mig växte upp med en mamma som hade psykisk sjukdom. Av och till fick min vän som ung flicka och tonåring åka med sin mamma till psykakuten. Mamman togs om hand men det var aldrig någon som frågade min vän hur hon mådde. Min vän hade inte psykisk sjukdom men det kan ändå inte varit helt lätt för en trettonåring att ta sin mamma till psykakuten. Psykos i Stockholm skildrar detta träffsäkert där vi får följa en fjortonåring som är med om samma sak.

Filmen handlar om en mamma (spelas av Josefin Neldén, välbekant från Vår tid är nu och Känn ingen sorg) och hennes dotter (spelas av Josefine Stofkoper) för att fira dotterns 14-årsdag. Redan på tåget märker dottern att mamman är på väg att gå in i en psykos och den stegras och blir värre och värre i Stockholm tills det brister. Mamman blir akutinlagd på psykiatrisk klinik i Stockholm medan dottern tar sig tillbaka till hotellrummet och firar sig själv ensam och upplever huvudstaden på egen hand.

Filmen går i ganska lugn takt, dottern är ganska filosofisk och förhållandevis försiktig. Av och till får hon SMS och ljud- och videoklipp från mamman. En del med vänliga hälsningar andra där mamman uppmanar dottern att begå självmord. Skildringen av hur dottern blir mamma åt sin mamma och blir den vuxne i deras relation är bra och känns äkta, även om liknande skildringar redan finns på film. Filmens styrka är hur trovärdig relation är. Det gör mig förstås oändligt sorgsen då jag tänker på alla de barn som förlorar sig barndom för att de måste ta hand om sina föräldrar. Det gör ont i mig att barnen ofta lämnas så ensamma i sin roll som förälder åt sina föräldrar.

Filmens nackdel är att ingen direkt utvecklas. Kanske är det dumt att förvänta sig någon utveckling i en film som skildrar en relation som inte alltid har en sådan utveckling som film som kommunikationskanal ofta har.

Psykos i Stockholm var årets invigningsfilm vid Göteborgs filmfestival. Kanske hade den gått upp på biografer tidigare om inte covid 19-pandemin drabbat världen. Jag förmodar att filmen går upp snabbt också digitalt. En del scener är absolut fotomässigt värda att ses på stor duk, så om du är intresserad av ämnet och vill se filmen: se den gärna på bio.

Jag hoppas att filmen hjälper till att få igång en diskussion kring och att mer görs för att ge stöd åt alla barn som har föräldrar med psykoser. Barn ska inte behöva vara föräldrar åt sina föräldrar.

Sångklubben
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2020
Regi: Peter Cattaneo
I rollerna: Kristin Scott Thomas, Sharon Horgan, Emma Lowndes, Greg Wise m fl
Originaltitel: Military Wives

En film som växer och fördjupas efter halvtid och blir betydligt bättre än första halvan fick mig att känna. Musikaliskt finns flera höjdpunkter bland annat sången Home Thoughts From Abroad som specialskrivit för kvinnorna i Sångklubben av Robbie Williams och Guy Chambers, som tillsammans skapat flera av Williams största hits. Men handlingen kändes ytligt småputtrande och otroligt förutsägbar. Men i andra halvan av filmen fördjupas filmen och den handlar för mig om något helt annat än en grupp kvinnor som ska lyckas enas och göra en bejublat körframträdande.

En grupp kvinnor på en militärbas i England måste hitta en bra aktivitet för att ha något att göra som tar bort tankarna på vad som kan hända deras partner som är ute på militärt uppdrag i Afghanistan. Efter en hel del tjafs och kontroverser bestämmer sig kvinnorna för att börja sjunga i en kör tillsammans. De två kvinnorna, Kate och Lisa, som blir körledare gillar inte varandra. Kate spelas av Kristin Scott Thomas och Lisa av Sharon Horgan. Kate vill ha en klassisk repertoar med rena vackra stämmor och övningarna ska gå proffsigt till medan Lisa vill ha fullt ös med pop- och rocklåtar och vill att kvinnorna i kören framför allt ska ha skoj och det ska inte vara för organiserat.

Första halvan var jag rätt besviken, då jag hört en hel del om filmen. Berättelsen bygger på verkliga händelser, vilket ofta krånglar till det för filmskaparen som kan behöva ta hänsyn till de verkliga människorna vilket kan göra dramaturgin utvattnat och för gullig och söt. Första halvan kändes som en raksträcka med sådant småmys och förutsägbart, som en av många filmer jag sett tidigare. Men i andra halvan fördjupades handlingen och det handlar egentligen om att leva med djup sorg och att leva med stor oro för vad som kan hända runt hörnet. Där vinner filmen även om jag i och för sig sett filmen som ännu mer går på djupet med ämnet att leva med sorg. Det är ett ämne många gärna går förbi utan att möta ansikte mot ansikte. Speciellt i samhällen som det svenska där välfärden bäddar in människorna i tron att det värsta som kan hända är att inte ha råd med senaste modellen av Iphone. Kanske pandemin med corona öppnat förståelsen för att livet inte är en raksträcka i hundra år.

Peter Cattaneo Oscarsnominerades för regin till succén Allt eller inget med underbara Robert Carlyle i rollen som Gaz, en av de manliga stripporna. En av mina favoritfilmer. Jag kan tänka mig att Sångklubben gjort stor succé i Storbritannien där den verkliga militärfru-kören gav upphov till många fler körer världen över. Fenomenet med fruar, partners och barn till soldater som lever i en förläggning är ett fenomen som svenskar inte är bekanta med. Det är intressant att få en inblick i och förståelse för det sättet att leva.

Jo, filmen kategoriseras som komedi och den är lättsam, egentligen lite för lättsam i min smak för ett sådant viktigt ämne som att leva med den djupaste sorgen. Trots det ger jag den betyg fyra för det är en välgjord film med bra musik och den är engagerande.

På soundtracket till Sångklubben, som släpptes inför filmens brittiska premiär, framförs Home Thoughts From Abroad samt Ave Maria och We Are Family av filmens kör tillsammans med verklighetens Military Wives Choir. Här finns filmens soundtrack:

Little Joe
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2020
Regi Jessica Hausner

Filmleverantören berättar om filmen så här:
I laboratoriet på ett företag som tar fram nya växtarter har Alice utvecklat en ovanligt vacker röd blomma med unika egenskaper. Med rätt omvårdnad har blomman förmågan att göra sin ägare lycklig. Alice smyger hem ett exemplar till sin tonårsson Joe som döper blomman till Little Joe. Men i takt med att blomman blir större, växer också Alices misstankar om att hennes skapelse inte är fullt så oskyldig som hon tänkt sig.

För mig låter detta som en jättespännande thriller. Men handlingen blir aldrig skrämmande hur mycket filmskaparen än ansträngt sig med ljud som ska få oss att känna obehag och ljusa pastellaktiga nästan färglösa gröna rockar på laboratoriepersonal som får mig att tänka på kräkningar. Ett skäl till att jag aldrig blir särskilt skrämd är för att det är omöjligt för mig att känna sympati för Alice. I smyg ger hon en av dessa lyckobringande blommor till sin son som är ganska försagd och lite olycklig. När han då växer och får vänner och flickvän och självständig blir Alice misstänksam. Hon har något sjukt behov av att binda sin son tätt till sig själv.

Det är samma skrämmande exempel med en annan kvinna i personalen, Bella var hund blir instängd bland blommorna. Efteråt blir Bella hysterisk och hävdar att hunden, som förresten heter Bello, blivit förändrad och inte längre är hennes hund. Då låter hon avliva den. Alltså … Det är omöjligt att känna sympati för en person som avlivar en hund för att den haft en skrämmande upplevelse och blivit förändrad. Älskar man sin hund så löser man det och låter inte avliva den. Vad är det för sjuk hjärtlöshet?

På samma sätt upplever jag Alice som en person som inte kan ge kärlek. Hon har aldrig tid att gå på bio med sin son. Först när han frigör börjar hon erbjuda honom att hon ska ta ledigt från jobbet någon helg och göra något trevligt med honom. Hon verkar vara sjukligt bunden vid sin son. En förälder ska väl glädjas åt att se sina barn utvecklas? Livet är väl ständig förändring.

Alice blir fixerad vid sin övertygelse om att växten, som fått namnet Little Joe, lever ett eget liv och släpper ifrån sig ett pollen som tar över människorna, får dem att känna sin lyckliga men samtidigt hamnar i växtens makt.

Jag tycker det är svårt att begripa vad filmskaparen menar. Är det fel att tonåringar utvecklas? Är målet i livet att vara olycklig och leva fjättrad vid sin mamma och inte ha vänner och ha en mamma som inte har tid för sin son? Är det ett bra liv med en mamma som är arbetsnarkoman?

Vad är det filmskaparen vill säga? Jag tycker det är förvirrat och inte så lätt att tolka. Anledningen till att filmen trots allt får betyg 2 och inte 1 är att den på sitt sätt ändå är rätt unik och udda genomförd. Kanske finns det andra som kan se den på annat sätt än jag?

Little Joe är regissören Jessica Hausners första engelskspråkiga film. Hotel, Miraklet i Lourdes och Amour Fou är några av hennes tidigare filmer.