Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: West Side Story – en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt

by

West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.

Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.

Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.

Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.

Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.

Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.

Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.

Filmrecension: The Unforgivable

by

The Unforgivable
Betyg 3
Premiär på Netflix 10 december 2021
Regi Nora Fingscheidt
I rollerna Sandra Bullock, Vincent D’Onofrio, Jon Bernthal, Richard Thomas,
Linda Emond, Aisling Franciosi, Rob Morgan, Emma Nelson, Will Pullen,
Thomas Guiry och Viola Davis

En ganska typisk amerikansk film i genren som hyllar familjebanden. Relativt sevärd även om den har sina skavanker och är ganska förutsägbar så kändes tiden jag ägnade åt att se filmen inte bortslösad.

Huvudpersonen, Ruth Slater (som spelas av Sandra Bullock) är en kvinna som dömts för mord och släpps från fängelset efter tjugo år. Hon börjar söka efter sin yngre syster som hon tvingades överge många år tidigare.

Filmens mest intressanta delar är de som skildrar hur hon blir bemött av samhället och enskilda individer då hon blivit frisläppt. Vi får en inblick i hur det amerikanska systemet med övervakare fungerar och vi får se de billiga härbärgen där tidigare dömda och andra människor med usel ekonomi bor, oftast flera i samma rum. Ruth Slater tvingas vara stenhård för att rumskamraterna inte ska trycka ner henne. Vi får följa hennes kamp för att få jobb för att försörja sig och hur hon nästan är chanslös när omgivningen får reda på att hon varit dömd för mord. Dessa delar av filmen är de som är mest engagerande, kände jag. Möten med olika personer där frågan om en människa någonsin kan bli förlåten löper som ett grundackord.

När Ruth dömdes för mord fick hon besöksförbud till sin yngre syster som var fem år då. Lillasystern adopterades av en familj eftersom Ruths och systerns föräldrar var döda. Trots att Ruth har besöksförbud försöker hon, förstås, få reda på hur lillasystern har det. Under alla åren i fängelset skrev Ruth många brev till systern. Brev som hon aldrig fick några svar på och därför har hon ingen aning om ifall hennes syster fått dem.

Det är hur Ruth och hennes syster skildras som är orealistiskt med tanke på tidsperioder. Eftersom deras föräldrar var döda tog Ruth hand om lillasystern som om hon var en mamma. Det var stor åldersskillnad mellan dem. Men i filmen berättar Ruth för en ung tjej att Ruth själv skolkade en del från skolan för att ta hand om sin lillasyster istället. Det borde alltså betyda att Ruth då var tonåring. Att filmskaparna trots detta låter den 55-årige Sandra Bullock spela tonåring är löjligt. Låt oss säga att Ruth var 18 då hon dömdes för mord. Det betyder att hon är 38 då hon släpps ut. Hmm. Sandra Bullock är född 1964 och är därför cirka 55 år när hon ska spela både 18-åring och 38-åring. Det är inte så realistiskt. Jag tror filmen hade vunnit på att ha en skådespelare som är tonåring i de scener där Ruth är ung och kanske också en annan skådespelare som Ruth när hon släpps ur fängelset. Jag tycker det är bra att det kommer filmer där äldre skådespelerskor kan få roller, absolut. Men då är det oftast bättre att de spelar kvinnor som är äldre, att det finns filmer med bra berättelser om medelålders kvinnor och äldre kvinnor.

Sandra Bullock är en duktig skådespelare. Så visst gör hon rollen bra även om det hade varit bättre om Ruth Slater varit äldre. Ruth pressas i olika situationer där hon ibland tappar besinningen. Det är begripligt och Bullock gestaltar det trovärdigt. Däremot kan jag som åskådare vilja ta tag i henne och be henne tänka efter lite. Vilket ju är lätt att säga för den som inte sitter i samma sits.

Det är en berörande berättelse om längtan efter tillhörighet och ett hyggligt filmskapande, även om det inte är något mästerverk.

Alicia Vikander och Göteborg Film Festival startar filmutbildning för ungdoma

by

För att inspirera unga till en framtid inom filmbranschen startar Alicia Vikander och Göteborg Film Festival det gemensamma projektet Alicia Vikander filmlabb. Syftet med projektet är att ge ungdomar verktyg att uttrycka sig genom rörlig bild, väcka drömmar och framtidshopp och bidra till att öka mångfalden inom filmbranschen, berättar ett pressmeddelande:

licia Vikander mottog under kvällen Årets honorärstipendium av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur. I samband med stipendieutdelningen på Konserthuset i Göteborg offentliggjorde Vikander att hela stipendiesumman doneras till skapandet av projektet Alicia Vikander filmlabb. Alicia Vikander gör dessutom en privat donation till projektet som genomförs med ytterligare stöd av Stenastiftelsen.

– Jag känner mig enormt tacksam och hedrad över att få ta emot Stenastiftelsens stipendium. Att få chansen att tillsammans med Göteborg Film Festival starta detta filmlabb för att inspirera unga människor samt skapa möjligheter för dem att utforska filmens värld är något jag är oerhört exalterad över, säger Alicia Vikander.

Den pedagogiska utgångspunkten för Alicia Vikander filmlabb är att unga ska få upp ögonen för film och kameran och att upptäcka att de kan berätta och förändra genom film. Alicia Vikander filmlabb syftar även till att väcka drömmar och framtidshopp hos ungdomar oavsett var i staden de växer upp.

– Den passion Alicia Vikander visar för ungas möjlighet att få tillgång till det filmiska uttrycket är oerhört inspirerande. Det ska bli fantastiskt att få utveckla filmfestivalens filmpedagogiska arbete ytterligare i samarbete med henne och Stenastiftelsen. Och vem är bättre att inspirera unga Göteborgare genom att själv ha visat att det inte finns någon gräns för hur långt man kan nå än Alicia, säger Mirja Wester, vd på Göteborg Film Festival.

– Vi är mycket glada över Alicia Vikanders initiativ och Göteborgs Film Festivals engagemang. Vi vill ge fler barn och ungdomar tillgång till filmen som medium och uttrycksmedel. Samtidigt vill vi främja ungas livs- och utvecklingsmöjligheter i Göteborg och vi ser att projektet kan bidra till det, säger Madeleine Olsson Eriksson, ordförande i Stenastiftelsen.

Varje år deltar tre till fyra nya skolor från olika delar av staden i projektet. Mobila filmverkstäder kommer att turnera runt i högstadieskolor i Göteborg, där det pedagogiska arbetet leds av Göteborg Film Festivals filmpedagoger.

Alicia Vikander har varit med och utformat projektet och kommer själv varje år delta i utvalda workshops med eleverna. 2022 deltar Kannebäcksskolan (Tynnered), Nordhemsskolan (Linnéstaden) och Skälltorpsskolan (Hisings Backa), som är högstadieskolan som Alicia Vikander själv gick på.

Utöver de deltagande eleverna kommer lärare på de medverkande skolorna ingå i kompetenshöjande workshops och få verktyg för att använda kameran vidare i sin undervisning. Varje årskull kommer att examineras under en galapremiär på deras filmprojekt under Göteborg Film Festival.

Projektet löper initialt över tre år med start i januari 2022 och är ett samarbete mellan Alicia Vikander, Göteborg Film Festival och Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Filmrecension: A-ha The Movie – en engagerande berättelse

by

A-ha The Movie
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Thomas Robsahm och Aslaug Holm

För fans av A-ha är denna dokumentära film en riktig julklapp, tänker jag. Vi får komma nära de tre männen som bildade A-ha 1982 i Oslo och vi får se och höra dem framföra många olika låtar ur sin repertoar. Men också för oss som inte haft dem som favoritband är denna film intressant och engagerande. Den berättar mycket om musikbranschen och jag tycker plötsligt mycket bättre om A-ha och deras musik. En dörr in till att förstå dem öppnas.

A-ha består av Magne Furuholmen, Pål Waaktaar och Morten Harket. A-ha är Norges största popsuccé hittills och jag skulle tro att också den som inte följt dem inte har missat deras största hit Take On Me som fortfarande är en av de mest spelade låtarna någonsin. Vi får höra flera framträdanden och versioner av den. Låten nådde nummer 1 på Billboard i USA 1985.

Jag är oerhört imponerad av hur de som tonåringar gav sig av till London för att slå igenom. De bodde billigt och åt hur billigt som helst för att ha råd att satsa på musiken. Den delen av deras berättelse skulle helt klart hålla för en egen film, gärna som drama.

De slog igenom och marknadsfördes som ett pojkband med vackra Morten i centrum. När de blivit lite äldre ser de tillbaka på den tiden och kan konstatera att de var rätt godtrogna och kunde inte själva styra vilken image de fördes med. Efter några år som pojkband ville de göra annan musik, bland annat med samhällstillvänd musik och text i stil med U2. Det fungerade inte så bra för dem att ändra genre. Jag tänker att det är intressant att följa detta för alla musikintresserade.

Gruppen tog en paus 1994, och gjorde comeback 2000. Gruppen splittrades 2010 efter en avslutande världsturné och sista spelningen skedde 4 december på Spektrum i Oslo men sedan återförenades gruppen igen 2015. De berättar öppet om sina olika konflikter, bland annat om upphovsrättsfrågor och om vem som skulle bestämma. Det är naturligt att det blir konflikter i ett band som hängt ihop så många år, i synnerhet med tanke på att det handlar om tre starka kreativa personer.

Jag tycker det är en underbar film om tre män som satsade allt som unga för att bli berömda och som lyckades men också ärligt kan berätta om berömdhetens baksida och vad den kan kräva. En film som borde intresserade alla musikintresserade. Enda skälet till att den inte får ännu högre betyg är att den sista halvtimmen av och till kändes seg, lite för lång. Tio minuter kortare och det hade varit betyg 4, tror jag. Det var något som gjorde att det blev segt mot slutet.

Filmrecension: The Hand Of God

by

The Hand Of God
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Paolo Sorrentino

Paolo Sorrentino vill med The Hand Of God dra sitt strå till stacken vad gäller att skildra sin uppväxt på film. Tankarna dras framfört till Lasse Hallströms Mitt Liv Som Hund – som förvisso inte är kopplad till Hallströms egna erfarenheter som barn. Alltifrån gemenskapen i kvarteret, idrotten och sporten förunderliga kraft att fånga en hel värld och en uppväxt som kantas av tragedi återfinns i The Hand Of God.

Sorrentino är inte heller skygg att visa upp sin vördnad för filmmästare som Federico Fellini och Sergio Leone, de figurerar flitigt i filmen dialog men också visuella attribut och kännetecken går att hitta i varje bildruta. Flera karaktärer i The Hand Of God är nästan oskiljaktiga från valfri Fellini produktion, alltifrån busiga småpojkar till spritt språngande galna mor och – farföräldrar figurerar. Sorrentino passar också på att låna/stjäla Sergio Leones spartanska bildspråk, obetydliga saker som en väderkvarn eller en tekopp kan få mer uppmärksamhet än karaktärerna.

Alla dessa inslag lovar en elegant och passionerad tolkning av den europeiska konstfilmen. Tyvärr så får publiken som håller andan inför något förlossande och storslaget nog se sig om efter syrgastuber och läkarhjälp, för trots ett vackert foto och den uppenbara respekten inför konstfilmen så är The Hand Of God en förvirrad, ointressant och spretig historia som verkar mer vilsen än sin unga protagonist.

Den bångstyrige, svårtydda och unga manliga protagonisten som befolkar filmer och böcker som Catcher In The Rye och De 400 Slagen är oftast utmärkta som plattformar för att studera resan från barndom till vuxen. Mycket av berättelsen i The Hand Of God är färgad av Sorrentinos egna upplevelser som barn i Neapel. Det högljudda och festliga familjelivet trängs med tragedier och svek. På pappret så låter denna blandning mellan skratt och tårar som ett bra ackompanjemang till en film som inte är skygg för att dra sig åt det surrealistiska hållet. Men den behövliga balansen mellan allvar och humor ignoreras helt av Sorrentino. The Hand Of God känns hela tiden vimsig och har ingen aning om sin slutdestination.

Första halvan kastar sig mellan pubertalt trams och syrlig dialog – i bästa Pedro Almodóvar anda, dock utan den spanska mästarens fantastiska uppriktighet eller fingerfärdighet. Om Sorrentino hade valt att stöpa hela filmen i detta gapiga och neurotiska hav så hade slutresultatet varit spretigt men i alla fall unisont vad gäller uttrycksformen. Mot filmens mitt så sadlar dock Sorrentino om, det går då från att vara en melankolisk komedi till att bli ett fullskaligt drama där ångest, sorg och hopplöshet avlöser varandra. Det här skiftet är så pass abrupt att det känns som om Sorrentino kört på världens största fartgupp som lämnar publiken med ryggskott och allvarliga skador.

En film som önskar att sätta allvaret, mörkret och traumatisering i framkanten måste ha etablerat oerhört trovärdiga och intressanta personer. Men då större delen av filmen har ägnats åt ytligheter och tafatt karaktärsarbete så blir omställningen från familjemys till kolsvart förtvivlan helt omöjlig att ta till sig. Det blir inte bättre av att de andra halvan är lika intressant och produktiv som att gärna en grop och fylla dem igen. Det raddas upp en kavalkad av helt menlösa scener trampar vatten, speltiden på drygt två timmar kännas snart som ett par livstider. Sorrentino verkar helt vilsen i sin vision, vad som borde vara intimt, tyst och klarsynt blir istället håglöst. Hela berättelsen känns som ett sönderklippt collage där man tagit sporadiska segment och svetsat ihop dem med de mest grovhuggna verktygen som finns. Det blir inte bättre av att huvudpersonen Fabietto som spelas av Filippo Scotti får gå runt som en fågelholk och stirra livlöst in i kameran.

Ingenting är konsekvent eller engagerande, oavsett hur chockerande eller vansinnigt det som visas upp är. Det enda som överhuvudtaget framstår kompetent är det visuella. Sorrentino har med sin fotograf Daria D’Antonio skapat en fantastiskt vacker film. Neapel är slående vackert både i dags och – nattljus, fotot är sylvasst och kompositionen genomgående strålande. Men ett vackert utseende räcker inte särskilt långt då innehållet är en soppa. Visst finns det russin i denna kaka, men vad som måste förtäras för att nå fram till dessa är närmast hälsofarligt.