Film

Air
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Ben Affleck

Ben Affleck har hittat ett sätt att göra populärhistoria till storskalig underhållning på bioduken, först med den strålande Argo och nu med Air. Afflecks skådespel må ha varit kontroversiellt, även om det förbättrats avsevärt de senaste åren, men som regissör har han alltid gjort enkla, engagerande och mycket intressanta filmer, bortsett från stolpskottet Live By Night.

Air är måhända ingen Argo men många gånger om en oerhört lättillgänglig och oväntat spännande film om något så absurt som en basketsko. Affleck har gjort sin skådespelarkarriär i en rad breda publikfilmer som många gånger, mötts av – rättfärdiga och befogade, sågningar. Men hans erfarenhet från det storslagna och lättsmälta har gett honom en unik förmåga att implementera samma typ av dramaturgi i sina egna filmer med stort effektivitet. Vad som egentligen är ett torftigt drama i en arkitektoniskt tråkig kontorsbyggnad blir till en spännande katt- och råttalek där sluga och inte helt sympatiska karaktärer är villiga att göra allt för att säkra ett kontrakt med Michael Jordan.

Affleck gör de olika affärsförhandlingarna och de interna striderna till
verbal action där karaktärerna verkar tävla i att häva ur sig maximalt antal svordomar per sekund, förolämpningarna är konstanta och alla knep är tillåtna i detta korporativa krig. Det hela går i en rasande fart och bäddas in i ett otäckt lyxigt soundtrack med artister som Dire Straits och Bruce Springsteen(!) vars licenskostnader skapar svindelkänsla.

Till detta följer mycket stabilt skådespel från samtliga inblandade. Affleck som börjat falla tillbaka i dåliga banor vad uselt skådespel anbelangar, med filmer som Batman V Superman, The Duel och praktfiaskot Deep Water, är nu tillbaka med en fånig men inspirerad tolkning av Nike-grundaren Philip Knight vars udda manér får Affleck att stortrivas. Matt Damon i rollen som den framfusige rekryteraren och scouten Sonny Vaccaro är solid men går på sparlåga. Damon har ironiskt nog börjat följa samma karriärbana som kollegan Afflecks tidiga karriär, med menlösa roller i än mer hopplösa filmer. De två riktigt solida rollprestationerna kommer från den alltid lysande Viola Davis och märkligt nog den komiskt lagda Jason Bateman. Bateman blir också filmens enda – och behövliga, emotionella ankare i en film vars största brist är att det helt saknas något djup, både känslomässigt och berättarmässigt.

För även om Ben Affleck förstår konsten att fängsla sina tittare genom breda penseldrag är han fortfarande bara en novis vad gäller att skapa karaktärer och berättelser som tål att analyseras och diskuteras. Filmens konflikter, bakslag och hårda förhandlingar är i slutänden alltför ytliga. Samtliga karaktärer är minst lika problematiska då de mer eller mindre förblir sina yrkesroller. Förutom Bateman, som i en scen blir mer än sin profession saknas det intimitet vad gäller att lära känna några av personerna. Den här grovhuggna personregin blir som mest beklämmande i ett par förvånansvärt högtravande och bombastiska scener där Matt Damon står på en imaginär sockerlåda och håller brandtal. Retoriken, ordvalen och framförandet är överdrivet bortom beskrivning vilket tvingar publiken till rysningar, av helt fel sort.

Sedan går det inte att undkomma det faktum att berättelsen är irrelevant. Även om det gjorts en rad filmer som på konceptuellt plan inte bör kunna engagera dramatiskt har regissörer som David Fincher – med mästerverket The Social Network, motbevisat detta. Skillnaden är bara den att skapandet av Facebook kan kategoriseras som ett avgörande moment för teknikutvecklingen medan skapandet av Air Jordan – som bäst, kan ses som intressant men knappast avgörande för någon förutom Nikes vinstmarginal och Michael Jordans eget nettovärde.

Därför måste det ses som något av en bragd att Affleck lyckas underhålla och intressera genom två timmar. Air må vara ytlig, enkel och missa en rad viktiga beröringspunkter, exempelvis hur sportligor och storbolag utnyttjar atleters förmågor för maximal profit – även om det görs ett hastigt inlägg kring detta i filmens final. Men Ben Affleck lyckas ändå övertyga med en stark entusiasm som smittar av sig på publiken. Förutom den kultförklarade The Office har vi nog aldrig sett såhär mycket dramatik och underhållning i kontorsmiljö.

Super Mario Bros. Filmen
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Aaron Horvath & Michael Jelenic

Det finns två frågor som alltid återkommer: Hönan eller ägget? Och när skall det komma en vettig film baserad på ett tv-spel? En av frågorna må aldrig få ett tillfredställande svar, men de senaste åren har vi sett en klar förbättring vad gäller att göra spel till film, även om det också funnits riktiga stinkbomber som tv-serien baserad på Halo. De två filmerna om Sonic The Hedgehog förtjänar inte någon plats i filmhistorien, men det är funktionella och mestadels underhållande filmer. Nu senast har tv-serien The Last Of Us gjort stor succé genom att briljera gång på gång med kraftfull dramatik och briljant skådespel.

Att det dröjt nästan fyrtio år för Super Mario att bli en riktig biofilm måste ses som något av ett under. Om vi bortser från det historiska fiaskot från 1993 med en plågad Bob Hoskins i huvudrollen, har Nintendos spelfigurer varit fast på sina framgångsrika spelkonsoler med ett fåtal undantag som Detective Pikachu. Super Mario-spelen har inte heller något berättarmässigt underlag som lämpar sig att göra film av. Nintendo har alltid valt att prioritera spelsystem och spelglädje framför begripligt berättande. Att hävda att det någonsin funnits en bra berättelse i något av de många – och framgångsrika, spelen vore lika barockt som att påstå att Transformers-regissören Michael Bay gjort mer för filmkonsten än Alfred Hitchcock. Därför behöver filmens två regissörer Aaron Horvath och Michael Jelenic samt studion Illumination, ta sig vissa friheter. Detta gör att flera karaktärer stöpts om och inte är särskilt lika i beteendet, jämfört med det vi blivit bekanta med från spelens värld.

Eftersom det inte finns några exakta riktlinjer söker man inspiration från en rad olika håll. Inledningsvis påminner allt om ett färgglatt och actionpackat Seinfeld-avsnitt där de två bröderna Mario och Luigi drar runt i Brooklyn och tvingas uthärda sin dysfunktionella familj. Men den största inspirationen är Illuminations mest framgångsrika filmserier – Despicable Me och Minioner. Då filmen lämnar det oväntat autentiska och trovärdiga New York känns det många gånger som om Illumination klätt om sina gula och stökiga maskotar i en Mario-kostym. Den postmoderna och hetsiga humorn faller ned som ett november-regn, tempot är så högt att koffein framstår menlöst och flera av scenerna dränks av bekant pop- och rockmusik. Denna formula är framgångsrik av en anledning, något som den senaste Minions: The Rise Gru bevisade genom otroliga intäkter på nästan en miljard dollar. Allting är funktionellt och skänker filmen en familjär trygghet, något som kan behövas då det pågår full kalabalik på duken.

Samtidigt är det aningen fantasilöst att de två regissörerna inte vågar att ta ut svängarna mer och ge Super Mario en mer distinkt karaktär. Hur fantastiska och häpnadsväckande filmens fantasivärldar än är går det inte att komma ifrån att det hela känns bekant och aningen standardiserat vad gäller humor, ton och tempo.

Ett annat igenkännbart drag är hur karaktärerna färgats av sina respektive röstskådespelare. Ensemblen är sannerligen imponerande med Chris Pratt som Mario, Anya Taylor Joy som Prinsessan Peach och Jack Black som Bowser. Samtliga karaktärer må vara oerhört autentiska vad gäller det utseendemässiga, samtidigt är det både bisarrt och underhållande att deras ansiktsuttryck och mimik tycks vara modellerad efter de olika aktörerna. Den helt hysteriske Jack Black går fullkomligen bärsärkagång i rollen som den monstruösa sköldpaddan Bowser. En roll som må vara överspelad men oerhört underhållande. Men det är Anya Taylor Joy som verkligen skiner, från att mestadels ha varit en dam i nöd har Peach nu förvandlats till en målmedveten och stridsduglig actionhjälte som med Joys stämma blir minst lika central för berättelsen som Mario själv.

Och i actionscenerna hittar filmen en helt egen identitet. Animerade filmer må ha god energi men de får sällan mynna ut i ren och skär action. Men Super Mario Bros visar sig vara helt suverän då explosionerna smäller högre än det gångna decenniets samtliga nyårskvällar. Genom fantastisk komposition, följsam koreografi och stor fantasi skapas några av de mest imponerande och underhållande actionscener jag sett i en animerad film. Det är också här som kärleken till källmaterialet är som mest tydlig. Mängden referenser, stora som små, till de olika spelen är fler än antalet manliga skådespelare i familjen Skarsgård. Höjdpunkten är en helt obeskrivligt underhållande biljakt som känns som en ren hyllning till Mad Max: Fury Road, om denna hade utspelat sig i en värld där apor och svampmänniskor kunde köra gokart vill säga.

Slutligen måste filmens utseende lyftas fram. För första gången har Illumination kommit ikapp konkurrenten Pixar och presenterar en film som är visuellt fulländad. Förutom att efterlikna spelens distinkta visuella stil är animationen, ljussättningen och texturerna fullkomligt spektakulära att se på. Från första till sista rutan känns filmen otäckt påkostad och löjligt välgjord.

Detta gör att rutinen och den alltför bekanta berättartekniken kan ursäktas. Det är helt enkelt för underhållande och visuellt ståtligt för att inte kunna kategoriseras som en popcornfilm av första klass.

Passagerare i natten
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Visades på Göteborgs filmfestival 2023
Regi

Det är valnatt i Frankrike 1981 och förändringens vindar blåser. Så även hos Elisabeth (Gainsbourg), som nyskild måste ta sig an livet för att kunna försörja sina två tonårsbarn.

Det är en vacker, delvis sentimental resa genom 1980-talet och speciellt genom natten. Elisabeth som nyskild tonårsmamma har inte mycket till arbetserfarenhet och har svårt att få något jobb. Som ett rop på hjälp skriver hon ett brev till programledare för radioprogrammet Passagerarna i natten. Kanske skrev hon för att de lyssnade på det programmet när de anlände till Paris.

Programmet låter lyssnare ringa in och prata med programledaren. Elisabeth får jobb där. Hon ska svara i telefon och guida in lyssnare och se till att det är rätt slags personer som kommer fram till programledaren. Elisabeth blir mer och mer varm i kläderna och får så småningom också sitta och prata i radion.

En natt dyker Talulah, en vilsen ung flicka med drogproblem upp. Elisabeth tar henne under sina vingars beskydd och låter henne till och med bo med henne och hennes tonårsbarn.

Filmen är vacker men spretig och har svårt att riktigt greppa tag i något tema. Handlingen följer flera år och emellanåt är det stora hopp i tiden. Det är både en skildring av radiostationen, av tonårsbarnen, av relationen mellan Elisabeth och hennes pappa och en skildring av en vänskap med sex och om Talulah. Charlotte Gainsbourg är en av de franska skådespelerskorna men det räcker inte. Denna film är inte dålig men den är för spretig och ingen karaktär känns engagerande, vi kommer inte riktigt nära någon.

Visst förmedlar filmen en stämningsfull känsla från Paris och speciellt nätterna men jag hade gärna sett lite mer riktning i handlingen, då skulle de kunnat bli ett mästerverk.

Folk och rövare i Kamomilla stad
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

Efter att ha levererat en av de mest gräsliga barn- och familjefilmerna på år och dagar med Helt Super är regissören Rasmus A. Sivertsen och studion Qvisten tillbaka med en adaption av Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Denna norska nationalklenod borde ha fått Sivertsen att skärpa sina sinnen och göra sitt yttersta.

Men det är uppenbart att en gammal hund inte förmår att lära sig sitta. Precis som Helt Super visar sig denna adaption vara ännu en färg- och själlös film som är tekniskt undermålig och minst lika bedrövlig vad gäller berättarkonst. Det fanns inte något större behov att berätta författaren Thorbjørn Egners saga med kirurgisk hänsyn till berättarmässiga detaljer – likt Christopher Nolans Memento. Grundberättelsen är en enkelspårig moralkaka som grundas i att även samhällets bovar och banditer kan bli anständiga medborgare.

Vad som gjort Folk och Rövare unik genom åren har varit Egners distinkta teckningar och de minnesvärda visorna. Båda förmedlar en varm och rustik känsla som lämpar sig under läslampan för både barn och vuxna. Berättelsen har också adapterats med enorm passion här i Sverige, framförallt genom en helt fantastisk adaption där bland annat Hans Alfredsson, Björn Gustafsson och Sven Bertil Taube medverkar.

Sivertsen väljer dock bort ’’onödiga’’ begrepp som välarbetat, egensinnigt och personligt. Det här är en produktion som visar minimalt intresse och som genomför precis allting med handen i fickan och ett tuggummi i munnen. Ännu en gång spökar det visuella. Denna gång görs det ett erbarmligt försök att efterlikna konkurrenter – och mästare, som Laika och Aardman Animations som briljerat med Coraline och Wallace & Gromit. Dessa två studios är genast igenkännbara genom sin hängivenhet till det analoga och mödosamma arbetet att jobba med stop-motion. Sivertsen och studion Qvisten försöker rida på denna våg genom att skapa karaktärer tänkta att efterlikna enkla dockor, fast med digital teknik. Slutresultatet är dock inte det minsta detaljerat, gediget eller ens attraktivt. Istället verkar de vara hämtade från marionettmästaren Gerry Anderssons avdelning för bortkastade alster. Samtliga karaktärer är lika döda som sillkonserver, i vissa lägen är de till och med skräckinjagande då de utrustats med iskall blick och ett rörelsemönster som hör hemma i en zombiefilm. Precis som Helt Super är filmens miljöer också under all kritik både tekniskt och designmässigt. Kamomilla ser ut som en övergiven High Chaparral-kuliss och allting framstår olustigt oinspirerat.

Att inte ens berättelsen kan presenteras adekvat är dock än mer chockerande. Den snart sjuttio år gamla barnboken visar sig inte vara tillräckligt lätt för någon av de inblandade. De mest välkända sekvenserna och visorna bockas av i en rasande fart, utan någon som helst omtanke. Det tycks många gånger som om Sivertsen gjort Gunde Svans kända ’’skynda, skynda’’-citat till sin permanenta livsstil, scener som kunde ha dröjt sig kvar – för att uppnå större komik, är snabbt över. Och när det inte sjungs om ’’Kasper, Jesper och Jonathan’’ dränks filmen i ett hurtigt och påträngande soundtrack som går i polemik med den lugna och gemytliga sagan som gick att uppleva i Egners bok.

Det som håller filmen ifrån att kapsejsa likt Helt Super är att det finns ett ramverk, nämligen grundberättelsen som visar sig vara oväntat stryktålig. Och i en kort sekvens väljer Sivertsen att göra en både snygg och elegant tolkning av Egners teckningar, en sekvens som får en att undra varför resten av filmen inte formgivits med samma skärpa och uppfinningsrikedom? Men detta känns som en genuint klen tröst då Folk Och Rövare i Kamomilla Stad exemplifierar menlöst och mediokert filmskapande. Men ett av berättelsens mest minnesvärda meddelanden verkar i alla fall gått hem, ’’annars så gör vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Rasmus A. Sivertsen’’.