Film

Pig
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Regi Michael Sarnoski

Här är en film där Nicolas Cage visar sitt register som skådespelare och hans förmåga att med enkla uttryck säga så mycket. Ok, det är inte den allra bästa filmen med Nicolas Cage men ändå en film där han visar varför hur han kunde vinna en Oscar 1995 för rollen i Leaving Las Vegas och nomineras för rollen i Adaptation 2002. 1997 rankades Nicolas Cage som nummer
40 i Empire magazines lista över The Top 100 Movie Stars of All Time list och året därpå listades han som nummer 37 på Premieres lista över 100 most powerful people in Hollywood.

I Pig spelar han Rob som är en enstörig man som bor i Oregons vildmarker. Rob ser nedgången ut är smutsig och grinig och lever ensam med sin tryffelgris. Tillsammans med grisen letar och hittar han tryffel av hög kvalitet. En gång i veckan kommer Amir, en ung man som köper tryfflar av honom. Det är så Rob kan försörja sig. Amir handlar matvaror och annat åt Rob också.

En natt kommer några tjuvar och stjäl grisen. Rob bestämmer sig för att ta sig till staden Portland för att hitta och hämta tillbaka sin gris. Han är övertygad om att det är någon inom restaurangvärlden som vill ha hans gris för att hitta tryffel av högsta kvalitet.

Under sökandet efter grisen konfronteras Rob av sitt förflutna, vi förstår att det finns en stor tragedi som gjort att han övergett stadslivet och levt ensam i vildmarken med sin gris. Sakta börjar Rob möta sitt förflutna och acceptera det. Samtidigt driver filmen med dagens gastronomi-hipsters. Denna drift av hipsters ser jag som en metafor för mycket av dagens ytlighet som är väldigt falsk.

Filmen är svår att slita sig från. Den är en film som helt fångar in hela min koncentration, jag är där, med i filmen och den stannar kvar efteråt. Jag tänker på den och upptäcker fler detaljer som berättar något. En sak har jag dock lite svårt för: under letandet i Portland efter grisen verkar det som att Rob aldrig tvättar sig eller byter kläder. Det har jag svårt att tro på. Han måste ju lukta rätt mycket.

Filmen öppnar våra ögon för att de hemlösa vi kan se sova på gator och torg kan ha ett fascinerande livsöde. De flesta som är hemlösa har inte fötts som hemlösa och kan ha mycket att berätta om vi är villiga att se dem och lyssna på dem.

För mig är Fig en film det inte går att slita sig från medan jag ser och den är spännande fast den inte har någon snabb action utan det som berättas görs med små medel och under ytan. Vi som publik får själva dra slutsater, förstå och tänka.

Michael Sarnoski is an editor and director, known for Pig (2021), Fight Night Legacy (2012) and Olympia (2012).

Framtiden är vår
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2021
Regi Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte

Vad skulle du göra om du visste att du har en livshotande sjukdom och kommer att dö inom tre månader – men symtomen har inte kommit och du är pigg? Den frågan har nog en och annan lekt med. Frågan är utgångspunkten för denna franska film som handlar om två medelålders män som blivit vänner i tioårsåldern då båda bodde på en internatskola. Trots att de är mycket olika personligheter blir de nära vänner och de håller kontakten genom åren. Arthur gifter sig, får barn och blir välavlönad läkare medan César är en strulpelle, busig som barn och klarar inte att hålla fast vid varken någon relation eller något jobb eller att sköta ekonomin. Genom en olyckshändelse blir Césars röntgenplåtar misstagna för att vara Arthurs röntgenresultat, som visar att han har en aggressiv cancer som kommer att döda honom inom några månader. Fast det är inte Arthur som är sjuk utan César.

Då César tror att Arthur är dödssjuk bestämmer César sig för att göra Arthurs sista tid fantastisk. Han står vid Arthurs sida och ska se till att han får uppleva allt det han drömmer om innan han går ur tiden.

Filmen spretar åt olika håll och är indelad i två teman. Första delen är en förväxlingskomedi som sedan övergår i skildring av hur människor agerar kring en döende. Ingen av de två delarna håller för en långfilm. Varje del blir lite för mycket, för överdriven, för upprepande, för övertydlig och långsam. Ändå ger jag ändå filmen något högre än godkänt vilket främst beror på de duktiga skådespelarna.

Arthur spelas av Fabrice Luchini som är välkänd i franska filmkretsar, med filmer som Alice och borgmästaren, Mysteriet Henri Pick, Hermelinen och Cykla med Molière. César spelas av Patrick Bruel, en charmig skådespelare som jag gärna återser i fler filmer.

Däremot har jag svårt för Zineb Triki i rollen Randa Ameziane, som är samtalsledare för stödgrupp för cancersjuka. Hennes ögon glittrar hela tiden som om hon är full i skratt, till och med när det är allvarliga, sorgsna samtal. Hon är bekant för den svenska publiken genom rollen som Nadia El Mansour i den franska succéserien Falsk identitet och Judge Haziq Qadir i Homeland. I Falsk identitet är hon förvillande likadan som Randa i Framtiden är vår.

Filmleverantören beskriver filmen:
En varm film om vänskap och att följa sina drömmar, när helst de må dyka upp.
Fast det är nog inte något majoriteten kan känna igen sig i. Vem har råd att åka till Indien eller bara ta ledigt från jobbet en vecka? Men även om jag inte kan leva mig in i att ha så väl förspänt ekonomiskt att man kan göra dessa utsvävningar förstår tankarna som filmen vill förmedla, inställningen kring att ta vara på livet och förverkliga det man drömmer om.

Av och till är filmen både rolig, varm och berörande. Det är en film som även om den är seg och övertydlig i en del scener ändå inte går att slita sig ifrån.

Vacation Friends
Betyg 3
Premiär på Disney+ 27 augusti 2021
Regi Clay Tarver
Manus Tom Mullen, Tim Mullen, Clay Tarver, Jonathan Goldstein, John Francis Daley
I rollerna John Cena, Lil Rel Howery, Yvonne Orji, Meredith Hagner, Robert Wisdom, Andrew Bachelor, Lynn Whitfield

En absurd komedi, nästan löjlig men ändå överraskande nog skrattade jag en del. Ja till och med trots att jag inte brukar gilla denna form av komedi där karaktärerna är mer klichéer än realistiska personer och dessutom används kokain friskt och skildras i stort sett som något ofarligt och roligt. Överhuvudtaget har filmen en lättsam och positiv inställning till kokain och ett överflöd av alkohol. Jag känner alltför många som farit illa på grund av anhöriga som fastnat i droger och också en del vars anhöriga dött av droger. Så egentligen borde jag inte alls tycka om denna komedin. Den är löjlig, överdriven, fjantig men ändå känner jag att den var värd att ägna en timme och 45 minuter.

Filmen handlar om ett ungt par, Marcus och Emily, som bokat plats på ett lyxigt hotell i Mexico. Marcus som är chef över ett byggföretag har planerat semestern in i detalj. Han planerar att fria till Emily. Problemet med deras relation är att hennes pappa Harold, en ansedd akademiker inom universitetsväsendet, föraktar Marcus. Harold vägrar att inse att Marcus driver ett eget stort företag. Harold envisas med att med förakt i rösten kalla Marcus för byggarbetare.

Givetvis blir hotellet på semestern i Mexico en stor besvikelse direkt. Deras lyxiga hotellrum försvinner i en översvämning. Men då möter Marcus och Emily ett totalt gränslöst par, Ron och Kyla, som bor i den lyxigaste sviten på hotellet och övertalar dem att bo med dem. De fyra har en  utflippad semester tillsammans med massor av skratt, massor med droger. Ron och Kyla är extremt annorlunda än både Marcus och Emily men också annorlunda i förhållande till de flesta. Hur kan de ens ha råd med den lyxen de har? Det undrar jag nog fortfarande och tycker att det är en av de saker som filmen inte ger svar på och som man helt enkelt får acceptera som en av filmens förutsättningar. När Marcus råkar köra deras lyxiga yacht på grund och de fyra räddas av sjöräddningens helikoptrar blir Ron och Kyla inte det minsta arga utan tycker att det bara är ett äventyr och roligt semesterminne.

Marcus och Emily har kul med dem men inser också att Ron och Kyla inte kan vara deras vänner på sikt. Av någon konstig anledning är Ron och Kyla djupt fästa vid Marcus och Emily.

Semestern tar slut och de två paren återvänder till vardagen och Marcus och Emily hör inte av sig till Ron och Kyla, eftersom de anser att de inte har något gemensamt med dessa lättsinniga karaktärer. Så blir det bröllopsdags, som är en hemsk tillställning där Emilys högfärdiga föräldrar och släktingar föraktar och ser ned på Marcus och hans föräldrar. Då dyker Ron och Kyla upp. Snacka om att saker och ting blir vansinnigt knäppa.

Det är roligt och knäppt, överdrivet och töntigt – men ändå trots det kul och det finns en intressant knorr med budskap.

Om du är känslig för blixtrande ljus kan vissa scener påverka dig. Men annars, vill du se en underhållande, absurd och knäpp film med en feelgoodkänsla i sig och du har överseende med att droger och alkohol skildras positivt – då kan den vara värd att se.