Film

Bellum – Krigets demon
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi David Herdies och Georg Götmark
Berättarröst Johannes Anyuru

Att krig är förfärlig, det är nog alla överens om. Att det finns många offer för krig, det har hundratals filmer och böcker skildrat. Denna film vill tackla ämnet om krig på ett annorlunda sätt. Jag tycker tyvärr, trots lovvärda ambitioner, att filmskaparna inte lyckats något vidare. Det är en rörig berättelse med tre olika handlingar som inte följs upp ordentligt och ovanpå en berättarröst av författaren Johannes Anyuru som är mer än förutsägbart klyschig. Jag är lite ledsen över att behöva vara kritisk, eftersom temat är viktigt.

Handlingen kretsar kring tre olika personer med helt olika bakgrund. Vi får följa en amerikanska legosoldat som är hemma i Nevadaöknen i USA, en internationellt känd krigsfotograf och en svensk robottekniker. Samtliga dessa tre personer och deras berättelser har mycket potential men det känns inte som att deras berättelser samverkar eller berör varandra riktigt. De blir alla tre för ytliga skissade.

Den amerikanske legosoldaten Bill Lyon befinner sig i Nevadaöknen och har varit iväg flera vändor i Afganistan. Bland Bills vänner finns också en äldre man som varit i Vietnam. Alla dessa soldater som träffas på krogen berättar hur svårt det är att återvända till ett vanligt liv efter att ha levt som soldat. De berättar hur mycket ångest de har, hur svårt det är att ha dödat. Detta styrks under av Johannes Anyuru som i filmen berättar om sin pappa. Hans pappa flydde till Sverige för att slippa bli soldat, för att slippa bli dödad och slippa döda.

Den mest intressanta delen är den svenske robotforskaren Fredrik Bruhn som utvecklas artificiell intelligens, AI. Fredrik Bruhn är på djupet engagerad i möjligheterna med AI. Som utvecklare av AI-system skapar han programvara för amerikansk militär bland andra. Han berättar om sina tankar kring AI. Med dessa robotar kan flygplan flyga utan människor inblandade och söka och hitta terrorister, de kan bevaka och skjuta ned terroristen när denna lämnar platser där det finns civila. På så sätt kan krigförande länder undvika att döda civila. Men det som är spännande är Fredrik Bruhn existentiella frågeställningar.

Krigsfotografen Paula Bronstein får minst tid i filmen, fast det hon gör är mycket intresseväckande. Jag skulle vilja se en film om henne enbart.

Ett minus för filmen är att det så tydligt märks att filmskaparna ser USA som den värsta krigshetsaren. Filmen vara filmad innan talibanerna tog över i Afganistan. Jag undrar om de inte alls funderat på huruvida talibanerna har del i att det finns krig? Filmen haltar rejält, tänker jag. Det känns konstigt att alla krig och alla hemska följder av kriget hänförs till USA. Ja, det amerikanska krigandet är en del i krigens historia i världen men långt ifrån de enda. Krig har funnits i mänsklighetens historia i tusentals år och det går inte att skylla allt på USA.

Visst, filmen berör olika aspekter och sätter igång många tankar. Men en ny synvinkel på vad som är krigets demon, det tycker jag inte filmen ger. Ett av filmens mer intressanta spår är de som visar hur soldater sakta får vänja sig vid att döda. Att de får träna på pappfigurer som ska göra att människor mer upplevs som figurer än levande människor.

Riktigt dåligt är att vi i filmens sista scen får se Bill Lyon säga till sin fru att han vill ge sig iväg på en vända till som soldat – och i eftertexterna får vi sedan läsa att han är död. Men vi får inte veta om han gav sig iväg som soldat igen och dog i strid eller om han dog i självmord på grund sin ångest eller om han dog av något annat. Det tycker jag filmskaparna borde berättar.

The Lost Leonardo
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Andreas Koefoed

Det sägs att en bra film – fiktiv som dokumentär, kan göra vilket ämne som helst intressant. Se bara på Morgan Spurlock som gjorde hetsätning av McDonalds-menyer till något av ett filmfenomen. Idén att spendera 90 minuter med konservatorer och forskare som undersöker proveniens med hjälp av UV-lampor och topps må låta måttligt spännande. Men i och med att The Lost Leonardo presenteras men en fantastisk energi och intensitet så blir vartenda steg i sagan om den hett omdebatterade Salvator Mundi rent gastkramande.

Med hjälp av ett knivskarpt foto och vackra drönarfilmer som visar oss städer och platser, så skapas en exotisk känsla publiken får följa med och känna sig delaktiga i att utreda och förstå sagan om denna mycket kontroversiella målning. Vad som först kan tyckas vara alldagligt och rent trivialt blir snart en saga om hemliga bankvalv, internationella maktspelare och hala affärsmän som skulle fungera utmärkt som framtida Bond-skurkar.

Att en dokumentär om ett konstverk av Leonardo Da Vinci skulle leda till intrigspel och politiska komplotter må låta aningen långsökt, men regissören Andreas Koefoed lyckas att presentera alla dessa inslag med allvar och stor noggrannhet. Där ett exempel som Netflix dokumentären Tiger King försökte att extrapolera de mest extrema teorierna så lyckas Koefoed att på ett rimligt och sansat sätt presentera alla spektakulära händelser som följer tavlan längs vägen utan att det någonsin känns långsökt.

The Lost Leonardo har också oerhört följsam struktur, det finns inget konstlat eller tillrättalagt vilket skapar en behövlig känsla av neutralitet vad gäller de olika åsikterna som vi får höra. Koefoed medverkar i periferin då han intervjuar, men i mångt och mycket så känns The Lost Leonardo och dess berättande flytande och flexibelt där ämnet eller intervjuobjekten får vara i framkanten, inte filmskaparna.

Det enda felsteget som görs är gällande ett par av intervjuobjekten. Flera starka personligheter och människor med stor kompetens åsidosätts minst en gång för mycket. Tillexempel så är det märkligt att Koefoed inte använder sig fullt ut av bra källor från FBI, trots att de medverkar i filmen. Men kanske är just det mysteriösa och något okända en viktig komponent i en film som ständigt frågar sig själv och publiken, vad är genuint och rena falsarium? The Lost Leonardo är en lysande dokumentärfilm som påminner om hur fängslande genren kan vara om den presenteras och utförs med sådan här precision och finess.

House of Gucci
Betyg 4
Svensk premiär 26 november 2021
Regi Ridley

Patrizia och Maurizio är ett omaka par. Där han är sval och fåordig står hon för glöden och energin. I ett äktenskap där de till en början kompletterar varandra kommer sedan deras olika bakgrunder fram och hans kärlek tar slut.

Devisen ” En stark familj ger ett starkt företag” stämmer även för familjen Gucci. När familjen börjar strida om företaget går det utför och Patrizia vill lösa affärsproblemen utan hänsyn till släktband och utan skrupler. Fortsättningen blir dramatisk. Fejden med farbrodern och kusinen blir ödesdiger. Den toskanska stoltheten trampas ner.

Det är en film där det händer mycket. I lyxiga miljöer med mode från olika decennier och härlig operamusik och förföljda av paparazzis utspelar sig Guccis drama. Historien
baseras på boken The house of Gucci och grundar sig i den sanna historien. Det är en kriminalhistoria men mest av allt ett drama med relationer och intriger. En riktigt härlig hIstoria att njuta av i biomörkret. En Gudfadern utan blod och bara ett beställningsmord.

Lady Gaga och Adam Driver är ett omaka par även som skådespelare. Personkemin är obefintlig. Lady Gaga är filmens drottning som en italiensk diva med våldsamma utspel. När hon planerar hämnden är hon så intensiv att man kan ta på känslan. Adam Driver känns mer malplacerad i sin roll som välutbildad rikemansson. Al Pacino är farbrodern Aldo Gucci och hans mycket udda son Pablo Gucci gestaltas av Jared Leto. Alla bidrar de med sin del till den speciella historien.