Framtiden är vår
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2021
Regi Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte
Vad skulle du göra om du visste att du har en livshotande sjukdom och kommer att dö inom tre månader – men symtomen har inte kommit och du är pigg? Den frågan har nog en och annan lekt med. Frågan är utgångspunkten för denna franska film som handlar om två medelålders män som blivit vänner i tioårsåldern då båda bodde på en internatskola. Trots att de är mycket olika personligheter blir de nära vänner och de håller kontakten genom åren. Arthur gifter sig, får barn och blir välavlönad läkare medan César är en strulpelle, busig som barn och klarar inte att hålla fast vid varken någon relation eller något jobb eller att sköta ekonomin. Genom en olyckshändelse blir Césars röntgenplåtar misstagna för att vara Arthurs röntgenresultat, som visar att han har en aggressiv cancer som kommer att döda honom inom några månader. Fast det är inte Arthur som är sjuk utan César.
Då César tror att Arthur är dödssjuk bestämmer César sig för att göra Arthurs sista tid fantastisk. Han står vid Arthurs sida och ska se till att han får uppleva allt det han drömmer om innan han går ur tiden.
Filmen spretar åt olika håll och är indelad i två teman. Första delen är en förväxlingskomedi som sedan övergår i skildring av hur människor agerar kring en döende. Ingen av de två delarna håller för en långfilm. Varje del blir lite för mycket, för överdriven, för upprepande, för övertydlig och långsam. Ändå ger jag ändå filmen något högre än godkänt vilket främst beror på de duktiga skådespelarna.
Arthur spelas av Fabrice Luchini som är välkänd i franska filmkretsar, med filmer som Alice och borgmästaren, Mysteriet Henri Pick, Hermelinen och Cykla med Molière. César spelas av Patrick Bruel, en charmig skådespelare som jag gärna återser i fler filmer.
Däremot har jag svårt för Zineb Triki i rollen Randa Ameziane, som är samtalsledare för stödgrupp för cancersjuka. Hennes ögon glittrar hela tiden som om hon är full i skratt, till och med när det är allvarliga, sorgsna samtal. Hon är bekant för den svenska publiken genom rollen som Nadia El Mansour i den franska succéserien Falsk identitet och Judge Haziq Qadir i Homeland. I Falsk identitet är hon förvillande likadan som Randa i Framtiden är vår.
Filmleverantören beskriver filmen:
En varm film om vänskap och att följa sina drömmar, när helst de må dyka upp.
Fast det är nog inte något majoriteten kan känna igen sig i. Vem har råd att åka till Indien eller bara ta ledigt från jobbet en vecka? Men även om jag inte kan leva mig in i att ha så väl förspänt ekonomiskt att man kan göra dessa utsvävningar förstår tankarna som filmen vill förmedla, inställningen kring att ta vara på livet och förverkliga det man drömmer om.
Av och till är filmen både rolig, varm och berörande. Det är en film som även om den är seg och övertydlig i en del scener ändå inte går att slita sig ifrån.