Nimby
Betyg 3
Premiär digitalköp 26 april 2021, digitalhyra 3 maj
Regi Teemu Nikki
En absurd dramakomedi om intolerans. Också människor som anser sig vara toleranta kan ha svårt att acceptera andra som inte är som de själva, speciellt när de hamnar under stark press.
Nimby börjar oerhört humoristiskt. Det var länge sedan jag skrattade så hejdlöst. Men en bit in i handlingen skruvades allt till och det blev spänning och inte alls mycket att skratta åt, men däremot en hel del att känna igen, spetsigt och överdrivet.
I centrum för filmen står en urbaniserad landsortstjej Mervi (Susanna Pukkila) och hennes flickvän Kata (Almila Bagriacik) som har arabiskt ursprung. De har hängt ihop ett tag men ingen av dem har berättar för sina föräldrar att hon är lesbisk. Plötsligt får Kata besked från sina föräldrar att de är på väg till hennes lägenhet. Katas föräldrar är välbärgade och har betalat hennes lägenhet i Finland för att hon ska studera där. Hemma i Berlin hade hon varit för vild och festat för mycket. Hennes mamma är en internationellt känd EU-politiker som ska hålla ett tal på en konferens i Finland.
För att slippa visa sina föräldrar att hon har en flickvän bestämmer hon sig för att tvinga Mervi att ta henne till Mervis föräldrar och att de där ska berätta att de är tillsammans. Mervi ska på så sätt tvingas komma ut som lesbisk. Så de två unga kvinnorna flyr staden och ger sig ut på landsbygden.
Det blir en stor krock när de kommer hem till Mervis föräldrar. Det visar sig att föräldrarna inte alls har några fördomar om homosexualitet, de har sedan många år tillbaka ett polyamorös förhållande med ett annat par. Mervi kan inte acceptera det och nu är hon långt ifrån tolerant. Allt skruvas till ett flera varv till, dessutom. Mervis expojkvän Mika hänger med ett gäng nazister och i byn vimlar det av främlingsfientliga personer samtidigt som Mervis pappa driver en flyktingförläggning. Det märks att det är en starkt explosiv stämning.
Jag ska inte berätta mer om handlingen, för den har flera oväntade, absurda vändningar.
Av och till är filmen riktigt, riktigt bra – men samtidigt är det många dialoger och citat som känns att jag hört dem förr. Vi får höra argumenten som kritiker av islam brukar framföra, vi får höra högerextremisters slogans om feminister och flyktingar – men det känns som att allt mest är ytligt fångade uttalanden. Inga karaktärer är riktigt trovärdiga på djupet utan de är typer. Det är säkert medvetet från regissören – och det fungerar både bra och dåligt. Filmen är absolut värd att se, men den hade förmodligen vunnit på att ta ytterligare ett steg mot det absurda och varit ännu galnare.