Film

The Killer
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi David Fincher

Även om det inte hade varit David Fincher som stått som avsändare hade det varit omöjligt att inte känna sig en aning snuvad på konfekten vad gäller The Killer. Trots att hämnd, lönnmördare och sammanbitna huvudpersoner är rena rama klyschor inom action-thriller-genren förblir det oemotståndliga ingredienser, i alla fall då de presenteras någotsånär professionellt. David Fincher kan i sina bästa och mest geniala filmer trollbinda publiken och ta dem vart han än önskar. Då han nått sina största stunder – i filmer som Seven och The Social Network, är upplevelsen obeskrivlig. Sättet spänning, intensitet och kompromisslöshet träffar tittaren – som en murbräcka av solitt stål, är i det närmaste omöjligt att förklara. Men då Fincher inte får tretton rätt på tipset blir resultatet oftast en stilig axelryckning. Tillskillnad mot de fabulösa topparna är filmer som The Curious Case of Benjamin Button och Gone Girl jättelika semikolon, snygga men med ytterst begränsad funktion.

Tyvärr är The Killer inte något utropstecken för Finchers karriär. Även om flera av de beundransvärda attributen är på plats; superbt foto, tight regi och påtaglig spänning, kan vi ha att göra med Finchers mest ytliga och ihåliga film hittills. Dock är detta inte ett resultat av tafatt regi, istället är det berättelsen – som bygger på en grafisk novell, som blir till ett hämmande ankare. Fincher har visat att han kan göra guld av de mest menlösa premisser, vem hade kunnat ana att en juridisk dispyt om en hemsida skulle kunna bli till en av det förra årtiondets mest nervpirrande filmer? Men i fallet med The Killer vägrar planet att lyfta, berättelsen är så pass mager att den är i behov av akut dropp för att ens överleva. Händelseförloppet och den övergripande dramatiken är så outvecklad och rudimentär att man kan fråga sig om vi har att göra med ett embryo. Det blir inte bättre av att Fincher själv inte tycks överdrivet inspirerad, förvisso sköts det filmtekniska med samma skärpa och kompetens som alltid. Det numera igenkännbara fotot – med en diskret grönton, och en skärpa som får en Gilette-fabrik att framstå som uddlös, är fortfarande på plats och lika slående som alltid.

Men det räcker inte särskilt långt då det narrativa gång på gång misslyckas med att imponera eller intressera. Den genomgående känslan av rutin och ointresse är närmast tragisk då filmens introduktion ger ett smakprov på en mer utvecklad produkt. Där vågar Fincher utmana tittaren genom ett chockartat långsamt tempo, det görs också en rad stiliga vinkningar till Francis Ford Coppolas mest underskattade film Avlyssningen. Här fångas en helt annan sida av de vanligtvis actionpackade lönnmorden, här tvingas publiken till väntan och tristess, något som må vara prövande att uppleva men samtidigt imponerande vad gäller att förmedla en känsla. Men när hämndturnén väl drar igång är filmen satt på räls och avviker inte en millimeter från en ohyggligt förutsägbar bana. Den enkla berättelsen kunde ha öppnat upp subtila möjligheter att skapa ett maskerat och diskret narrativ som – under ytan, hade erbjudit mer tuggmotstånd, men det är uppenbart att Fincher inte har intresse av några som helst subtila inslag. Allting lagas efter de mest standardiserade recept och överraskningar verkar vara tabu.

Kritiken ovan må låta hårdför, men då det kommer till en regissör som har briljerat är duglig alldaglighet inte tillräckligt. Vad som får The Killer att inte bli fullkomligt irrelevant är en ständigt närvarande spänning som gör det omöjligt att någonsin ha tråkigt. Detta är också Finchers mest actionpackade film och även om det inte är tal om revolutionerande action vad gäller koreografi finns det en rå brutalitet som imponerar. Men då eftertexterna väl rullar är det svårt att inte fråga sig vad som var poängen. I en intervju från 2014 då Fincher marknadsförde Gone Girl gjorde han en lång – och inte särskilt ödmjuk, utläggning om att majoriteten av de filmer som produceras kan liknas med industriell snabbmat som Big Mac, innehållslöst dravel. Fincher menade samtidigt att han aldrig skulle kunna tänka sig att servera något så pass menlöst eller likblekt. Därför är det ironiskt då The Killer i omgångar känns som den mest ytliga och karaktärslösa film Fincher någonsin gjort, och man kan sannerligen fråga sig om vi inte har att göra med en rätt smaklös frysburgare.