Film

Heltid
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Eric Gravel

En lysande skildring om det stress många människor lever under i dagens samhälle. Ett utblick på vardagslivet där säkert många kan känna igen sig ifrån men samtidigt är det starkt engagerande och det går inte att låta bli att känna med Julie, huvudkaraktären.

Julie är frånskild och tar mesta tiden själv hand om de två barnen som är yngre skolåldern. Hon bor en bit utanför Paris och tågpendlar dagligen till jobbet som städledare på ett femstjärnigt hotell i centrala Paris. Egentligen är hon på jakt efter ett mer välbetalt jobb med mer status eftersom hon har en masterexamen i ekonomi.

Hon har sökt jobb på ett marknadsundersöknings-företag. Det jobbet skulle förbättra hennes ekonomi ordentligt. Plötsligt slår alla motgångar till på en gång. Hon blir kallad på intervju med då slår allt till: Kollektivtrafiken lamslås av en strejk och hon kan knappt ta sig till jobbet som städchef. Cheferna på hotellet accepterar inte sen ankomst och hon måste smita iväg på jobbintervju i smyg. Som om inte det räcker. Snart har hon ingen hjälp med barnen heller. Den äldre kvinnan som brukar passa hennes barn före och efter skola och förskola orkar inte ta hand om barnen. Ex-maken betalar inte underhållet och Julie börjar bli allt fattigare.

Det blir nästintill omöjligt att få ihop vardagslivets alla delar: lämning och hämtning av barnen hos grannfrun, få kollegor att täcka upp för henne när hon måste smita iväg på jobbintervjuer samtidigt som hotellcheferna otåligt efterfrågar hennes försenade utvärdering av städpersonalen. Allt berättas så skickligt och filmmediets verktyg används proffsigt: Fotot som visar hur trångt det kan vara och hur stressigt, filmat som med en stressad människas ögon. Ljud, musik, ljus – allt samverkar för att få mig som tittare att känna att jag är där, känna den press Julie utsätts för.

Många kan helt klart känna igen sig i känslan av att springa runt i ett hjul. Samtidigt är det en del skiljer från det svenska samhället. Vi får en inblick i det franska samhällssystemet på flera sätt. Barnomsorgen verkar vara hänga på egna, privata initiativ. Att ex-maken bara kan låta bli att betala underhåll låter rätt konstigt. Går inte samhället in och betalar? Cheferna på hotellet kan tydligt ge människor sparken utan någon uppsägning. De anställda är rättslösa. Och hur kan en strejk få slå sönder människors vardag? Filmen sätter igång många tankar och ger lust att vara med och förändra.

Laure Calamy som har huvudrollen spelar Noémie från Netflix-serien Ring min agent. Filmen är regisserad av Éric Gravel och belönades med priser för Bästa Regi och Bästa Skådespelerska vid filmfestivalen i Venedig 2021.

HELTID – svensk trailer from novemberfilm on Vimeo.

Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman

Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.

Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.

Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.

Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.

’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.

Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.

Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?