Film

Blue Beetle
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Angel Manuel Soto

Warner Brothers och DC har haft ett tufft år. Shazam: Fury Of The Gods och The Flash slutade i ekonomisk härdsmälta. Om det inte hade varit för det faktum att den nya studiochefen för DC – regissören James Gunn, har lovat att starta om det hela med nya krafttag, hade gravstenen behövt ristas illa kvickt. Trots att DC – de senaste åren, och med få undantag, bjudit på filmer som är lika angenäma som doften av surströmming har jag ändå fått oväntat mycket utdelning vad gäller underhållning från både Fury Of The Gods och The Flash. Därför fanns det – kanske, en mikroskopisk möjlighet att Blue Beetle skulle kunna överraska. Att det åtminstone inte skulle vara ett vandrande skämt.

Utgångspunkten är det sannerligen inget fel på, vi har att göra med en relativt okänd hjältefigur som få – bortsett från de mest inbitna, känner till, något som ger filmskaparna latitud att forma projektet då få förväntningar existerar. Filmens ensemble består i huvudsak av mexikanska och sydamerikanska aktörer och karaktärer. Möjligheterna att utforska den latinamerikanska kulturen, visa upp den i en massiv kommersiell film, skapar förhoppningar om ett Black Panther-moment, där den afrikanska kulturen kopplade ett järngrepp om hela världen. Just serietidningsfilmer har haft en oväntad kraft att introducera den västerländska publiken till andra kulturer och folkgrupper, se bara till den superba Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings som lyckades diskutera integration och acklimatisering för immigranter i en kort – men vass, sekvens. Därför är startbanan tömd och Blue Beetle kan lyfta, tyvärr slutar allting i en tragisk, skrattretande och hopplös kalkonkrasch.

Tanken är att Blue Beetle skall vara ungdomlig, befriad från pretentioner och samtidigt värma själen. Målet är att skapa en sorts mix mellan den postmoderna uppkäftigheten från Guardians Of The Galaxy och lekfullheten från Into The Spider-Verse. Tyvärr är detta helt omöjligt då utförandet är makabert ruttet. Det sägs att de bästa artister inspireras av det bästa, de sämsta stjäl. För regissören Angel Manuel Soto är det fråga om ren och skär plagiering vad gäller tematik, dramatik, dialog och stämning. Soto har stirrat sig blind på jättar och supersuccér som den nämnda Spider-Verse men också den första och – numera klassiska, Iron Man-filmen. Tyvärr lyckas han inte kanalisera eller tolka dessa kolosser på ett inspirerat sätt, det hela blir – på rekordtid, till en av de mest patetiska imitationer som skådats. Flera gånger är det så pass löjeväckande att det kan jämställas med de obeskrivligt dåliga filmer som produceras av filmstudion Asylum vilken pumpar ut skandalöst skamlösa filmer med ’’innovativa’’ titlar som Snakes On A Train eller Transmorphers.

Inte en enda beståndsdel i Blue Beetle är det minsta genuin eller originell. Vart man än tittar är det fråga om det mest tragiska av efterapningar, oavsett om det gäller action-koreografin eller dramaturgin. Att ogenerat stjäla kan dock vara ursäktat om stölden försäkrar om en hög lägsta nivå. Men – givetvis, är inte ens detta möjligt att uppnå. Istället är detta lika erbarmligt som då tondöva individer bestämmer sig för att ge sig på att sjunga Frank Sinatra eller Jussi Björling, det skär i hjärtat, hjärnan och hela själen. Vad som än presenteras förvandlas det till något hemskt, framförallt är försöken till humor bortom all beskrivning.

Specialeffekterna hade varit fullkomligt magnifika, om vi befunnit oss i en era då varken mobiltelefoner eller färg-tv existerade. Men det värsta är den totalt spolierade möjligheten att visa upp den latinamerikanska kulturen. Flera gånger om känns karaktärerna och flera skeenden som rena skämt, familjedynamiken som skall vara filmens emotionella ankare är som bäst pinsam och som värst häpnadsväckande platt och karikatyrartad. Inte sedan Fast X har ordet familj förekommit såhär ofta i dialogen men den familjära känslan är totalt frånvarande. Vad vi istället får är karaktärer som trycker i sig tacos i varannan sekvens, i tron om att det skall öka autenticiteten. Till och med den svenska taco-fredagen känns som en stadsvandring i Tijuana i jämförelse med det som visas upp här.

Men det som får giljotinen att falla är då det uppenbaras att den titulära hjälten är lika intressant, häftig och imponerande som en golvbrunn. Förutom att huvudrollsinnehavaren Xolo Maridueña lyckas injicera ett mått av sympati genom sin avslappnade framtoning, är huvudpersonen Jaime Reyes en av de mest patetiska personer som skådats. Skillnaden att vara sårbar och en fullkomlig ynkrygg borde vara uppenbar, men i och med idiotiskt konstruerade narrativa scenarion framstår Reyes som en vettskrämd katt som genom sin totala brist på handlingsförmåga sätter sig själv i klistret gång på gång. Fantastiska patos från de bästa av superhjälte-sagor skjuts i huvudet och vad som återstår är ren patetik som tvingar publiken att skrika i panik. Allt detta kulminerar givetvis i att filmen återgår till de sämsta av Zack Snyder-trender där vi får en menlös – och mördande lång, actionscen som utspelar sig i totalt mörker.

I en nyss publicerad intervju med Angel Manuel Soto talade han om att ensemblen förtjänade en eloge för att de bojkottade filmens premiär, i och med den pågående skådespelarstrejken. Jag skulle snarare säga att det handlar om ett mått av nåd i tragedin då ingen kan vilja associeras med detta.

Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin

Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.

Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.

Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?

Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.

Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.

The Society of the Spectacle
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson

Byggd på marxistisk grund och egen samhällssyn skrev situationisten Guy Debord 1967 bokenLa société du spectacle som hoppades bli en grogrund för revolution men mest blev ett debakel inom konst- och andra intellektuella kretsar. Trots att den kanske aldrig blev det förväntade sprängstoftet för ett nytt samhälle har den heller inte helt glömts bort eller fallit ur samhällsdebatten helt och hållet. Såhär 50 år senare är den tvärtom fortfarande aktuell och skapar fortfarande grund för tanke och debatt.

Delar av texten har här lyfts ut för att tillsammans med intervjuer och annat videomaterial kontextualiseras med såväl historia över konströrelsen situationisterna som mer modern tid och sociala medier så det visas praktiskt hur texten har rötter både i dåtid och nutid. Dock kunde det pratats lite mer om det brinnande 60-talet och alla de uppror som blomstrade då i framförallt Paris – men å andra sidan kanske regissörerna kände att det redan pratats gott om. Det är i vilket fall ingen jättestor bit som fattats utan hade bara get mer kött på benen med tanke på hur det kunde klargöra vilken omvärldssituation texten och idéerna växte fram ur.

Bilder. Allt billigare systemkameror under 2000-talets början och framåt gav ökad tillgänglighet för så kallade vanliga människor att själva ta bilder. Allt bättre och lättillgängligare mobilkameror har än mer tillgängliggjort och demokratiserat bildflödet ytterligare. Att visa hur bildflödet inte bara exponerar oss för varandra, utan även reklam för inte alltid så tydliga avsändare och även skönhetsideal som inte alltid är varken hälsosamma eller ens minsta realistiskt. Appar som förminskar näsor eller förstorar läppar visar inte vilka vi är utan vilka vi tror vi vill vara. Och osunda skönhetsideal leder till plastikoperationer istället för att vi lär oss acceptera oss själva och varandra. Lyfta upp istället för att kritisera. Men inte bara negativa aspeker lyfts fram. En person som intervjuas berättar att hon lärt sig danssteg och knep att ta till i sängkammaren också.

Största problemet med filmen är nog hur lättvindig den är. Det är lätt att skratta åt olika personer i filmen men det känns också mest som lösryckta meningar ur boken inte blir mer än utrop som vilken ung vänstrare som helst kommer med. Det är lätt att hävda att kapitalism är dåligt, att vi borde konsumera mindre och mer medvetet, men när väl intervjun börjar hetta till och kommer till slutsatsen att allt ansvar aldrig kan ligga på den enskilda individen tar filmen också slut. Regissörerna sa efter filmen att de vill att filmen ska kunna ligga till grund för vidare diskussion, vilket visserligen är bra, men då efterföljande samtal mest handlade om hur bra de tyckte filmen var och att de höll med om budskapet så blev det aldrig riktig diskussion utan bara beröm. Men det pratas aldrig om, varken i publiken eller i filmen, om hur vi istället för att klaga på någon som köper nya kläder för att de verkligen behöver det kan behöva ställa företag som massproducerar kläder vars största andel hamnar i utländska vatten och/eller stränder. Kritiken blir så ytlig och fylld av plattityder att avsaknaden av lösningar, eller ens förslag till dem, ekar högt.

Detta är problemet med mesta moderna filmer som försöker angripa kapitalismen och samhällsordningen i stort. Det skriks högt om att det är dåligt och det behövs förändring. Alla jublar. Alla håller med. Men det har redan sagts flertalet gånger, och att samtalet inte kommit längre på 50 år är kanske det allra största problemet. Att konstatera är en sak, men att konstruktivt diskutera fram nya lösningar och reella och hållbara lösningar någonting helt annat. Vilket moderna filmare mer än en gång bevisat. Så hoppet ligger kanske snarare i en ny kollektiv konstnärer återigen vågar drömma om någonting annat, någonting nytt, istället. För oss alla.

How to Blow Up a Pipeline
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Daniel Goldhaber

Nästan dagligen möts vi av nyheter om extremväder, skogsbränder och ökade temperaturer. Semesterparadis står i brand och vi tycks ständigt närma oss en apokalyps som kan bli människans, och det mesta livet på jordens, slut. Ständiga alarmrapporter från forskare visar samma sak: den moderna civilisationens levnadssätt är ohållbart för planetens överlevnad.

På en bil vars däck skärs upp placerar en ung kvinna en lapp på vindrutan, ungefär som den fått en parkeringsbot, men med en förklaring för varför bilen är vandaliserad. ”Kan inte lagen straffa dig kommer jag göra det”. Det blir alltså snabbt tydligt att det handlar om någon som är villig att lösa ovanstående problem med civil olydnad och tycker det rättfärdigar skadegörelse. Men det blir, såklart, mycket värre och storskaligt. Titeln förklarar rätt bra vad för planer som börjar smidas.

Texas, oljefält, utsläpp. Miljöpåverkan och inverkan på människor i närheten. USA som med sina 19,5 miljoner fat olja per dag är världsledande på oljeproduktion och det är inte konstigt folk reagerar. Som filmens grupp ungdomar vars öden vävs ihop och mellan varven, oftast klipp från scener som är mest spännande som med kirurgisk precision hoppar från nerviga scener från kuppen till olika personers bakgrundshistorier. Vilket blir väldigt effektivt och snyggt presenterat.

Diskussioner om hur de kommer ses av omvärlden förs. Såklart. Hjältar eller terrorister? Och so what om de kallas terrorister, så avfärdas ju alla som kämpar för rättvisan… rättfärdigar de sig med. Men gör inte alla terrorister det å andra sidan? Problemet blir hur filmen idoliserar istället för problematiserar gruppens tankegångar och handlingar, och de tidigare nämnda tillbakablickarna tycks rättfärdiga snarare än förklara deras val. Men personligen har jag svårt att sympatisera med dem och hålla med om att deras kortsiktiga och självdestruktiva val så jag varken hejar eller hoppas för deras bästa. Vilket förtar mycket av spänningen genom handlingen också. Tyvärr.

Men låt oss vara realistiska. Efter USA är Saudiarabien med sina 11,8 miljoner fat per dag och Ryssland 11,4 (dock uppgifter från 2020 så vet inte om det minskat efter sanktionerna till följd av invasionen utav Ukraina) samt Kina och Irak med nära 5 miljoner fat per dag och även om detta raffinaderi verkligen skadades av explosioner skulle mycket litet av världens oljeproduktion påverkas. Väldigt lite av det de försöker uppnå skulle faktiskt uppfyllas. Och väldigt mycket mer skada skulle kunna åsamkas genom att någonting, eller väldigt mycket, går fel vilket skulle kunna ha lika mycket, om inte mer, skada på klimatet som företagen de försöker krossa har. Vad är då meningen med kampen? Och finns det verkligen inga andra vägar att gå än terrorism? Inte enligt denna naivt idoliserande film i alla fall. Att den också i eftertexterna stannar kvar bara för att antyda att personer som kom undan från aktionen nu kommit ikapp av lagens långa arm istället för att visa hur mycket, eller snarare lite, påverkan aktionen har haft på någonting säger också en hel del. Det uppmanar till handling, helt utan omtanke eller reflektion. Vilket inte lär rädda världen. Heller inte att spränga privatpersoners båtar, vilket en sista scen påvisar. Det riskerar mer än det hjälper någonting, så jag hoppas inte miljöaktivister inspireras alltför mycket av denna soppa.

Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.

Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.

En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.

Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.

Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.

Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.

Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.

I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.

Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.