Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Amina

by

Amina
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Ahmed Abdullahi
I ROLLERNA
Amina Nimco Ahmed Ali
Sofia Jamilah Mohamed Kirih
Rose Ariane Castellano

En film som klär av myten att vi kan uppnå vad vi vill bara vi kämpar och tror på var dröm. Amina är en ung talangfull MMA-fighter men som inte kan satsa på målmedvetet som hon vill eftersom hon har en dotter på sju år. Hon har delad vårdnad och har därför sin dotter varannan vecka. Amina liksom dotterns pappa har somaliskt ursprung, men bor i Sverige. Dotterns pappa bor tillsammans med en svensk kvinna som han väntar barn med. De erbjuder sig ofta att ta hela vårdnaden. Framför allt för att Amina inte är den perfekta mamman. Amina jobbar kvällar och nätter som vakt vid diskotek och hennes föräldrar vill inte ställa upp som barnvakt eftersom de tycker att hon som kvinna ska ta sitt ansvar som mamma och se till att få en jobb på dagtid.

Amina slits mellan omgivningens förväntningar på hurdan en mamma ska vara och sin egen inre drivkraft och dröm. Det enda hon egentligen älskar att göra är att träna och gå matcher som MMA-fighter. ”Det är den enda ska kan”, säger hon.

En dag möter hon en av sina gamla träningskamrater som fått chansen att gå en riktigt stor proffsmatch. Kamraten berättar att hon hr en av de bästa coacherna, Rose. Den som accepterad som ett uppdrag hos Rose vet att den kommer att få stora matcher om han eller hon tränar hårt. Lusten att gå in på allvar för MMA sätter fart inom Amina och hon börjar träna hårt på Roses gym och gör allt för att få hennes som sin coach.

Det blir allt svårare att kombinera träning och matcher med att vara mamma. Förväntningar och krav från familjen krockar med krav från tränaren. Aminas föräldrar vägrar ställa upp som barnvakt om Amina tränar. Det är skrämmande att inse att det kan vara så ensamt för en ensamstående mamma. Att det är så omöjligt att få hjälp. Samtidigt kan idrottens krav också vara pinsamt enögda.

Det var väldigt intressant att se filmen på den biograf jag gjorde för övriga i publiken var ungdomar med somaliskt ursprung. Vid ett scen i filmen skrattade både de och jag väldigt högt. Amina lämnar dottern till hennes pappa och sambo vid jul och blir inbjuden att äta julmat med dem. ”Jag har lagat somalisk julmat”, säger pappans sambo. Något som heter somalisk julmat finns ju inte. Enligt den provisoriska konstitutionen från 2012 är islam Somalias statsreligion, spridandet av andra religioner än islam är förbjudet i landet samt alla lagar måste följa sharias generella principer. ( Från wikipedia ) Eftersom filmens regissör Ahmed Abdullahi är född i Somalia vet han säkert om det och har den scenen av andra skäl, kanske för att visa på en del svenskar okunnighet eller som en liten rolig blinkning åt somalisk publik.

Filmen Amina vänder förstås på Rocky-konceptet. Istället för att det är man som är helt fokuserad på att bli bäst i världen är det här en ung kvinna son har en sjuårig dotter. Det är inte accepterat för en kvinna att sätta något annat före sitt barn i första rummet och även om Amina älskar sin dotter får hon inte stöd från omgivningen på samma sätt som en man säkert skulle få. En kvinna förväntas alltid sätta sitt barn i första rummet. När dottern berättar att hos mamman, Amina, äter de alltid med plastbestick för att slippa diska, ses det som ett bevis på hur dålig mamma hon är.

Amina försöker leva som omgivningen förväntar sig. Försöker sätta dottern i första rummet och söker dagjobb, umgås med släkt och familj. Men det är uppenbart, det ger henne inte någon lycka. Hon trivs inte med att samlas med övriga kvinnor inför ett bröllop och dansa och prata om barnuppfostran.

Filmen Amina känns mycket äkta och den är engagerande. Det torde vara omöjligt att se den utan att bli berörd. Och ett stort plus för en lång rad mycket duktiga skådespelare.

Regissören säger i ett pressmeddelande:
– Många män överger sina barn men nästan inga kvinnor, det var så idén till filmen började hos mig. Hur kommer det sig att om en man lämnar sitt barn så är han en skitstövel medan en kvinna är ett monster? Det är den frågeställningen som jag vill utforska i filmen Amina. Jag har alltid varit intresserad av temat ”frihet vs ansvar” som vi undersöker i vår film, men också vad som händer med oss när vi hela tiden blir matade med bilder och berättelser på ”lyckade” personer utan få veta vad de offrat för att nå toppen? Vad händer med oss när våra drömmar blir en drog?

REGISSÖRENS BIOGRAFI
Ahmed Abdullahi är svensk manusförfattare och regissör född i Somalia. Han har regisserat flertalet uppmärksammade och prisbelönade dokumentärer och kortfilmer, bla dokumentären Jag är Dublin, Guldbaggevinnaren Martyren samt Francis, som var en av sju filmer som shortlistades till en student- Oscar för bästa utländska kortfilm. European Film Promotion Future Frames utmärkte Ahmed till en av de tio mest intressanta europeiska filmskaparna. Ahmed har även regisserat tv-serier såsom En mot en och Top dog. Amina är Ahmed Abdullahis långfilmsdebut.

Filmrecension: Liv – en modig och mycket berörande dokumentär

by

Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter

En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.

Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.

Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.

Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.

Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.

Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.

Filmrecension: Wonka – en av årets bästa

by

Wonka
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2023
Regi Paul King

Regissören Paul King gör rätt för sitt efternamn… Det är svårt att föreställa sig en bättre regissör vad gäller att bjussa på den perfekta familjefilmen. Efter framgångarna med Paddington väljer nu King att ställa in siktet på ytterligare en barn- och ungdomsklassiker – Kalle Och Chokladfabriken, med särskilt fokus på bokens mest minnesvärda karaktär, den excentriska Willy Wonka och dennes unga år. Dock är det svårt att föreställa sig att slutresultatet kunde ha blivit så här lyckat utan Paul Kings regi. Att backa det narrativa bandet och studera älskade karaktärer är sannerligen inget nytt. Det finns något – på pappret, cyniskt och utstuderat med att välja något oerhört omtyckt och skapa en artificiell prolog, även om delar av Wonkas tidiga år har behandlats i den bortglömda uppföljaren Kalle Och Den Stora Glashissen.

King besitter dock inte en enda cynisk eller illvillig fiber i sin kropp, istället omfamnar han konceptet som om det vore ett av hans egna barn. Precis som med hans Paddington-filmer finns en blåögd naivitet och barnslighet som aldrig ter sig tillgjord. Inte ens i de mest sentimentala och sockersöta stunderna av pannkaksplatt patos och dråplig romans går det att bli upprörd.

Faktum är att detta är ett fenomenalt exempel vad gäller förmågan att fängsla en publik och få den att acceptera de mest absurda ting. Det spelar ingen roll att Hugh Grants inhopp som Oompa-Loompier är bortom det skrattretande, med förkastlig digitalteknik och en minst lika löjeväckande rolltolkning. King dräper alla möjligheter till ordinarie reflektion då han omfamnar publiken med samma värme som sin berättelse, det går helt enkelt inte att opponera sig innan något gemytligt serveras. Wonka är nämligen oemotståndligt charmig, godhjärtad och härlig.

Även jag som har en kraftfull allergi mot allt som kan benämnas som musikal kan svälja de stunder då ensemblen brister ut i sång, detta eftersom filmen är så pass varm och inbjudande. Detta lättsamma behag förstärks också av en rad imponerande tekniska aspekter. Först och främst det visuella och mer exakt det scenografiska. Genom oerhört attraktiv scenografi och ett stilfullt komponerat foto påminner Wonka om de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus, något som – för många, inte associeras med något positivt, men Columbus Potter-tolkning har visuella meriter som successivt försvann i de många uppföljarna. Framförallt hade digitala specialeffekter inte hunnit utvecklas till den grad att de kunde ersätta modeller, trickfilmningar och faktiska kulisser. Detta skapade en värld som var taktil och lätt att förlora sig i. Denna intima känsla är ständigt närvarande. Rekvisitan är också rent fascinerande, här påminner det hela om ett rent hyllningsbrev till studion Aardman, som briljerat med bland annat Wallace och Gromit. Samma känsla för detaljer och uppfinningsrikedom – vad gäller prylar och pinaler, blir till ett rent nöje att bevittna då filmen introducerar den ena mer avancerade mackapären efter den andra.

Men precis som i filmerna om den godhjärtade björnen från Peru är det ensemblen som King har satt ihop som får filmen att lämna marken och lyfta mot skyarna. Timothée Chalamet har sedan sin insats i Little Women blivit alltmer flexibel och villig att visa på en bredd bortom att vara svårmodig och mumla fram sin dialog. Chalamet är här otroligt sympatisk, karismatisk – men framförallt energisk. Till skillnad mot det förvridna och bisarra porträttet av Willy Wonka som regissören Tim Burton bjöd på – med en märkligt obehaglig Johnny Depp i rollen som konfektmästaren, är detta en Wonka som är lätt att tycka om och som är oerhört entusiasmerande. Men inte ens en kompetent aktör som Chalamet kan undvika att överglänsas av de fantastiska birollerna. Dock är det ingenting att skämmas över då vi har att göra med skådespelare som Olivia Colman, Jim Carter och Sally Hawkins.

Wonka är en av årets största och mest positiva överraskningar. Genom oupphörlig värme, entusiasm och ambition blir det årets kanske bästa familjefilm. Det är svårt att tänka sig ett bättre julnöje än en stund i biomörkret med en film av den här kalibern.

Hanteringen av odöda inviger Göteborg Film Festival 2024

by

Hanteringen av odöda inviger Göteborg Film Festival 2024, berättar ett pressmeddelande:
Den 26 januari invigs den 47:e upplagan av Göteborg Film Festival med Europapremiären av Thea Hvistendahls Hanteringen av odöda, en adaption av John Ajvide Lindqvists succéroman. Filmen tävlar i Nordic Competition på festivalen och invigningen äger rum både i Göteborg och på biografer över hela landet. Invigningen och Hanteringen av odöda kommer också att ingå i Göteborg Film Festivals onlineutbud och gå att streama under invigningskvällen i festivalens digitala salong.

Med känslomässigt djup, visuell kraft och perfekt tonträff berättar regissören Thea Hvistendahl om tre familjer som nyligen lämnats i sorg efter närståendes bortgång. Men plötsligt slås elnätet ut och de avlidna börjar röra på sig. Norska stjärnorna Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie (båda prisade för Världens värsta människa) gestaltar komplicerade återseenden och avbrutna sorgeprocesser tillsammans med bland andra Bahar Pars och Bjørn Sundquist i ett kusligt tankeväckande skräckdrama.

– Det känns fantastiskt roligt att inviga festivalen med en så märkvärdigt vacker, närgånget filosofisk och djupt berörande film, som dessutom samlar flera av Nordens allra främsta skådespelare. Vi har aldrig invigt festivalen med en zombiefilm förut, och det kommer bli festligt, häftigt och skräckigt. Jag längtar!, säger Jonas Holmberg, konstnärlig ledare, Göteborg Film Festival.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Filmen är producerad av Kristin Emblem och Guri Neby.

– Det är en stor ära att få inviga Göteborg Film Festival som enligt mig är en av världens bästa festivaler. Festivalen har betytt väldigt mycket för mig och känns som det perfekta stället att premiärvisa Hanteringen av odöda på. Vi pitchade filmen där för första gången 2019 och min förra film Adjø Montebello visades där 2018. Det är stort att få vara en av få filmer i Nordic Competition. Jag glädjer mig åt att det är i Göteborg som filmen kommer ha ett av sina första möten med publik, säger Thea Hvistendahl.

Göteborg Film Festival invigs simultant på biografer över hela landet och i festivalens digitala salong. Invigningen arrangeras i samarbete med Västra Götalandsregionen.

Filmrecension: Maestro

by

Maestro
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Bradley Cooper

Efter braksuccén med sin nyversion av A Star Is Born har Bradley Cooper höjt sina regissörsambitioner till nya nivåer. På pappret är Maestro en renodlad utveckling – eller förhöjd version, av föregående film. Ännu en gång är kreativa artister i centrum, samt förhållandet mellan dem. Men denna gång är det inte tal om popstjärnor i relationskris, istället har Cooper ställt in siktet på en av de mest ansedda och respekterade amerikanska kompositörerna i modern tid, Leonard Bernstein. Och med producenter som Martin Scorsese och Steven Spielberg bakom sig är det inget tvivel om att den önskade slutdestinationen är långt bortom stratosfären.

Coopers iver och förhoppning att ta nästa steg leder till en rad nya exkursioner till tidigare outforskad mark. Bland annat väljer han att stirra sig blind på amerikanska filmklassiker. Bland annat verkar James Stewarts mest älskade filmer vara huvudsaklig inspiration, framförallt vad gäller filmens introduktion som uteslutande är fotograferad i ett utsökt svartvitt foto. Också det tempo som dialogen framförs i är så pass autentiskt och tidstypiskt för amerikansk 1950-tals film att det mycket väl skulle kunna misstas för att vara ett verk regissören Billy Wilder. Coopers tekniska färdigheter som regissör är märkbart förbättrade sedan sist, och visuellt är Maestro i samma klass som de nämnda producenternas filmer – Scorsese och Spielberg, med minutiöst vackra kostymer och klanderfria scenografier som känns autentiska ned till minsta cigarettfimp. Cooper är inte heller genant över att ta inspiration från Spielbergs breda, öppna och inbjudande – men samtidigt djupa, dramaturgi. Precis som Wilders bästa filmer är dramat och relationerna presenterade med en värme, öppenhet och bredd som påminner en amerikansk motorväg. Det är en återgång till en tid då dramatik inte bara handlade om ångest, sotsvart hopplöshet och sammanbitenhet.

Berättelsen är strukturellt enkel, den centrala relationen mellan Cooper i huvudrollen och Carey Mulligan – i rollen som Bernsteins hustru Felicia Montealegre Bernstein, har en simpel men medryckande öppenhet som engagerar. Försöket att skapa en biografisk film som känns bred och skapad för massorna måste applåderas och denna typ av publikfrieri har också visat sig vara effektivt inom genren – se bara till James Mangolds Walk The Line. Men försöket att efterlikna Spielbergs värme, kombinerat med dennes emotionella djup, blir i slutänden bara ett tappert försök. Cooper är så pass mån om det tekniska att han glömmer bort att skänka sitt berättande några betydelsefulla direktioner, något som är centralt för den publikfriande dramatik han eftersträvar. Bernsteins arbete må vara av stor vikt men det är hans komplexa – och inte helt enkla, förhållande till sin bättre hälft som är menat att vara filmens hjärta.

Även om både Cooper och Mulligan är oerhört kompetenta i sina roller saknas samma gnista och passion som den mellan Cooper och Lady Gaga i A Star Is Born. Relationen känns i flera lägen rent deterministisk och sättet förhållandet utvecklas är som bäst grovhugget. Till skillnad mot filmen om en annan celebritets hustru – Priscilla Presley, är Montealegre Bernstein en kvinna med personlighet, talang och ett liv värt att berätta på film. Detta gör att filmen faktiskt känns otillräcklig, framförallt då endast Bernstein artistiska gärning skulle kunna vara grund för ett antal dokumentärfilmer.

Denna otillräcklighet blir till slut hämmande för filmens narrativ. Centrala aspekter av Bernsteins liv förbises, exempelvis hans många sociala gärningar, där hand bland annat opponerade sig kraftigt mot Vietnamkriget och stod upp för medborgarrättsrörelsen. Bernsteins bisexualitet behandlas inte heller särskilt kompetent, det blir endast en berättarmässig kugge i maskineriet. Ju längre berättelsen löper desto mer uppenbar blir bristen på dramatiskt och emotionellt djup. Istället är de mer gråa perioderna och problematiska aspekterna av Bernsteins liv krampaktig presenterade. Filmens final är dessutom tårdrypande bortom all beskrivning. Det är så pass sentimentalt att det är svårt att överhuvudtaget beröras, trots starkt skådespel från framförallt Carey Mulligan. Vad som dock lyckas framhävas utan hysteriska försök att vrida om tårkanelen är Bernsteins briljans som dirigent. Genom ett par lysande sekvenser lyckas Cooper att förmedla skillnaden mellan en kompetent dirigent och en mästare som Bernstein själv. Överlag är sekvenserna då Bernsteins talang som orkesterledare framhävs fullkomligt trollbindande genom strålande skådespel från Bradley Cooper och genom Bernsteins musik som filmen lyckats säkra rättigheterna till.

Tanken att göra en bred biografi som kan appellera till massorna är beundransvärd. Det är också helt i linje med Bernsteins egen idé att göra symfonisk musik till ett medium för allt och alla. Men trots den vackra förpackningen och solida insatser från huvudrollsinnehavarna når Maestro aldrig bortom att vara kompetent men ihålig.