Little Joe
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2020
Regi Jessica Hausner
Filmleverantören berättar om filmen så här:
I laboratoriet på ett företag som tar fram nya växtarter har Alice utvecklat en ovanligt vacker röd blomma med unika egenskaper. Med rätt omvårdnad har blomman förmågan att göra sin ägare lycklig. Alice smyger hem ett exemplar till sin tonårsson Joe som döper blomman till Little Joe. Men i takt med att blomman blir större, växer också Alices misstankar om att hennes skapelse inte är fullt så oskyldig som hon tänkt sig.
För mig låter detta som en jättespännande thriller. Men handlingen blir aldrig skrämmande hur mycket filmskaparen än ansträngt sig med ljud som ska få oss att känna obehag och ljusa pastellaktiga nästan färglösa gröna rockar på laboratoriepersonal som får mig att tänka på kräkningar. Ett skäl till att jag aldrig blir särskilt skrämd är för att det är omöjligt för mig att känna sympati för Alice. I smyg ger hon en av dessa lyckobringande blommor till sin son som är ganska försagd och lite olycklig. När han då växer och får vänner och flickvän och självständig blir Alice misstänksam. Hon har något sjukt behov av att binda sin son tätt till sig själv.
Det är samma skrämmande exempel med en annan kvinna i personalen, Bella var hund blir instängd bland blommorna. Efteråt blir Bella hysterisk och hävdar att hunden, som förresten heter Bello, blivit förändrad och inte längre är hennes hund. Då låter hon avliva den. Alltså … Det är omöjligt att känna sympati för en person som avlivar en hund för att den haft en skrämmande upplevelse och blivit förändrad. Älskar man sin hund så löser man det och låter inte avliva den. Vad är det för sjuk hjärtlöshet?
På samma sätt upplever jag Alice som en person som inte kan ge kärlek. Hon har aldrig tid att gå på bio med sin son. Först när han frigör börjar hon erbjuda honom att hon ska ta ledigt från jobbet någon helg och göra något trevligt med honom. Hon verkar vara sjukligt bunden vid sin son. En förälder ska väl glädjas åt att se sina barn utvecklas? Livet är väl ständig förändring.
Alice blir fixerad vid sin övertygelse om att växten, som fått namnet Little Joe, lever ett eget liv och släpper ifrån sig ett pollen som tar över människorna, får dem att känna sin lyckliga men samtidigt hamnar i växtens makt.
Jag tycker det är svårt att begripa vad filmskaparen menar. Är det fel att tonåringar utvecklas? Är målet i livet att vara olycklig och leva fjättrad vid sin mamma och inte ha vänner och ha en mamma som inte har tid för sin son? Är det ett bra liv med en mamma som är arbetsnarkoman?
Vad är det filmskaparen vill säga? Jag tycker det är förvirrat och inte så lätt att tolka. Anledningen till att filmen trots allt får betyg 2 och inte 1 är att den på sitt sätt ändå är rätt unik och udda genomförd. Kanske finns det andra som kan se den på annat sätt än jag?
Little Joe är regissören Jessica Hausners första engelskspråkiga film. Hotel, Miraklet i Lourdes och Amour Fou är några av hennes tidigare filmer.