Film

Breaking Boundaries
Betyg 3
Premiär på Netflix 4 juni 2021
Medverkande David Attenborough, Johan Rockström

En film det borde vara obligatoriskt för varenda medborgare i hela världen att se. Den borde visas i alla skolor, åtminstone från högstadier och öppet. På alla arbetsplatser och gärna via Sveriges Television också.

David Attenborough, säkert känd av de flesta för sitt djupa engagemang för att rädda jorden och förhindra klimatkrisen undersöker tillsammans med den svenska forskaren Johan Rockström hur jordens biologiska mångfald förfaller och hur krisen ännu kan avvärjas. En miljon av jordens djurarter har redan utrotats. När djur, både små insekter och stora, försvinner från jorden blir det obalans i naturen. Vi är alla en del av naturen.

Vår jord står inför stora problem som hör ihop med varandra: glaciärerna som smälter, vattnet som förändras, sjöar som blir förgiftade på grund av skräp och gödsel. Denna vetenskaps- och naturdokumentär tar upp de stora hoten mot vår jord på ett tydligt och väl underbyggt vetenskapligt sätt. Det är pedagogiskt framställt och jag tror inte någon klimatförnekare kan se filmen utan att börja tänka om och förstå att tillsammans måste vi förändra hoten mot vår jord.

Filmen kan ge grogrund för viktiga diskussioner och skapa engagemang. Fast ska jag vara ärlig är jag inte hoppfull, trots att filmen försöker ge oss hopp om att det går att förändra hoten. Jag bor i ett bostadsområde strax utanför Stockholm där invånarna skräpar ned otroligt. Fimpar, glasspinnar, snus, munskydd, krossat glas – allt slänger en viss procent av de boende omkring överallt. De kör med hög fart på gator där barn kan springa ut, de kör på gångvägar. Det finns ingen hänsyn eller omsorg om varandra på denna lilla enkla nivå – hur ska det då gå att förändra i stort? Hoppas jag har fel i min pessimism.

Med tanke på denna dokumentärs oerhört viktiga budskap skulle jag vilja ge filmen betyg 5. För hur väl den framför sitt budskap är den värd högsta betyg. Men rent konstnärligt fattas det en del för att få högsta betyg. Det är snyggt gjort men ändå inte särskilt dramaturgiskt. Det är mer en film som skulle kunna skapats för att visa skolelever än för att berätta något om hur det är att vara människa, vilket jag tycker filmer som är mästerverk ska göra. Men det är en viktig film som alla borde se.

Farväl fårskallar
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juni 2021
Originaltitel Aideu les cons
Regi Albert Dupontel

En komedi som driver med vår tids fördomsfulla samhälle där medmänskligheten packats undan, djupt ner i en källare. Som när en man av misstag blev beskjuten av fransk polis, blev blind och stuvades undan för att jobba med ett arkiv i en mörk källare. En varm komedi om tre människor som var och en är unik och utsatt och missförstås av samhällets byråkratiska kvarvar. I Frankrike har den mitt i brännande pandemi gjort stor succé. I franska César Awards 2021 fick den tolv nomineringar och den vann i sju kategorier: bästa film, bästa regissör, bästa originalmanus, bästa biroll, bästa foto, bästa scenografi och vinnare av High School Studens César.

Av och till är filmen hysteriskt rolig men samtidigt känns det att regissören har ett stort hjärta för filmens tre anti-hjältar. Huvudpersonen är Suze Trappet, en 43-årig hårfrisörska, som spelas av duktiga Virginie Efira. Hon har drabbats av en svår sjukdom och hostar blod. Läkaren ger henne inte mycket hopp. På frågan hur mycket tid hon har kvar svarar läkaren på typiskt franskt vis (eller i alla fall typiskt för en del karaktärer i franska filmer): ”Det är en omöjlig fråga att svara på då den är så subjektiv. Vad som är tid för mig är kanske inte samma som för dig.”

När Suze var 15 år blev hon gravid och tvingades av sina föräldrar att adoptera bort barnet direkt vid födseln. När hon nu har en sjukdom som troligen dödar henne rätt snart beslutar hon sig för att leta upp barnet, som nu är trettio år.

Fransk byråkrati kan vara snårig och det är inte lätt att få reda på vem som adopterat hennes son eller var han bor. Men slumpen gör att hon möter JB, ett 50-årig datasnille som drabbats av livskris då hans chef bestämt att han ska ersättas på jobbet av yngre förmågor. JB, som spelas av regissören Albert Dupontel själv, kan inte acceptera att bli ersatt och bestämmer sig för att ta livet av sig på jobbet. Det lyckas han inte med utan istället skjuter han ned annat och blir jagad av polisen.

JB och Suze råkar på varandra och i deras vilda jakt på hennes son mötes de den blinde Mr Blin (Nicolas Marié), som är en överentusiastisk men blind arkivarie.

Denna trio med fascinerande udda personligheter drabbar samman med samhället och dess byråkrati och fantasilösa elit. En dråplig film med stor kärlek för rätten att bryta mot samhällets mall för samhällsmedborgare – en film om rätten att få vara udda och unik. Ja egentligen handlar den väl om att vem som helst kan bli udda om hen drabbas av svåra tragedier och idiotisk byråkrati.

Hur som helst, jag tyckte filmen var rolig och tiden gick fort då jag såg den. Bra foto, duktiga skådespelare, en fantastisk historia.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Filmen blev trots premiär under kraftfulla pandemirestriktioner en stor succé i Frankrike och sågs av mer än 600.000 biobesökare under sin första vecka på repertoaren, vilket gör den till år 2020s mest sedda film i landet. När de franska biograferna återöppnade efter ett halvår av nedstängningar i maj 2021 behöll Farväl Fårskallar sin förstaplats på topplistan i flera veckor och har nu setts av över 1,5 miljoner fransmän.

Dancing Queens
Betyg 2
Premiär på Netflix 3 juni 2021
Regi Helena Bergström
I rollerna Molly Nutley, Marie Göranzon, Fredrik Quinones Claes Malmberg, Fredrik Quiñones, Christopher Wollter, Rakel Wärmländer, Ann Westin, Max Ulveson, Mattias Nordkvist, Razmus Nyström, Emil Almén, Louie Indriana, Dominika Peczynski.

En ung kvinna, Dylan Pettersson, är 23 år och lever på en skärgårdsö i Bohuslän med sin pappa och mormor och hon sörjer sin mamma som dött. Mamman var dansare och Dylan längtar efter att få chansen att bli dansare också, men samtidigt är hon förlamad mentalt av att mamman dött. Mormor (spelas av underbara Marie Göranzon) tjatar att Dylan ska ta sig till audition för någon dansföreställning. Men Dylan säger nej och orkar inte. Sedan plötsligt svänger hon utan att det egentligen är trovärdigt. Hon bara drar till Göteborg för att försöka få jobb som dansare fast hon någon timme för sagt stenhårt nej. Det är sådana saker som sänker denna film. Handlingen och karaktärernas beteenden är inte trovärdiga, ofta mest klichéer – och det mesta är så förutsägbart. När en vändning sker i filmen ska det kännas trovärdigt.

En ung tjej som Dylan får chansen att bli med i en trupp Dragqueens. Nu är det bara ett stort problem. Dragqueens är män som klär ut sig till kvinnor. Nu måste alltså Dylan klä ut sig till en man för att kunna få jobb som manlig dansare som klär ut sig till en kvinna. Helena Bergström vill förstås berätta en historia där gränserna mellan manligt och kvinnligt suddas ut. Men det fungerar inte. Karaktärerna är klichéer, parodier på en klumpigt sätt.

Jag är riktigt besviken. Det låter som en underbar film med en lång, lång rad av duktiga svenska skådespelare. Molly Nutley gör filmens huvudroll Dylan och i övriga roller ser vi många av mina svenska favoriter. Ja tänk bara Claes Malmberg som dragqueen. Den fina rollistan är enda orsaken till att filmen får betyg 2 istället för 1.

Filmen handlar alltså om könsroller. Men den handlar också om sorg och bearbetning av sorg. Och där är filmen otrevligt oäkta. Dylan sörjer sin mamma och Claes Malmbergs karaktär sörjer sin älskade livskamrat och partner på scen – och detta skildras på ett löjeväckande sätt. Bergström är inte ensam om att skildra sörjande människor på ett orealistiskt, okunnigt sätt. Vi som har djupa sorger i bagaget är vana vid att omgivningen inte alls förstår hur det är och vi får ofta möta den ena klyschan efter den andra.

Nej jag är ledsen, för jag hade sett fram emot filmen. Jag hade så gärna sett att den var bra.

Khorshid
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 juni 2021
Regi Majid Majidi

En fantastisk film, oerhört tankeväckande om några av världens flera miljoner barnarbetare. Flera av de unga skådespelarna kommer direkt från gatan och huvudrollsinnehavaren Rouhollah Zamanisaghselou prisbelönades för sin insats på filmfestivalen i Venedig, där filmen hade världspremiär hösten 2020.

Tolvåriga Ali och hans vänner lever mer eller mindre på gatan i Iran. De försörjer sig själva och sina familjer genom att utnyttjas för lågt betalda grovjobb och småbrott som att ta emot beställningar på däck till Mercedes och BMV. Alis mamma är intagen på mentalsjukhus på låst avdelning där hon är fastbunden i en säng. Flera av hans vänner har pappor som är borta i skallen på grund av sitt ständiga drogmissbruk. Någon är flykting från Afganistan.

En dag blir Ali förd till en kriminell liga och deras ledare lovar honom rikedom om han och hans vänner hjälper till att gräva fram en skatt. Skatten ligger under en begravningsplats och vägen dit är att gräva en tunnel från en skola i närheten. Ali blir beordrad att tillsammans med några vänner skriva in sin på skolan, som är en skola för utsatta barn. När de är på skolan ska de så ofta de kan ta sig till källaren och gräva tunneln därifrån.

De är hjärtskärande att höra de fyra pojkarna drömma om vad de ska göra när de hittat skatten. En ska starta en biltvätt, säger han, för det är lönande verksamhet. En ska starta en affär för datorspel.

Vi får en inblick i livet för utsatta barn i Iran och får möta lärare som väljer att arbeta för och med dessa utsatta, ofta hemlösa barnen och ge dem en chans i livet. Några av barnen som gått på skolan har senare tagit sig vidare antingen inom sport eller någon högre utbildning. En av Alis vänner är en stor förmåga inom fotboll och får chansen att komma till ett lag. Han blir upptäckt tack vare skolan. En annan av hans vänner är duktig på matematik och har chansen att ta sig vidare till en bra skola. Men Ali blir inte glad, han vill att de ska stanna och gräva med honom.

Att gräva tunneln under marken är en utmaning. Hindren är många och det gäller också att kunna ta sig från lektionerna för att gräva.

Den gömda skatten fungerar i filmen en metafor för drömmar och illusioner, som kan vara falska och kan vara äkta. de kan vara ett hinder för att se de möjligheter vi egentligen har.

Filmen var Irans Oscarsbidrag i år och regissören Majid Majidi har nominerades 1998 till Oscar för bästa utländska film för filmen Children of Heaven. Majid Majidi är en erfaren och etablerad regissör. Några av de stora iranska regissörerna har fängslats eller tvingats gå i exil, men Majid Majidi är inte riktigt lika öppet kritisk mot det teokratiskt styrda Iran. Han vägrade delta i en dansk filmfestival på grund av att danska tidningar hade publicerat teckning som drev med profeten Muhammed. Majidi var en av fem regissörer som ställde upp på att göra en dokumentär hyllningsfilm till Beijing i samband med sommar-OS 2008.

The Conjuring: The Devil made me do it
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 juni 2021
Regi Michael Chaves
I rollerna Patrick Wilson, Vera Farmiga, Ruairi O’Connor, Sarah Catherine Hook och Julian Hillard

Denna film som kan ses på flera olika sätt, beroende på vilken bakgrund man har. Den som tror på att det finns onda och goda andar/krafter ser denna berättelse, som bygger på verkliga händelser, ur sin synvinkel. Den som inte tror på existensen av onda andar och demoner, eller inte tror att det är möjligt att sådana existenser kan skada människor på riktigt ser nog mest filmen som en skräckfilm. Oavsett vilket är den intressant och spännande. Jag föredrar skräckfilm som har en slags trovärdighet i sitt mönster, vilket denna har.

En ung man, Arne, knivhögg en annan man till döds med 22 knivhugg, han högg i totalt raseri. Arne som var känd som en mjuk och absolut inte våldsam ung man hävdade att han var besatt av en ord makt, av djävulen, då han gjorde mordet. De berömda medierna och andeutdrivarna Ed och Lorraine Warren tar på sig att undersöka fallet för att försöka övertyga juryn i rättegången om att det var onda krafter som tagit över Arne. Detta bygger på verkliga händelser under början av 1980-talet.

Ed och Lorraine Warren var kända som utredare av övernaturliga fenomen och brukade kallas till den katolska kyrkans hjälp vid exorcism. Liksom de två tidigare filmerna i Conjuring-serien får vi följa paret Warren. Berättelsen börjar med en åttaåring pojke som blivit intagen av en ond kraft och under andeutdrivningen då både paret Warren och präst deltar erbjuder den unge mannen Arne djävulen/demonen att ta hans kropp istället för åttaåringen. Demonen verkar uppskatta förslaget och åttaåringen blir befriad men för Arne börjar helvetet på jorden.

Det finns religiösa inriktningar som tror på existensen av demoner, både kristna grupper och spiritister. Men det finns också medier som är spiritualister och som därför inte tror på att det finns onda andar som kan skada människor. Enligt spiritualism beror sådana här händelser på att människor kan sända ut energier. Det är alltid människor själva som orsakar våld och också om det händer andra saker som verkar övernaturliga. Men oavsett vilken tro man har tror jag filmen är spännande och på sitt sätt logisk, oavsett om man tror att det är människorna själva eller deras psyke eller demoner som sätter igång händelserna.

Däremot förekom det en del faktafel i filmen. Satanister sägs i filmen kunna kasta förbannelser som orsakar onda saker. Nja, det är lite felaktiga fakta. För det första är satanism inte en enda enhetlig rörelse. En del som kallar sig satanister och samlas i organisationer tror varken på existens av gudar eller demoner utan deras syfte är att befria människor från religiöst förtryck. Många satanister säger sig vilja befria människor till att acceptera sig själv med alla sina drifter. En del satanistiska rörelser är mer politiska rörelser som arbetar mot kyrkors inflytande över samhället. Satanister som samlas för ritualer där de kasta förbannelser över människor är en oerhört liten minoritet inom de satanistiska rörelserna. Det var dock många som under 1980-talet trodde att satanister utförde ritualer med människooffer och annat hemskt.

Många som är aktiva inom andliga rörelser har berättat för mig att de under pandemin märkt ett kraftigt ökat intresse för de existentiella frågorna och om andlighet. På det sättet kommer denna film lägligt, den sätter helt säkert igång funderingar kring vad det onda är. För min del tänker jag att det som är ont och skadar världen sällan är så tydligt som en demon som krossar fönster utan sker genom mäktiga rika män som leder internationella knarksyndikat eller chefer för storföretag som förstör miljö och klimatet. Det onda är inte lika greppbart som i en film som denna. Men den sätter säkert igång tankar och diskussioner.