Film

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.

Ur spår
Betyg 3
Svensk premiär 28 januari 2022
Regi Mårten Klingberg

En komedi om den slarviga Lisa som efter en strulig tid får hjälp av sin bror Daniel att få ordning på livet. Efter ett förhastat löfte till dottern blir hon tvungen att träna för att åka Vasaloppet. Daniel som är välbeställd VD tränar som en elitåkare. Pressad av infertilitet och hustruns krav blir träningen en fristad för honom.

Det är många trådar i filmen och mycket händer hela tiden. Den har många roliga
poänger och också lite sorgligt ibland.

9 mil på skidor, 15.000 åkare och en stor publik som alla skall ha husrum, mat och transport. Bilden av Vasaloppet som den jättetillställning den är bjuder på många poänger. Hela rörelsen omkring Vasaloppet med folk som sover i gympasalar , festar loss och kör över varandra i backarna är halva filmen. Den andra halvan är kärleksbekymmer och sammanträffanden vid exakt rätt tidpunkter.

Den är inte överraskande men det är underhållande och varmt och ganska roligt för det mesta. En genuint svensk feelgood-film. Och tryggt att veta att allt blir precis så bra som man förväntar sig.

Filmens största styrka är uppställningen av alla bra skådespelare med Fredrik Hallgren i spetsen. Han har en absolut närvaro i varje scen. Vis sin sida har han Katia Winter ,som flyttat hem till Sverige från USA och lärt sig mycket där. Rakel Wärmländer, Torkel Petersson, Matilda Källström och Leif Andree är andra som hjälper till med bilden av den svenska folksjälen i genuin Dalamiljö. Och Kalle Moreus inte att förglömma.

Filmrecension: Laurent Garnier: Off the Record
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 januari 2022
Regi Gabin Rivoire

Filmtiteln har en medryckande underrubrik: Passionen hos en sann pionjär inom house och techno.
Det är en bra beskrivning av filmen. För den som är inne på house och techno är detta en fantastisk kärleksförklaring till både Laurent Garnier och musiken. Vi får en berättelse om hur musikstilen föddes runt om i olika länder och vi får en berättelse om vad den betytt för många rent politiskt.

Men också för oss som inte är stora fans av musikstilen ger denna dokumentär insyn och förståelse för musik och samhället.

Filmmakaren Gabin Rivoire har med sin kamera följt den franske house- och technopionjären Laurent Garnier på vägarna under flera års tid. Laurent Garnier berättar om sin barndom och ungdom och hur han hamnade inom house och techno. Det är ett fascinerande porträtt av en man som lever för och genom musiken och som gärna ger stöd åt andra, både unga och etablerade. Det jag också fascineras av är Laurent Garniers ödmjuka utstrålning och att han betonar att livet är mer än house och techno. Han betonar att för honom är det superviktigt att ha annat i sitt liv också. House och techno och att dansa hela natten är inte det enda i livet. Det är viktigt att kunna laga mat åt sin familj, att umgås och vara när familj och vänner.

Dokumentären är inte bara Laurent Garniers historia. Hela rave- och EDM-kulturens framväxt från 1980-talet till idag skildras och filmen är en hyllning till gemenskapen och livsglädjen som musiken och dansen ger.

House och techno och ravenätterna har inte vuxit fram utan motstånd. I en del länder har det funnits starkt motstånd från myndigheter och musiken har beskyllt för att ge skador på öron och att musikrörelsen är tätt sammanfogat med droger, ecstasy i synnerhet. När det gäller detta tycker jag dokumentären sticker huvudet i sanden och liksom döljer dessa problem. Musik på hög volym ger skador i hörseln på många. Det gäller förstås inte bara house och techno, det gäller i lika hög grad rock- och popmusik på hög volym och med mycket bas. Att ecstasy flödar i många rave-sammanhang är väl inte någon hemlighet. Jag hade nog önskat att dokumentären var lite ärligare på den punkten.

Även för mig som inte lyssnat så mycket på house och techno är filmen en njutning. Musiken, rytmen och berättelsen om hur en musikstil kunde växa fram som en motståndsrörelse och en dag bli så accepterad att symfoniorkestrar kan spela dess musik – det är en berättelse om rörelser i samhället. Det är en inspirerande film och tiden bara flög iväg.