Film

Vaiana: Live Action
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juli 2026
Regi Thomas Kail

Disney besitter ett gränslöst kapital, fokusgrupper som kan jämställas med orakel med tillång till data som låter dem beräkna det mesta, men trots detta tycks bolaget fortfarande inte kunna knäcka formulan då det kommer till att – konsekvent, skapa lyckade ’’live action’’-versioner av sina mest bejublade animerade filmer. Det oscillerar ständigt mellan monstruös framgång, som förra årets Lilo & Stitch, eller ohyggliga klavertramp som Snövit.

Vaiana – eller Moana som den heter, är numera något av en modern Disney-klassiker, men paradoxalt nog är filmen också något av en relik, detta trots sin måttliga ålder på tio år. Filmen kom ut i en tid då mångfald och utforskande av främmande kulturer sågs som något behövligt, positivt och inte det minsta kontroversiellt. Idag är världen en avsevärt mörkare plats där nämnda begrepp jagas med virala drev ledda av världens rikaste man. Vaiana är också något av en engångsföreteelse. Uppföljaren som hade premiär för två år sedan gjorde inte närheten samma avtryck, trots att den hade stora finansiella framgångar. Tyvärr gör inte Vaiana årgång 2026 något för att föra vidare arvet och uppståndelsen från det tioåriga originalet.

Diskussionen om idétorka och gränslös girighet – kring att ständigt göra nyversioner av animerade klassiker, kan pågå in absurdum, men en kanske viktigare diskussion är om det vi faktiskt tvingas se är vatten värt – ordsvits avsedd. I fallet med förra årets Lilo & Stitch och dess regissör Dean Fleischer Camp fanns det en uppenbar kärlek, passion och djup förståelse för originalet. De bästa tolkningar, covers eller adaptioner besitter en närmast manisk insikt gällande källmaterialet. Det handlar inte bara om att kopiera allt ner till cellnivå, utan att förstå vad som måste bevaras men också justeras för att fungera då skådespelare skall gestalta karaktärer som tidigare bara funnits i litterär – eller i detta fallet animerad form.

Regisören Thomas Kail är i grunden en ytterst renommerad teater- och musikalregissör, hans arbete med den obeskrivligt hyllade Hamilton har gjort honom till en Broadwaylegend. Dock syns inget av denna lyster eller kreativa briljans då steget tagits till spelfilm. Ofta kan ovana och nervositet märkas av i vissa aspekter då det görs en förflyttning från exempelvis independent filmer eller teaterscenen in i filmens värld. Men sällan har en filmskapare framstått så skräckslagen som Kail då han står inför uppgiften att göra om Vaiana från ettor och nollor till kött och blod. Där mer självsäkra filmmakare hade kunnat justera, ändra och förstärka flertalet klassiska scener är Kail helt paralyserad av skräck vilket gör att han inte avviker från mallen en enda gång. Snart är det hela någon bisarr version av Gus Van Sants hopplösa Psycho, som försökte efterapa Hitchcocks original till patetiska längder, Vaiana signerad Kail gör detsamma. Det hela är så stelt och inrutat att det snart blir så pass livlöst att man kan fråga sig om det är nödvändigt att ringa räddningstjänsten för akut livräddning. Allting tycks göras efter en nitisk checklista, ingenting förmedlas med minsta omtanke, än mindre värme.

Inte ens de stunder som blivit storslagna fan-favoriter, som den nästintill odödliga låten ’’How Far I’ll Go’’ kan ramas in korrekt. Detta är ett spår som har tagit sin plats bredvid sanna Disney-sångklassiker som ’’A Whole New World’’ eller ’’Let It Go’’. De bästa liveartister kan sätta sina största hits i en ny kontext, bygga upp en spänning, förlänga intron eller placera dem bredvid andra låtar för att lyfta dem ytterligare. Kail hade kunnat bygga upp framförandet med en enormt laddad dramatik och låtit spåret vara en extatisk höjdpunkt. Istället slängs den fram på bordet utan minsta tillstymmelse till andakt, vilket leder till en gränslös antiklimax.

Och ungefär sådär fortsätter det, precis allt landar med samma vikt som majskrokar. Varenda scen är bara en hållplats, ett nödvändigt ont i stället för en härlig möjlighet att visa uppskattning. Catherine Laga’aia i huvudrollen, som mer eller mindre debuterar som långfilmsaktör, gör vad hon kan, hon har en naturlig karisma och utstrålning men det hjälper föga då Kail är upptagen med sin efterapning. Laga’aia känns vilsen och inte det minsta uppvaktad. Dwayne Johnson som upprepar sin roll från originalet är trött och platt, att kemin mellan dem är i det närmaste obefintlig hjälper inte. Visuellt är det hela också en total soppa, det är vackra färger och ett par – faktiska, Hawaii miljöer men detta ackompanjeras av ett antal scener med katastrofala digitala specialeffekter som gör att filmen ter sig som någon obehaglig AI-kreation.

Det enda som räddar Vaiana från att begravas till havs är att den är mestadels oförarglig. Det är en enda lång och ointressant axelryckning som inte besitter en enda inspirerad stund.