Film

Minari
Betyg 4
Svensk biopremiär under april 2021
Regi Lee Isaac Chung

Det är inte lätt att vara människa. Minari är en av de mänskligaste skildringarna jag sett på film på länge. Filmen har imponerat på festivaler och har fått sex nomineringar till det prestigefyllda brittiska filmpriset Bafta. Åttaårige Alan Kim som spelar den yngste familjemedlemmen David är nominerad för bästa manliga biroll. En imponerande prestation av regissören att få en åttaåring att agera så naturligt. Han är en  jobbig unge som jag blir irriterad på, som om jag träffar honom i verkliga livet. I verkligheten är ungar inte alltid perfekta änglar. Det är en härligt befriande äkta skildring av hur barn kan reagera och agera. Det är välgjort för det finns mycket under ytan också, som vi får känna efter och dra våra egna slutsatser kring. En annan av rollerna jag är imponerad av är Yuh-Jung Youn som barnens egensinniga mormor Soonja. Hon har nominerats för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Jacob och Monica är två unga föräldrar som lämnade Korea för möjligheternas land USA. Efter att ha slitit några år på en kycklingfabrik i Kalifornien har det flyttat till Arkansas med sina två barn, Anne och David. Jacob har en dröm om att odla koreanska grönsaker. Han har hyrt en villavagn som bostad i ett stort fält. Monica trivs inte alls. Hon vill mycket hellre flytta till stan, om de nu nödvändigtvis ska bo i Arkansas alls.

Jacobs dröm om att skapa ett företag står i konflikt med Annes dröm om hur familjen tillvaro ska vara. Det kostar en hel del att börja odla. Redan att hitta vatten för att bevattna marken är dyrt. Både Jacob och Monica måste slita på en kycklingfabrik i Arkansas på dagarna så Jacob kan satsa all sin fritid på odlingen. Det betyder att de behöver hjälp att passa barnen och där kommer Monicas mamma in i bilden, Soonja. Barnens mormor skickas efter från Korea för att passa barnen. David är inte alls förtjust i mormor. Hon är inte alls som han tänker sig att en mormor ska vara. Hon kan inte baka och hon använder svordomar.

Regissören Lee Isaac Chung har både fått ihop en underbar mix av karaktärer och låter dem agera som jag upplever det oerhört äkta. Det kan vara svårt att vara människa, den enes dröm kan vara omöjlig för den andra att ta in och det finns alltid konflikter och missförstånd mellan människor. Ibland krävs det motgångar och nästan tragedier för att människor ska svetsas samman. Den amerikanska vischan är en främmande värld där en udda familj kan svetsas samman för att de är annorlunda, samtidigt som de hittar oväntade vänner på vägen. Det finns många fascinerande udda figurer i filmen som för mig är något av en hyllning till vår rätt att vara udda och unika.

Filmen är varm och äkta och den lämnar också en hel del åt oss själva att tänka och känna efter. Det är så snygg berättar, där många små uttryck säger så mycket, en suck eller en gäspning kan vara mycket talande.

Hos Bafta har Minari också nominerat för bästa icke engelskspråkiga film och Lee Isaac Chung är nominerad för regin. Filmen vann nyligen en Golden Globe och ett Critics Choice Award för bästa icke engelskspråkiga film. På Sundancefestivalen vann Minari såväl juryns stora pris som publikpriset. Det skulle förvåna mig om filmen inte får flera nomineringar till Oscars också.

Welcome To Chechnya
Betyg 4
Visas på
Regi David France
Filmen finns att streama hos iTunes, SF Anytime, Cineasterna, CMore, Rakuten, Blockbuster och Viaplay.

En skrämmande dokumentär om förföljelsen av homosexuella i Tjetjenien men också i Ryssland och flera andra regioner och delar av det forna Sovjet.

Welcome To Chechnya som handlar om tjetjenska HBTQI-aktivister och är den första dokumentären någonsin som tagit sig in på Oscarsgalans shortlist för Bästa specialeffekter. Den är dessutom ”shortlistad” i kategorin Bästa dokumentär.

I ett pressmeddelande om filmen berättas om dokumentären:
I Tjetjenien finns inga homosexuella. Det har tyranniske ledaren Ramzan Kadyrov bestämt. Och om de finns så ska de bort. Men självklart finns de. Welcome to Chechnya följer en aktivistgrupp som riskerar livet för att rädda HBTQ-personer drabbade av förföljelse från de tjetjenska auktoriteterna – såväl som av sina egna familjer. Målet är att få ett slut på förföljelsen, men också att överleva.

Jag är fylld av beundran för dessa aktivister som kämpar för att rädda livet på de förföljda. Ja ofta handlar det om att de homosexuella riskerar att bli torterade och ihjälslagna av polis eller andra hatiska grupper. En av de homosexuella som greps och misshandlades av tjetjensk polis visade sig vara rysk medborgare. Han klarade troligen livet på grund av det. Istället fördes han till gränsen och tvingades lämna Tjetjenien. Efter att ha levt i skyddad boende bestämde han sig så småningom att träda fram och kräva att ryska rättssystemet skulle fördöma att den behandling han som rysk medborgare utsatts för. Behöver jag nämna att ryska rättsväsendet lade ner ärendet?

Denna förföljelse av människor på grund av att de är homosexuella pågår i delar av Europa som inte ligger så långt bort från oss. Jag blir berörd, jag blir både arg och ledsen över att världen inte blivit mer civiliserad än så här.

Filmen vann flera priser vid Berlins filmfestival och Sundance Film Festival, och är regisserad av David France som tidigare oscarsnominerats för How to Survive a Plague.

Nimby
Betyg 3
Premiär digitalköp 26 april 2021, digitalhyra 3 maj
Regi Teemu Nikki

En absurd dramakomedi om intolerans. Också människor som anser sig vara toleranta kan ha svårt att acceptera andra som inte är som de själva, speciellt när de hamnar under stark press.

Nimby börjar oerhört humoristiskt. Det var länge sedan jag skrattade så hejdlöst. Men en bit in i handlingen skruvades allt till och det blev spänning och inte alls mycket att skratta åt, men däremot en hel del att känna igen, spetsigt och överdrivet.

I centrum för filmen står en urbaniserad landsortstjej Mervi (Susanna Pukkila) och hennes flickvän Kata (Almila Bagriacik) som har arabiskt ursprung. De har hängt ihop ett tag men ingen av dem har berättar för sina föräldrar att hon är lesbisk. Plötsligt får Kata besked från sina föräldrar att de är på väg till hennes lägenhet. Katas föräldrar är välbärgade och har betalat hennes lägenhet i Finland för att hon ska studera där. Hemma i Berlin hade hon varit för vild och festat för mycket. Hennes mamma är en internationellt känd EU-politiker som ska hålla ett tal på en konferens i Finland.

För att slippa visa sina föräldrar att hon har en flickvän bestämmer hon sig för att tvinga Mervi att ta henne till Mervis föräldrar och att de där ska berätta att de är tillsammans. Mervi ska på så sätt tvingas komma ut som lesbisk. Så de två unga kvinnorna flyr staden och ger sig ut på landsbygden.

Det blir en stor krock när de kommer hem till Mervis föräldrar. Det visar sig att föräldrarna inte alls har några fördomar om homosexualitet, de har sedan många år tillbaka ett polyamorös förhållande med ett annat par. Mervi kan inte acceptera det och nu är hon långt ifrån tolerant. Allt skruvas till ett flera varv till, dessutom. Mervis expojkvän Mika hänger med ett gäng nazister och i byn vimlar det av främlingsfientliga personer samtidigt som Mervis pappa driver en flyktingförläggning. Det märks att det är en starkt explosiv stämning.

Jag ska inte berätta mer om handlingen, för den har flera oväntade, absurda vändningar.

Av och till är filmen riktigt, riktigt bra – men samtidigt är det många dialoger och citat som känns att jag hört dem förr. Vi får höra argumenten som kritiker av islam brukar framföra, vi får höra högerextremisters slogans om feminister och flyktingar – men det känns som att allt mest är ytligt fångade uttalanden. Inga karaktärer är riktigt trovärdiga på djupet utan de är typer. Det är säkert medvetet från regissören – och det fungerar både bra och dåligt. Filmen är absolut värd att se, men den hade förmodligen vunnit på att ta ytterligare ett steg mot det absurda och varit ännu galnare.

Erna i krig
Betyg 3
Svensk premiär – digitalt köp 1 mars 2021, digitalhyra 15 mars 2021
Regi Henrik Ruben Genz

Danmark tar alltmer täten i de nordiska länderna när det gäller att skapa film. I vår har en lång rad välgjorda danska filmer biopremiär. Erna i krig med den duktiga danska skådespelaren Trine Dyrholm i huvudrollen är ytterligare ett exempel på strålande dansk filmkonst. Filmen bygger på boken med samma namn av Erling Jepsen.

Trine Dyrholm har tidigare haft viktiga roller i Festen, Kollektivet, X&Y, A Royal Affair och Unga Astrid. I Erna i krig spelar hon Erna Jensen som är ensamstående mor med tonårssonen Kalle. Året är 1918 och första världskriget rasar i Europa. Tyskarna har ockuperat södra Jylland där Erna lever med sin son. Erna menar att Kalle inte är utvecklad normalt utan har lägre förmåga att förstå än de flesta. När fjärdingsman Meier (Ulrich Thomsen) kommer för att hämta Kalle till krigstjänstgöring för det tyska kejsarriket vill Erna inte på något vis att Kalle ska ut i kriget. Men att vägra vara soldat innebär fängelse eller kanske till och med dödsstraff.

Erna bestämmer sig för att själv följa med ut i kriget. Nu är förstås kvinnor inte välkomna i den tyska armén så hon får ta en mans identitet.

Det känns mörkt, sorgligt och deprimerande att se vad mänskligheten kan ställa till med i krig. I denna film handlar det om det smutsiga kriget i skyttegravar för hundra år sedan. Genom hela mänsklighetens historia finns dessa krig. Speciellt den sista delen av filmen skildrar leran, råttorna och meningslösheten med skyttegravarnas krig.

Filmen är splittrad. Den skildrar krigets meningslöshet och den skildrar hur människor kan överleva i krig och hitta små stunder av närhet till andra människor. Samtidigt handlar filmen om en mamma som måste lära sig att släppa greppet om en son som är vuxen och låta ett vuxet barn vara vuxen. Ett tredje tema i filmen är Ernas roll som kvinna. En av befälen, Meier, upptäcker att hon är kvinna. Meier väljer dock att inte avslöja henne mot löfte att hon gifter sig med honom efter kriget. Meier är nämligen änkling.

Erna har inga känslor för Meier, knappt vänskap. Men hon är beredd att gifta sig om de räddar livet på sonen Kalle. I armén träffar hon soldaten Anton (Anders W. Berthelsen) och då väcks nya sidor hos henne till liv.

Filmen är stark och berör mig en hel del, men samtidigt känns det något spretig. Den var absolut värd att se men personligen hade jag nog föredragit om den inte spretade åt flera teman.

I Danmark gick filmen upp på bio i höstas och har haft 158.000 danska biobesökare.