Film

Mumier på äventyr
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Juan Jesús García Galocha

Det finns en idé om att en specifik genre reducerar eller förmildrar behovet av kvalitet. Formulan skulle såldes vara att actionfilmer kan vara hjärndöda, skräckfilmers mål endast maximal blodsutgjutelse och i fallet med Mumier På Äventyr, att familjefilmer kan vara utan någon som helst substans eller kreativitet. Det här stela synsättet är inte bara snävt utan rent fördärvande. Vi har sett en rad filmer som motbevisar att genren skulle diktera artisteriet eller slutresultatet. Nu senast fick vi en lysande familjefilm i Mästerkatten 2, besittandes otrolig energi och ett överskott av entusiasm.

Därför är det rent provocerande att uppleva – eller snarare uthärda, Mumier På Äventyr, en film som utgår från att både vuxna och barn är utan förmåga att tänka. Och som bortser från det faktum att även små barn kan ha sett mer än en film, eller har förstånd som går bortom reptilinstinkter. Mumier På Äventyr är en makabert platt historia som inte tillför någonting förutom att driva tittaren till vansinne.

Men innan vi beger oss in i nattsvart territorium ska det faktum att filmen – till stor del, är en inhemsk spansk produktion applåderas. Animation är förhållandevis svårt att genomföra utan stöd från ett större filmbolag och det faktum att vi har europeiska animationsproduktioner, en sektor som domineras av USA och Japan, måste ses som något positivt. Men bortom det finns här inget som förtjänar några positiva eller ens milda adjektiv…

Att ens börja dyka ned i problemen känns lika svindlande svårt som att åka Vasaloppet utan skidor. Från första början är filmen ett angrepp på synförmågan genom måttlöst generisk och platt animation. Där Pixar och konkurrenten Illumination briljerar rent tekniskt är detta ett rent amatörarbete. Med tanke på de begränsade resurserna och även kunskaperna skulle detta kunna accepteras, men det finns sätt att kringgå en begränsad budget. Men då regissören Juan Jesús García Galocha väljer att – estetiskt, efterapa branschledarna vad gäller animationsstil blir detta erbarmliga utseende oacceptabelt. En simplare men mer säregen stil hade kunnat differentiera projektet och skapa en distinkt karaktär, men några sådana ansträngningar görs inte, målet är lägsta gemensamma nämnare och vägen dit får gärna innehålla maximalt antal lata genvägar.

Nu är det tyvärr så att det inte bara är det utseendemässiga som spökar. Manuset som ska lägga grunden för komik, action och sensuell romantik, är lika behagligt som att läsa om mumifieringsprocesen. Det här är ett manuskript som många gånger går bortom ramarna för det usla. Varje skeende, replik och karaktär är lika roande som att studera hushållspapper. Inte ens i ett par vilda sekvenser, bland annat en biljakt genom Londons gator, sker någonting som kan kallas positivt, intressant eller ens dugligt.

Animerad film brukar kunna vara en plattform för explosiv kreativitet. Genom att inte begränsa sig till verkligheten, vad gäller skådespelare av kött och blod, kan fantasin löpa fritt. Men inte ens här kan filmen åstadkomma något som höjer pulsen. Speltiden på knappt 90 minuter känns längre än Richard Wagners Nibelungens Ring.

Som om inte detta vore illa nog serveras också ett soundtrack som har förmågan att suga livet ur en. Förutom ett par hiskliga musikalnummer som låter som förvridna och tondöva Disney-plagiat, får publiken också utstå vedervärdigt dålig pop- och rockmusik.

Mumier På Äventyr är en travesti från början till slut. Och redan nu har vi en kandidat vad gäller att tituleras som 2023 års absolut sämsta film. Förhoppningsvis kan inget under årets gång tangera detta vad gäller ren och skär uselhet.

Farväl herr Haffman
Betyg 4
Svensk biopremiår 27 januari 2023
Regi Fred Cavayé
I rollerna Daniel Auteuil, Gilles Lellouche

I det nazi-ockuperade Paris måste en judisk juvelerare, Herr Hoffmann, leva i källaren till sin butik. Det är starkt berättat och så konkret att jag får kalla kårar av rädsla när Herr Haffmann genom det lilla fönstret kan se de tyska soldaterna stå och skämta utanför butiken.

Nazisterna samlar in judarna i Frankrike, också de judar som har franskt medborgarskap. Judarna forslas iväg till koncentrationsläger. Att Frankrikes regering och dess polisstyrka inte motsatte sig att åtminstone de judar som var franska medborgare skyddades är en skandal utan like.

Herr Hoffmann (spelas av Daniel Auteuil) är en duktig juvelerare och hans rörelse var framgångsrik. Han har ett butiksbiträde, fransmannen François Mercier (spelas av Gilles Lellouche). Mercier är frikallad från de militära då han haltar. Han är överlag frustrerad och känner sig misslyckad och avundsjuk på Hoffmann som både är duktig på det finstämda arbetet med att skapa smycken och dessutom har fru och tre barn och lyckas bra med sin rörelse. Mercier vill så oändligt gärna ha barn. När han går till läkare för att undersöka sin fru Blanche (spelas av den fantastiskt duktiga skådespelerskan Sara Giraudeau, känd från tv-serien Falsk identitet) visar det sig att det finns inga hinder i frun för att få barn. Därmed drar Mercier slutsatsen att det är ytterligare ett fel på honom, förutan att han haltar och inte är lika duktig juvelerare eller företagare som Hoffmann.

Hoffmann lyckas skicka iväg sin fru och sina tre barn till ett säkert område. Han kommer överens med Mercier om att skriva ett falsk köpeavtal. Mercier ska få låtsas köpa butiken och driva verksamheten medan Hoffmann med familj är borta. När de kommer tillbaka ska Hoffmann som tack för hjälpen hjälpa Mercier att starta en egen rörelse. Men nazisterna hinner sätta kontrollanter på alla tåg och gränsövergångar så Hoffmann tvingas stanna kvar och bo i källaren till sin butik. Det är en livsfarlig överenskommelse för både Mercier och Hoffmann – och Merciers fru Blanche som också blir inblandad.

Denna berättelse har satts upp i olika sammanhang tidigare, också som teater. Eftersom handlingen till stor del utspelas i butiken fungerar den som ett kammarspel. Den är känsloladdad, otäckt spännande eftersom de bygger på sådant som mycket väl skulle kunna hänt. Den är trovärdig och med överraskande oväntade vändningar i handlingen.

Intressant är att i rollen som den tyske officeraren Jünger se Nikolai Kinski som är son till den stora tyske skådespelaren Klaus Kinski.

En gripande, känsloladdad berättelse om moral, kärlek och att vara ärlig mot sig själv.