Film

No Time To Die
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2021

På iskallt uppdrag att recensera den nya Bondfilm — utan rätt att avslöja några spoilers.

Eftersom vi blev ombedda att inte berätta någonting om handlingen skriver jag bara det jag själv visste inför filmen: Det är Daniel Craigs femte och sista film, James Bond har gått i pension på Jamaica, en ny agent har axlat rollen som 007.

Det är anmärkningsvärt hur väl de lyckats hålla igång serien i så många decennier. Grunden för No Time to Die och den första filmen — Dr. No — är mer eller mindre den samma: en spion som springer runt och dödar massa fiender. Snacket inför den nya filmen har handlat mycket om hur “woke” Daniel Craigs porträtt av den maskulina hjälten har varit — och nog är No Time to Die uppenbart mer inkluderande än någon tidigare Bond-film. Ana de Armas (som tidigare spelat mot Craig i Knives Out) spelar exempelvis en CIA-agent som är minst lika mycket av en actionhjälte som Bond själv när de hamnar i knipa på en kubansk nattklubb.

Skurkarna — som leds av Safin (Rami Malek) — ser ut som Paris Saint Germain-spelare med TikTok-frisyrer.

Ända sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond i Casino Royale (2006) har filmerna gått från klarhet till klarhet — med betoning på att vi hela tiden ska komma till en slafs förståelse, få ett djupare porträtt av 007. Detta är på gott och ont. Jag saknar tvetydigheten och oklarheten. Med No Time to Die känns serien färdig, vi har fått svar på alla frågor vilket tyvärr lämnar mig lite meh …

Det bästa med filmen är just hur episk den är. Filmens längd (nästan tre timmar) känns betydligt kortare än så. Det är verkligen en final med allt vad det innebär. Filmen flirtar även med detaljer från de tidigare filmerna.

En episk final med många överraskningar och känslolägen på bekostnad på mystiken. De försöker gå på djupet och förklara Bonds psyke till den grad att allt får lite för mycket klarhet.

Earth: Muted
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Av Mikael Kristersson, Åsa Ekman och Oscar Hedin Hetteberg

Utan bin bär fruktträd ingen frukt. Världens bin står under ett stort hot. Filmen är inspelad i Kina där de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel i dalgång. Fruktodlarna tvingas flytta upp på berget dit förgiftningen av mark och träd ännu inte dödat alla bin. Jordbrukarna tvingas pollinera sina träd för hand och för att skydda frukten från larver måste varje frukt skyddas med ett hölje som tas på för hand innan träden besprutas.

Vad kommer att hända med vår värld när bina försvinner? Vad händer med frukten? Kommer frukt att bli en dyr lyxvara som bara de rika har råd med? Vad händer med blommor och annat som är beroende av bin?

Denna dokumentärfilm följer tre människor och deras familjer och livsöden. Det blir så påtagligt hur ekosystemet är på väg att kollapsa när människor nu förstör vår relation till naturen.

Dalgången i Kina är inte unik. Det finns fler platser i världen där pollinatörer inte längre överlever. Hanyuan-dalen i Kina är inte alls unik! Det finns fler platser där pollinatörer inte kan överleva. Mandelfälten i Kalifornien. Kakaoplantagen i Ghana. Även här i Sverige är en tredjedel av våra 270 vilda biarter på väg att försvinna.

Allra mest hotade är områden med monokultur i odlingen. Lösningen på problemen är att odla mer småskaligt och ekologiskt för att på så sätt få tillbaka en mer diversifierad och större biologisk mångfald.

Earth: Muted är en föraning om vilken framtid vi har att vänta om vi inte ändrar vårt sätt att leva. Men filmen är inte en dokumentär som viftar med pekfingret. Inte uppenbart i alla fall. Den skildrar livet för några av de människor som lever på att odla frukt i Kina och det blir så tydligt vilka gigantiska klyftor vi har i denna värld. En av männen som är i 60-årsåldern berättar att han aldrig fick gå i skola för hans föräldrar hade inte råd med det. Nu kämpar han med frukten för att ha råd att betala utbildningar för sina barnbarn. Vi får också höra föräldrar säga till sin lilla flicka som ska börja i skolan att hon måste se till att få högsta betyg i minst två ämnen. Finns det några föräldrar i Sverige som skulle säga något sådant till sin sexåring som börjar i förskolan? Här hyllar vi leken och vill att barn ska få vara barn. Det blir så tydligt hur olika uppväxt barn har runt om i världen. Dessa klyftor mellan människor har relation till det samhällssystem som råder i världen där människan rubbat balansen i naturen och samtidigt låter klyftorna öka mellan fattiga och rika, både sett över hela världen och inom enskilda länder.

Ett litet land
Betyg 4
Svensk biopremiär: 24 september 2021
Regi Eric Barbier
Medverkande: Jean-Paul Rouve, Isabelle Kabano, Djibril Vancoppenolle

Ett berättelse om ett krig betraktat ur ett barns ögon. Vi får följa Gabriel som är tio då oroligheterna i de två afrikanska grannländerna Rwanda och Burundi ökade och blossade upp i ett förfärligt inbördeskrig där ländernas två folkslag, hutuer och tutsi, mördade varandra.

Det kan tyckas som långt bort, en annan världens och för drygt trettio år sedan. Men det är obehagligt skrämmande nära oss. Det finns paralleller till hur det kan se ut här i vårt land och i Europa idag. Det som kan verka som lättare missförstånd mellan olika grupper kan mycket väl vara frön som gror och växer till en tornado av krig som inte går att stoppa. När två grupper börjar se på varandra som grupper och inte individer utan grupptillhörigheter stämplar individen som mindre värd, då är något som kan bli farligt: När vi inte längre ser varandra som individer utan drar alla som tillhör en grupp över en kam.

Litet land” utspelar sig under de blodiga åren i början av 1990-talet då inbördeskriget i Rwanda ledde till ett av de värsta folkmorden i modern historia. Filmen är baserad på Gaël Fayes hyllade debutroman med samma namn.

Gabriel är tio år i filmens början. Han bor i Burundi tillsammans med sin lillasyster och sin pappa som är vit fransman och hans mamma som är tutsi från Rwanda. Tutsier är i fara i Rwanda, därför har Yvonne, Gabriels mamma, flytt från Rwanda. Men också i Burundi märks det oro mellan de två grupperna hutuer och tutsi. Gabriels familj är förhållandevis välbärgad. De har anställda som är hutuer. När Gabriels nya cykel blir stulen tar en av familjens anställda med honom till hutuernas område för att leta upp cykeln. Det är ett betydligt fattigare område än där Gabriel bor.

Vi får följa händelserna ur barns perspektiv, som hur Gabriel tjuvlyssnar på vad de vuxna pratar om. Han och hans vänner är barn och de leker som barn gör men samtidigt hänger ett hot över dem. De blir också indragna i oroligheter och i skolan blir det slagsmål mellan hutuer och tutsi. Gabriels bästa kompis är liksom han själv hälften tutsi och hälften fransman. När oroligheterna accelerera tvingas de ta ställning till vem de är: fransman eller tutsi.

Krig, oavsett om det är inbördeskrig som i Rwanda och Burundi eller andra krig, det drabbar alltid barn också. Ingen kan förbli opåverkad. Att uppleva krig och våld ger outplånliga spår i människor. I Sverige har många sluppit krig under flera generationer, men det finns också många som flytt till Sverige och som har upplevelser av hur det är att leva i krig. Jag tänker att en film som denna kan förhoppningsvis också öppna förståelse för de som flyr krig.

Skälen och orsakerna till det våldsamma inbördeskriget i Rwanda och Burundi under 1990-talet är flera. Men ändå, som någon svarar ett barn som frågar om vad det är för skillnad mellan hutuer och tutsi: det är egentligen obegripligt att de krigar, de ser egentligen lika ut, ingen stor skillnad. De kommer från samma länder och har samma religion.

Det är klart att det finns orsaker som bäddade för fiendskapen: klasskillnader, arv från kolonialism, historiska skillnader med mera. Men för ett barn är det ingen skillnad och egentligen borde det inte finnas någon ursäkt till krig och våld.

Jag tycker sällan om filmer om krig, men denna påverkade mig och berörde mig starkt. Den berättar så konsekvent allt ur barnets perspektiv och det känns som att jag är med där i filmen, som att jag är ett av barnen eller att jag är ugglan eller hunden. Filmen är en kärleksförklaring till barn och deras rätt till glädje. Mitt i krig kan barnen ändå finnas stunder av glädje i att gunga högt eller dansa.