Film

Kupé nr 6
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Visades på Göteborgs filmfestival
Regi Juho Kuosmanen

En vacker film som till stor del utspelar på ett tåg. Det är fascinerande hur mycket som kan berättas med enkla medel. Några skådespelare, en tågkupé, en flaska vodka och några glas och utsikt genom fönster.

Huvudpersonen Laura pluggar arkeologi i Moskva och bestämmer sig för att bege sig längs Transsibiriska järnvägen till Murmansk för att äntligen få se de unika hällristningar hon så länge varit besatt av. Hon kysser sin flickvän adjö och hoppar på tåget. I tågkupén möter hon en fåordig vodkahalsande ryss, Ljoha som spelas av Yuriy Borisov. Inte precis kärlek vid första ögonkastet, men som gjort för en trevande och otippad vänskap. Hur vi ska tolka vad som händer är till stor del upp till var och en som ser filmen. Frågan är om det är kärlek eller vänskap som växer fram.

Filmen bygger på romanen med samma namn av Rosa Liksom och är en roadmovie om att ompröva sitt liv genom en resa och möten med nya människor som ger nya synvinklar på sig själv och sitt liv. På sitt sätt en väldigt vacker med karga sibiriska naturmiljöer.

En av filmens styrkor är att det är mycket som utspelas mellan raderna och slutsatser av vad som händer får vi ofta dra själva. Det tycker jag är ett stort plus.

Skådespelarna är väldigt duktiga Seidi Haarla i rollen som Laura tycks vara en naturbegåvning i sin roll. Yuriy Borisov i rollen som Ljoha syntes i en annan hyllad film på Göteborgs filmfestival, Kapten Volkonogov har rymt, en absurd film om Stalins skräckvälde. En film jag hoppas också får svensk biopremiär.

Den finske regissören Juho Kuosmanen är bekant för svensk biopublik sedan tidigare med filmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Jag läste i en intervju med honom i Dagens Nyheter att han från början hade tänkt sig en äldre skådespelare i rollen som Ljoha men när han fick se Boris och Seidi spela mot varandra på audition blev valet av de två självklara. Det slog gnistor om deras samspel. Det var ett bra val. Deras spel tillsammans är en av filmens stora behållningar.

Filmrecension: Drömmannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Maria Schrader
Medverkande Maren Eggert, Dan Stevens, Sandra Hüller, med flera.

Finns det någon som är vårt livs drömpartner? Vad gör att två personer får en djup kärleksrelation? Är kärlek ens möjlig? Är den bästa partner den som svarar alltid hyllar oss eller är det bästa en partner som utmanar oss? I Drömmannen får vi följa när forskaren Alma får erbjudande att testa en humanoid, en robot som är programmerad att motsvara allt hon drömt om hos en partner.

In i Almas upptagna liv kliver den artificiella svärmorsdrömmen Tom. Han kan världens alla dikter och vet att 93 procent av alla tyska kvinnor drömmer om ett badrum fullt av rosor och tända ljus. Alma har blivit ombedd att testa och utvärdera. I denna fantasyskildring av Berlin har ett företag tagit fram robotar som ser ut som människor och som kan bete sig som människor fast med tillgång till oändligt mycket datakraft och information. Samhället behöver utvärdera huruvida dessa robotar ska kunna få medborgarskap och om det ska vara möjligt att ingå äktenskap med en humanoid.

Filmen är engagerande. Det går inte att slita sig och många tankar sätter igång. Humanoiden Tom är verkligen som ett ideal. Han är snygg, han beter sig oerhört gentlemannamässigt, han har humor och är superintelligent och sätter alltid Alma i främsta rummet. Men Alma är skeptisk. Mycket skeptisk. Tom är programmerad för att vara perfekt för henne. Men han är ju bara algoritmer. Eller? Att umgås med honom är det att umgås med en varelse eller en maskin? Är han rentav en slags spegel av hennes drömmar bara? Vad är han?

Dan Stevens som spelar Tom gör det så bra. Han har tidigare bland annat spelar Matthew Crawley i Downton Abbey. Andra duktiga skådespelare i Drömmanen är Maren Eggert som Alma och Sandra Hüller som en av Almas medarbetar i forsknings-teamet.

Det är en välgjord tragikomisk fundering kring vad kärlek och relationer är och vad som är mänskligt.

Filmen är regisserad av den Emmy-vinnande regissören Maria Schrader (som ligger bakom den populära Netflix serien Unorthodox).

Drömmannen hade världspremiär i Berlins tävlingssektion där Eggert fick ta emot Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats och är Tysklands Oscarsbidrag.

Filmrecension: De oskyldiga
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari 2022
Visades på Göteborgs filmfestival
Regi Eskil Vogt

En skräckfylld barndomsskildring, så långt från Bullebybarnen det går att komma. Eskil Vogts mörka thriller är skickligt berättad där bild och ljud tillsammans med fantastiska barnskådespelare som samtidigt som den är skrämmande får mig att minnas hur jag och mina vänner som barn kunde se världen som både fantastisk, magisk och farlig. Och att barn inte bara är oskyldiga änglavarelser, det kan jag hålla med om. Vad som gör att en del barn kan vara så grymma, det är däremot något vi alla kan fundera över.

I centrum för handlingen är nioåriga Isa som tillsammans med sina föräldrar och en gravt autistisk storasyster, Anna, flyttar in i en höghus-förort. Ida tröttnar på att vara med sin syster som inte kan prata och som är i sin egen värld. Dessutom upplever Ida hur mamman ägnar nästan all tid åt den autistiske systern och låter Ida gå mycket vind för våg. När Ida mer eller mindre tvingats ta med sig Anna ut på gården lämnar hon sin syster för att hänga med den jämnårige Ben.

Ben har en magisk förmåga. Han kan flytta på saker med tankekraft. Ganska snart upptäcker Ida att ett annat barn, Aisha, också har magiska krafter och storasyster Anna också. Ja alla barn, också Ida, har viss magisk kraft även om Ben och Aisha har mycket kraftigare förmågor. I början har barnen jättekul med de magiska krafterna men oroväckande saker händer som sakta blir värre och till slut mynnar ut i en full storm av hämnd och grymheter.

Vad handlar filmen om? Den kan förstås och tolkas på flera sätt. Som alla bra filmer har det flera möjliga tolkningar. Är barnen övergivna? Är det de vuxna som inte lyssnar på barnen som är ansvariga för vad som händer? Eller kan barn utföra ondskefulla handlingar utan att någon vuxen är skyldig? Är barn oskyldiga varelser som påverkas av miljö och vuxna eller finns det onda förmågor i barn ändå? Var och en kommer att tolka på sitt sätt och ha sina tankar kring vad filmen säger.

Ett minus har filmen dock. Det finns en händelse som hänger i luften och som jag som tittare undrar vad som hände. Utan att avslöja för mycket eller ge en spoiler har det som missas att följas med Benjamins mamma att göra.

Eskil Vogt har tidigare regisserat Thelma (2017) och Blind (2014) men är också känd inom filmbranschen för att han skrivit manus tillsammans med Joachim Trier för filmer som Repris från 2006, för vilken han fick Amandapriset för bästa manus. Han har fortsatt att samarbeta med Trier med manus för Oslo, 31 augusti och Världens värsta människa. För sin första långfilm som regissör, Blind från 2014, fick Eskil Vogt manuspriset vid Sundance Film Festival och Amandapriset för bästa regi.[4][5]

Ett pressmeddelande berättar att De oskyldiga visades i den officiella sektionen Un certain regard vid Cannes filmfestival 2021 och möttes av stående ovationer och lysande kritik.